The Philippe Gimel Show

I torsdags ordnade min munskänksektion en St Jean du Barroux-provning med Philippe Gimel på plats. Jag har skrivit mycket Gimel och hans viner tidigare men nu är det dags för en ny sortimentgenomgång. Innan dess några ord om själva provningen.

Jag kan inte nog rekommendera Philippe Gimel som provningsledare. En förutsättning är dock att det finns gott om tid. Mannen besitter en enorm kunskap, har starka åsikter om det mesta och talar i högt tempo med en enorm intensitet. Det ta honom ungefär 10 minuter att få åhörarna helt Gimeliserade. Gimel berättar om sin syn på rollen som vinmakare, förklarar de val han ställs inför under processen från druva till färdigt vin. Allt framfört med en smittande entusiasm och kryddat med slagkraftiga one-liners. Redan innan första vinet provats ekar skratten i lokalen. Vi håller på i tre timmar och sista personen lämnar lokalen två minuter innan larmet slås på. Diskussionen fortsätter på gatan utanför i den bistra novemberkvällen.

Provningen är indelad i två flighter om tre vin. Innan vi provar St Jean du Barroux-vinerna serverar importören Frederic Hervier från Vinminvin en nylansering. 2009 Mas Zénitude Solstice, ett vitt Languedoc-vin gjort på 65% clairette och 35% Grenache Blanche. Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor, är ofiltrerat och osvavlat. Med andra ord ett s k naturligt vin. Vinet går i guldgult och är ganska grumligt. Doften är intensiv med ängsblommor, plommon, persika, honung och anis. Munkänslan är tjock och smörig. Smaken balanserad och med lång eftersmak. Det finns en lätt strävhet i vinet som får mig att misstänka en kort maceration. Ett mycket intressant men lättillgängligt vin. En genomgång av Mas Zénitudes sortiment står högt på min prioriteringslista.



Över till vinerna från St Jean du Barroux.

Flight 1
2007 La Source (aka SJB 4, The Danish Cuvée)
2005 La Argile (aka SJB 3, Cuvée Oligocene)
2006 La Argile

Flight 2
2006 La Pierre Noir (aka SJB 5)
2009 Cuvée Special
2007 La Montagne (aka SJB 1)

Jag har relativt nyligen bloggat om tre av vinerna och fokuserar därför på de som är obloggade
2006 La Argile är innehåller 75% grenache, 15% syrah och 5% vardera av cinsault och carignan. Ungdomlig doft med våta stenar, körsbär, örter och lakrits. Mörkare och kraftfullare än i tidigare årgångar. Smaken är fyllig, koncentrerad och kraftfull. Silkiga tanniner, bra syra och lång eftersmak. Ett superbt vin i perfekt balans. I mitt tycke den bästa årgången.

2009 Cuvée Special är ett vin som Philippe gjort för att spegla det det som var speciellt med årgång 2009. Han bestämde sig för att buteljera en i princip druvren grenache (andelen syrah kan räknas i promille och verkar ha tillsatts för att tillfredställa appellationens bestämmelser) efter ha provat vinet ur tank tillsammans med några vänner. Vinet är förvånansvärt tätt och mörkt för att vara ren grenache. Philippe förklarar att druvorna till cuvée special är små och mycket koncentrearde och såväl med mer färg och tanniner än vad som är vanligt- You can't compare this with ordinary grenache vill jag minnas att han sa. Doften är mycket ungdomlig med massor av körsbär och jordgubbar i främsta rummet. Smaken är nästan brutal med söt frukt, lakrits och vanilj. Vinet känns eldigt och hettande. Mycket fylligt, kraftiga tanniner och bra syra. Jag blir nog egentligen mer imponerad än förtjust av det här vinet. Det sansar sig säkert med lite tid i flaska. Publiken gissar på 15% alkohol och det visar sig innehålla närmare 17.

Provningen avslutades med 2007 La Montagne, det enda vita vinet från Saint Jean du Barroux, är gjort på 1/3 grenache blanc, 1/3 bourboulenc och 1/3 clairette. Doften är helt magnifik och mycket aromatisk. Mycket mineraltoner och ett tydligt petrokemiskt inslag. Fin frukt med citrus, litchi och gröna äpple och lite mynta. Vinet har en fet, smörig munkänsla. Smaken är frisk med citronzest och gröna äpple. Bra syra och längd. Jag är oerhört svag för kombinationen av den runda, smeksamma texturen och de friska smakerna.

En mycket kul, intressant och lärorik provning. Det är inte svårt alls att se kopplingen mellan vinerna och vinmakaren. Omedelbara, ödmjuka, ärliga och mycket tillgängliga men med djup, integritet och en lång framtid framför sig.

The Abominable winemaker in the supermarket

Danske importören A Vinstouw ställde i veckan som gick till med två stora provningar. Flera av deras producenter var närvarande. En av provningarna ägde rum den 31:e på Tivoli i Köpenhamn. Inplanerad i almanackan sedan länge. Tyvärr har jag flera böcker som jag planerar utifrån och en annan talade om att jag lovat döttrarna en helkväll med Michael Jackson-spektakel och restaurangbesök. Ett mail från A Vinstouws Preben Plougmann räddade helgen. Tre av hans producenter skulle vara på Superbest i den mycket välmående Köpenhamnsföroten Charlottenlund och presentera sina viner. En av de tre var Philippe Gimel, vinmakare på och ägare till St Jean du Barroux. Jag provade Gimels vita 05:a för några veckor sedan och vinet fick mig fullständigt på fall. Sedan den flaskan har jag varit extremt nyfiken på hans röda.

Det finns två Superbest i Charlottenlund. Jag valde naturligtvis först fel och hamnade i den vanliga butiken. Här serverade en representant från AMKA vin i snapsglas av plast. Vidare till nästa ställe fem hundra meter längre bort. Det verkar gå ett slags osynlig linje genom Charlottenlund. Plötsligt står det Jaguarer och Range Rovers istället för små japaner på parkeringsplatserna och jag är utanför luxus-varianten av Superbest. Här är de tre vinmakarna i full färd med att servera kunderna vin i riktiga glas. Här finns det vatten att skölja med och bröd för att rensa munnen.

Det är en lite märklig föreställning med tre ytterst jordnära bönder i denna omgivning. Publiken är en salig bladning. En del irriterade över trängseln, någon kräver ett rent syrah-vin, någon vill ha en light-variant medan andra ställer initierade frågor. Ett lite kaotiskt men väldigt kul sätt att prova vin på.

Nåväl, det var främst för Gimels viner jag var där och här fanns smakprov på nästan allt han producerat. Det är väldigt enkelt att få kontakt med Philippe Gimel och han berättar gärna samtidgt som han hanterar andra intresserade. Efter apotekarutbildning begav sig Philippe in i vinbranschen. Han är utbildad önolog och har arbetat hos bl a Pierre Bise i Anjou och på Beaucastel och la Janasse i Chateauneuf-du-Pape. Philippe berättar att han sökte efter en egen vingård men hade inte råd med marker i något av de berömda områdena. Istället hittade han 15 ha i anspråkslösa Côtes du Ventoux. 2003 släpptes första årgången. Till en början gjordes vinerna i ett litet skjul under rätt primitiva förhållanden. En stor del av druvorna såldes vidare eftersom det bara fanns utrymme till att producera några tusen flaskor. Inte förrän 2006 kunde Philippe Gimel flytta in i mer ändamålsenliga lokaler och ta hand om hela sin skörd. Framöver räknar han med att kunna producera cirka 30.000 flaskor om året. Vi börjar smakandet torra i munnen av allt prat.

Det är en riktigt häftig upplevelse att prova vinerna från St Jean du Barroux. Philippe Gimel håller på att prova sig fram och gör ändringar i tillvägagångssättet. Ibland har alla druvor avstjälkats, ibland bara en del. Han har laborerat med macerationstider och lagring. Nu lagras alla röda viner på betong. Resultatet är en serie rätt olika viner, alla med fantastisk frukt, tydlig mineralkaraktär och genomgående mycket hög klass. Ambitionen är att kunna erbjuda kunderna tre olika cuvéer med lite olika karaktärer

Allra bäst gillade jag 2004 Cuvée Oligocéne. Vinet är gjort på 75% Grenache med lite syrah, cinsault och carignan. Doften bjuder på massor av godis. Mosade jordgubbar, kanderad frukt, österländska kryddor och mineraler. Smaken är mycket fyllig och livlig med perfekt balans. Vinet är koncentrerat, fortfarande rejält strävt och kan beskrivas som rätt rustikt. Mycket lång eftersmak med en stor påse engelsk lakrits.

Vi fortsätter och jag provar mig igenom hela sortimentet. Inga noter och mitt fokus var inte det bästa men det råder inte minsta tvekan om att det här är riktigt, riktigt bra. Philippe Gimels entusiasm märks i vinerna och han är en alldeles utmärkt vägvisare. Det säger kanske inte så mycket när det kommer från mig men det här är viner som verkligen är kul att dricka. Det svänger om St Jean de Barroux. Vi provar den vita 03:an där Phillippe hämtat inspiration från Jura med en lätt oxiderad ton och viss sötma. Den röda 05:an är mer lättillgänglig och elegant än det ett år äldre vinet. Förväntningarna på den röda 07:an är naturligtvis skyhöga, något som Philippe försöker dämpa. -07:an ska inte drickas nu. Den har precis tappats på flaska och behöver ligga till sig. Det du har i glaset nu är bara en blek skugga av hur den smakade innan buteljeringen menar Philippe. Jag som inte har så mycket att jämföra med tycker mig ha något rätt häftigt i glaset. Om detta är en blek skugga av hur vinet ska smaka kommer den röda 07:an från St Jean du Barroux att bli något riktigt storslaget.

Tyvärr finns ännu ingen svensk importör men det är på gång. Förhoppningsvis går Philippe Gimels viner att köpa i Sverige om några veckor.

Jonathan Richman - Abominable Snowman In The Market

Well look, see, there's an abominable snowman in the supermarket,
And apparently the housewives have never seen anything like that before.
Hear the housewives complaing to the manager,
"Get that snow thing out of this store."

Abominable snowman in the market,
That's right, you heard me right, gang.
And the housewives, they all remarking,
"Looks like a dirty marshmallow with fangs."
Well, there's an abominable snowman in the market,
Now he's down by the peas and carrots.
Abominable snowman in the market.
And they cannot chase him away.

Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh

See, there's an abominable snowman in the market,
And the situation is grave.
Well, the housewives hurt and confuse him,
And I can't see him treated this way.
Well, there's an abominable snowman in the market,
And I think he's a real nice guy.
I like the snowman, I want to help him out,
I don't want to see him hurt this way.

Well, Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh

Look, we have to talk to this abominable snowman man.
And we have to say something that he can understand.

There's an abominable snowman in the market,
And he's doin' better every day.
I know it's helped him to have a more tolerant feeling.
And I like to see him treated this way.
Well, there's an abominable snowman in the market,
And he's down by the peas and carrots.
There's an abominable snowman in the market,
And that is what I now say.
Abominable snowman in the market, all right
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market
Oh-oh-oh-oh-oh
There's an abominable snowman in the market
Down by the peas and carrots.
Abominable snowman in the market
He just arrived by plane yesterday.
There's an abominable snowman in the market
And the housewives never seen something like that before.
Housewives treat him like a stranger,
They want him away from the supermark't door.

Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.

2005 SJB Cuvée Oligocéne

Torsdagen den 18/11 kommer Philippe Gimel till Munskänkarna i Ängelholm och håller en provning. Som en liten förberedelse inför den stundande genomgången av St Jeann du Barroux's viner öppnade jag en 2005 Cuvée Oligocène (SJB 3). Så hette åtminstone vinet när jag köpte det. Numera kallar Philippe Gimel det för L’Argile.

Vinet är gjort på 75% grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault som växt på c a 400 meters höjd. Odlingen är helt ekologisk och enbart naturjäst har använts. Skördeuttaget ligger på 20hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på tank.

Vinet går i en rubinröd nyans. Doften är inte överdrivet flörtig och behöver en hel del tid för att öppna upp. Efter utvecklas en härlig blandning körsbär, hallon och kryddörter. Vidare en del rått kött, piptobak och så ett mycket tydligt inslag av regnvåt grusväg.

Smaken är fyllig och kraftfull. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och de markanta men finkorniga tanninerna. I mellanpartiet är smaken kanske något gles och en kort stund gör sig de 15% alkoholen påminda. Det rättar till sig i en lång, läcker eftersmak som är ett crescendo av hallon/körsbär, mineraler och sötlakrits med lätt bitterhet och uppstramande tanniner.

2005 Cuvée Oligocéne är ett riktigt bra vin som på något märkligt sätt lyckas vara motsägelesufullt och ändå få ihop det. Det är både maffigt kraftfullt och elegant, eldigt och svalkande på samma gång. Den tydliga mineraliteten ger en extra dimension. Vinet kostar 205 kr och kans beställas hos Vinminvin för direkt leverans till dörren

Philippe Gimel kommer att vara i Sverige från den 17/11 och några dagar framöver. Har du chansen att komma till någon av hans provningar så ta den. Det blir också ett Danmarksbesök i början av december med ett gästspel hos Superbest i Charlottenlund.

Tidigare inlägg om Philippe Gimel och St Jean du Barroux här

2014 i backspegeln

Dags att försöka göra något slags sammanfattning av det gångna året, åtminstone ur ett vinperspektiv. Jag kan börja med att konstatera att aktiviteten på bloggen varit rätt låg och att den inte riktigt speglar hur det faktiskt sett ut. Vinintresset har inte falnat men av någon anledning har det sällan känts angeläget att skriva. Det finns många skäl till att det blivit så. Ett är att bloggosfären känts mindre inspirerande. De flesta bloggar jag läser fortsätter att inspirera men det har blivit allt glesare mellan inläggen. Aktiviteten har flyttat till Instagram, en företeelse som jag är rätt kluven inför. Det är för snabbt, för kort och för ytligt men också rätt kul.

Nu har ju flera andra medbloggare vaknat till,  producerat listor, sammanfattningar och summeringar, och då ska väl inte jag vara sämre. Vad det här ska bli har jag ingen aning om. Så jag lägger på Kinks-antologin, häller upp ett glas schioppettino från Ronchi di Cialla så får vi ser var vi hamnar.

Och det är väl ett ställe att börja på. Under året gick Paolo Raspuzzi bort. Jag hade förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen, prova hans viner och få ta del av hans klokskap. Utan Paolo Raspuzzis mod, beslutsamhet och uthållighet hade vi inte kunnat dricka schioppettino idag.

Det blev ingen resa till Friulien under 2014. Förhoppningsvis blir det bättring under 2015. Nu blev det ju en hel del Friulien ändå. I Köpenhamn var det Friulien-provning  den 13/11 och dagen efter gästade Marco Sara Ängelholm. Den största Friulien-upplevelsen kom dock redan i februari. Då besökte Josko Gravner Terroiristen i Köpenhamn. Jag fick möjlighet att prata med den legendariske vinhantverkaren under ett par timmar och det var en stor upplevelse. Lågmäld och ödmjuk i sin framtoning men med mycket bestämda åsikter.  Under kvällen fick vi prova första årgången av Gravners mytomspunna pignolo vilket inte bara blev årets största vinupplevelse. Fantastiskt också att få dricka hans Breg och ribolla gialla i tre årgångar. Om jag har någon vinrelaterad föresats för 2015 så är det att besöka Oslavia igen.

                                                                   Philippe Blanck
En annan obloggad vinupplevelse var provningen med Philippe Blanck som presenterade en handfull av Paul Blancks viner, gav en lärorik lektion om terroir och i förbifarten serverade en hel del livsvisdom. En otroligt intressant provning som visar att vin är så väldigt mycket mer än bara vin. Minns särskilt när han fick en fråga om malolaktisk jäsning och svarade "Well you know it's like teenagers and pot. Sometimes they smoke it, sometimes they don't. You can't really control it"

Nadia Verrua

                                                                     Philippe Gimel

                                                                     Eugenio Rosi
Om bloggandet gått på sparlåga så har aktiviteten på provningsfronten varit större med Bjärhus gårdsbutik och Hedentorps plantskola som fasta punkter. Eugenio Rosi, Philippe Gimel/St Jean du Barroux, Eric Lichtlé, Nadia Verrua, Dirk Vermeersch och Marco Sara har varit på plats. Att prova med producenten som provningsledare ger ju onekligen en extra dimension. Mötena har också stärkt mig i min uppfattning att bra människor gör bra vin. Förhoppningsvis ska vi få till några kul producentbesök även under 2015 och gärna då tillsammans med lokala mathantverkare. Att lyssna till diskussion mellan en skånsk charkuterist, en lammuppfödare och Philippe Gimel var en lärorik upplevelse för mig. Likheterna mellan deras olika verkligheter var nog större än skillnaderna.

Oj då, det här har ju handlat mer om människor och möten än om vin. Fast å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Det är väl egentligen det som verkligen intresserar mig. Vad det är som driver folk, tankar, idéer och värderingar.

Viner då ? Jodå jag har druckit en massa bra grejer i år. De flesta tillsammans med andra vinbloggare. Sammankomsterna med Lessrof, Italienska Viner, Vinosapien och Finare Vinare har såklart tillhört årets höjdpunkter. Ska jag ändå begränsa mig till en enda flaska som jag verkligen kommer att minnas från 2014 så är det ett franskt tips från Italienska Viner. Ikväll går sista flaskan av 8. Ett bra slut och en god början.

2006 Saint Jean du Barroux Cuvée # 5

I transparensens namn ska jag redogöra för mitt förhållande till Philippe Gimel. Efter en positiv dansk bloggrecension sökte jag febrilt efter Gimels viner. I höstas fick jag tag på hans vita 05:a och lite senare även den röda Cuvée Oligocene. Jag träffade också Gimel på en provning hos Superbest i Charlottenlund. Vi har fortsatt att hålla kontakten och när Gimel kommer till Sverige i slutet av mars så kommer jag att vara medarrangör till en provning. När branschen inte bjuder in oss så får väl vi bjuda in branschen. Alltså, läs följande inlägg med en nypa salt och bedöm min trövärdighet utifrån ovanstående förhållanden.

Cuvée # 5 är St Jean du Barrouxs toppvin och 06:an är första årgången. . Det är en blandning på 85% Grenache och 15% syrah, skördeuttaget ligger på 15 hl/ha. Druvorna är delvis avstjälkade. 18 dagars maceration och 3 års lagring på cementtank
Vinet är också transparent. Men inte så mycket mer än en anonym vinbloggare. Purpur färgat eller rödlila skulle jag nog kalla det. Doften är till en början klockren hemmakokt blandsaft. Fruktig, inbjudande med röda och mörka bär i förgrunden. Fortsätter man nosandet och försöker penetrera blandsaften så finns det körsbärslikör, bittermandel, lakrits och en del mineraltoner i form av blöt grusväg.

Smaken är fyllig och kraftig utan att bli tung. Frukten i förgrunden såklart, mer av den goda blandsaften och alla de andra aromerna. Bra syra och massor av bestämda men mogna tanniner. Balanserat och elegant. Jag måste erkänna att jag är förvånad över hur öppet och tillgängligt vinet är redan nu. Riktigt gott och smakar det så brukar det ju kosta. I detta fallet c a 200 DKK från A Vinstouw

2005 St Jean du Barroux Blanc

Dentilles du Montmirals profil pryder såväl etikett som kork

När det gäller 2005 St Jean du Barroux Blanc måste jag hålla i mig för att inte låta som Mats Olsson efter en Los Lobos-konsert. Visst är det häftigt när högt uppskruvade förväntningar inte bara infrias utan faktiskt överträffas. Jag läste om vinet på en dansk vinblogg i somras och fick tillslut tag på ett par flaskor via Bröderna D's vinhandel.Under mellantiden hann jag med att läsa åtskilliga positiva omdömen på nätet som bidrog till att bygga upp mina förväntningar.

Philippe Gimel är utbildad önolog och har arbetat på bl a Domaine de la Janasse och Chateau de Beaucastel. 2003 köpte Gimel 16 ha mark i relativt anspråkslösa Cotes du Ventoux. 12 ha är vinmark. Odlingen bedrivs ekologiskt med ett uttag på c a 20 hl/ha, man använder bara naturjäst och det mesta arbetet sker manuellt. Faten som används köps begagnade från Chateau de Beaucastel. Intrycket man får av domänens hemsida och artiklar på nätet är att Gimel är en oerhört passionerad vinmakare som bubblar av entusiasm för sitt värv.

Vinet får ett par timmar på karaffen innan jag provar. Färgen går i ett gnistrande sädesgult. Doften var vid karafferingen rätt knuten men med luftning händer det verkligen saker. Här finns lite av den lätt oxiderade tonen som man hittar hos en del viner från Collio eller Jura. Sedan är det som att sittai trädgården en varm tidig höstdag. Här finns aromer av äpplen, päron och mogna plommon. Här finns också en viss honungsaktig sötma och vit persika. Jag hittar även en lätt ton av lakrits. Ljuvligt !!

I munnen ger vinet en fet, nästan lite oljig, känsla. Tillsammans med den söta frukten skulle det kunna bli för mycket men den höga syran balanserar upp helheten. Vinet är mycket fylligt och aromerna går igen med tydlig kryddighet och äppelfrukt. Eftersmaken är bland de längsta jag upplevt hos ett vitt vin.

St Jean du Barroux har ännu ingen svensk importör men det lär vara på gång. Låt oss hoppas att planerna går i lås. Philippe Gimels röda cuvee lär vara minst lika bra som den vita och jag vill inte missa 07:orna när de släpps

A Vinstouw importerar till Danmark som är en av domänens största marknader.

2007 Saint Jean du Barroux The Danish Cuvée (SJB 4)

Jörgen diskuterar transparens i sitt senaste inlägg. Det kanske är på sin plats att göra något slags klargörande när det gäller mitt förhållande till vinerna från Saint Jean du Barroux. Det har ju blivit ett antal flaskor sedan första inlägget i höstas. Alla flaskor som provats är betalda av mig. Möjligtvis är någon flaska köpt til tilbudspris. Nu på fredag den 26/3 ordnar jag en provning med Philippe Gimel på Bjärhus gårdsbutik i Klippan. När nu branschen inte bjuder in oss (eller bara erbjuder märkliga blanddrycker) så får väl vi bjuda in branschen.

Som en liten uppladdning inför fredagens övningar provade jag en 07:a från Saint Jean du Barroux, SJB#4, även kallad the Danish Cuvée. I en skamlös flört med den danska markanden har Philippe Gimel prytt etiketten med Dannebrogen placerad på toppen av Mont Ventoux. Doften från 2007 SJB #4 är nästan lika skamlöst flörtande som etiketten. Här finns massor av söt frukt; körsbär i likör, björnbär och vildhallon. Här finns tydliga mineraltoner, piptobak, grillat kött och svarta oliver. I munnen känns inte vinet riktigt som den bomb jag förväntade mig. Visst är det kraftfullt men munkänslan är ändå rätt slank och jag upplever vinet på något märkligt sätt som lite "kyligt". Aromerna går igen med körsbären i spetsen. Tanninerna ligger väl inpackade och allt klingar ut i en lång eftersmak med piptobak och lakrits. En 07:a från södra Rhòne som precis prickar mina smakpreferenser


Två av vinerna från Saint Jean du Barroux finns nu tillgängliga på den svenska markanden. Inte via systembolaget dock. Importören Vinminvin är Danmarksbaserade levererar med hemtransport. SJB 4 kostar 149 kr plus transportkostnad
Tidigare inlägg om Saint Jean du Barroux hittar du här, här, här, här och här

2006 Saint Jean du Barroux L'Argile

Philippe Gimel är åter på ingång och det är väl ett skäl så gott som något att prova senaste årgången av vinet formerly known as Cuvée Oligocene och SJB 3. För den som inte stött på Gimel och Saint Jean du Barroux tidigare så handlar det om ett vin från apellationen Cotes du Ventoux i södra Rhone. Vi snackar ekologisk odling och traditionella metoder.

2006 L'Argile är en bladning på 75%Grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault. Skördeuttaget ligger på 20 hl/ha, 75% av druvorna har avstjälkats, 12 dagars skalkontakt och 18 månaders lagring på tank. Där har ni hårddatan som ju förstås bara berättar en liten del av storyn. Den som vill läsa mer kan titta här, här eller här

Färgen går i mörkrött med en aningen blått i kanten. Ur glaset strömmar en stor, mörk, mäktig och sammansatt doft. Det första som slår an är en grabbnäve fullmogna, svarta körsbär som efter ett tag får mig att associera till den där pralinen i Alladain-asken. Körsbärsfrukten sekonderas av olivpasta, köttsaft, multna löv, garrigue och regnvåt grusväg.

Smaken tar omgående rygg på aromerna och följer snällt efter. Vinet är mycket fylligt och kraftfullt utan att kännas tungt. Det är mycket välavvägt med perfekt balans mellan koncentration och elegans. Körsbärsfrukten är såklart i centrum men det händer massor med annat i munhålan. Syran, de finkroniga tanninerna och en lätt bitterhet från stjälkarna stramar upp och håller tillsammans med en kritighet ihop paketet. Någonstans i detta ligger 15% alkohol mycket väl inpackade.

Det här är helt klart den bästa årgången av L'Argile/Cuvée Oligocene hittills. Det är tillgängligt redan nu men kommer att utvecklas massor under ett antal år framöver. Under de senaste veckorna har jag druckit flera flaskor 2007 La Source som är helt oemotståndligt charmig just nu och enligt min mor det godaste vin hon någonsin druckit. Tyvärr slutsåld både hos producent och importör. Enstaka flaskor kan kanske hittas hos Superbest i Charlottenlund eller danske importören A Vinstouw

Random notes

Debatten som förts på Finare Vinare under de senaste dagarna har verkligen spretat. Ett inlägg som handlade om vinskribenter ledde till kommentarer om högt och lågt. Mycket kom att handla om etik och trovärdighet och kanske rentutav moral. Det är både glädjande och förvånande att se vilket engagemang som finns. Kanske visar reaktionerna också på behovet av ett fortsatt samtal om vinskribenters och vinbloggares roller och funktioner.


En fråga som väckte särskilt mycket engagemang var den om varuprovernas vara eller icke vara för vinbloggarna. Det diskuterades om huruvida det var bra för vinbloggare att ta emot varuprover och om hur det påverkade trovärdigheten. Det är ett intressant ord Tro-värdighet, frågan om någon är värd att tro på, att lita på. Uppenbarligen är bloggarnas tro-värdighet rätt låg, för att inte säga icke-existerande, eftersom såpass många såg eventuella varuprover och gratisprovningar som ett problem.


Ni förstår, tro-värdighet handlar om bedömningen huruvida man bestämmer sig för att lita på någon eller inte. Det hörs ju nästan på ordet att det handlar om en bedömning som man kan tvingas göra när man inte vet. Säkert. Är han, eller hon, trovärdig eller inte ?


När debattörerna i diskussionstråden började föra fram synpunkter på att varuprover nog borde vara ett no-no för bloggare i tro-värdighetens namn, så tänkte jag att här missar man missar något mycket väsentligt. Finns det en tro-värdighet så är varuprover inget stort bekymmer. Finns den inte däremot, då behövs det regler. För övrigt så tycker jag att det verkar som om det här med att tro på saker verkar vara ute och inte särskilt hippt. Det ligger i tiden att veta.


Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle fästa någon större uppmärksamhet vid vad en person tycker om jag inte tror att han, eller hon, fixar att hantera ett varuprov med bevarad integritet.


Nej, varuprover ser jag inte som något problem längre. Däremot har jag funderat en del kring vad goda personliga relationer till en producent eller importör kan göra med omdömet. Jag har, enligt egen bedömning, en bra relation med ett par producenter, Philippe Gimel och Fulvio Bressan. Vi talas vid med viss regelbundenhet och jag lyfter gärna fram deras viner så ofta jag får chansen. Relationen började med att jag gillade deras viner, skrev om dem och fick kontakt. Mitt sätt att hantera den konflikten har varit öppenhet om sakernas tillstånd och att utgå från att läsaren gör en bedömning av min tro-värdighet i dessa båda fall. Ännu så länge har jag dock inte hört att någon tycker att jag varit helt fel ute när jag hissat Bressan och Gimel. Om jag däremot varit journalist så hade saken kommit i ett lite annorlunda läge. Då hade dessa personliga kontakter varit mera problematiska och jag hoppas att jag hade haft det goda omdömet att låte bli att skriva om vinerna.


För egen del tänker jag fortsätta ta emot de få varuprover och provsmakningar jag erbjuds så länge som det är något som verkar intressant. Jag tänker också fortsätta att utveckla goda kontakter med vinbönder i den mån jag kan. Min förhoppning är att det kommer att göra bloggen intressant och framförallt att det kan hålla min passion för vin levande.


Debatten berörde också de professionella vinskribenternas roll. Jag har många gånger ondgjort mig över de stora drakarnas vinmurvlar och det finns många skäl till det. Efter att ha läst kommentarstråden ett antal gånger så kom jag att tänka på vad en gammal handledare sa när jag tyckte att något var obegripligt, "There is always a meta-level". Alltså, det finns ju någon som låter dem hållas, mot etiska riktlinjer och annat, och det är kanske dit vi bör rikta våra blickar

Tillägg 23/6 Jag upptäckte nyss att jag varit inne på liknande tankegångar tidigare

2005 Saint Jean du Barroux White

Det är för sina röda viner Philippe Gimel har fått mest uppmärksamhet. Inte minst genom en massa pinnar från Parker för  La Pierre Noir och l'Argile.  Hans vita cuvée har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Kanske för att södra Rhône och Provence framförallt är rödvinsland men den låga produktionen bidrar säkert också till att den här blandningen på lika delar grenache blanc, bourboulenc och clairette hamnat lite i skymundan jämfört med de röda syskonen.

Vinet heter numera La Montagne. Årgång 2005 såldes som SJB White. Det var min första kontakt med Philippe Gimels viner och det är fortfarande det vin jag gillar allra bäst. Philippe själv menar att hans vita viner är gjorda för lång lagring, att de ska hålla i 25 år.  Inte alla är lika övertygade om La Montagnes potential men jag lät några flaskor ligga. Efter att ha provat den här snart åtta år gamla flaskan är jag övertygad om att Philippe är helt rätt ute.

Vinet är guldgult i färgen. Doften är helt ljuvlig. Mycket av de primära fruktaromerna har lagt sig till ro och vinet är nu än mer komplext. Här finns vinteräpplen och citrus, läcker nötighet, anis, honung, te, kryddörter och blöta stenar. Precis som vid förra smakprovet finns här lite lätt oxidativa inslag. Det känns väldigt välbekant och skillnaderna handlar mest om nyanser.

Om doften är läcker så är smaken ett snäpp upp. Det här är ett vitt vin med kropp och pondus.  Först förledande lätt men sedan kommer en våg av vinteräpplen och citronzest. Avslutningen är lite bitter, läckert nötig och med en friskhet som förstärks av de oxidativa dragen. Makalöst gott.

Jag dricker vinet över tre dagar och det är precis lika vitalt ikväll som när det öppnades. Kostade runt 150 DKK när det begav sig. Danske importören A Vinstouw har inte den aktuella årgången av La Montagne i lager för närvarande. Kanske kan man hitta någon ströflaska hos Superbest i Charlottenlund

Läs mer om Philippe Gimel och Saint Jean du Barroux här

Tillägg 13/2: Man kan hitta ströflaskor hos Superbest i Charlottenlund.

Ekologiska viner på Bjärhus

Igår kväll höll jag min första vinprovning utanför munskänkssammanhang. Platsen var loftet Bjärhus gårdsbutik. Temat ekologiska, hantverksmässigt framställda och ursprungstypiska viner. Det stora flertalet av gästerna var inte särskilt vana vinprovare. För mig känns platsen som det nära nog perfekta sammanhanget för de viner jag gillar. Deras syn på hur mat bör produceras speglar precis mina åsikter om hur man åstadkommer bra vin. Philippe Gimel höll en provning på Bjärhus för ungefär ett år sedan. När vi den gången klev ur bilen på gårdsplanen sa han direkt att han kände sig hemma.

Inför provningen botaniserade jag bland Vinminvins viner. Trots att jag har haft en hel del kontakter med dem under det senaste året har jag inte haft riktigt koll på hur mycket intressant det finns att hämta där. En rätt stor del av deras sortiment fyller de kriterier jag satt upp för provningen. Jag bestämde mig för fyra viner ur Vinminvins sortiment och spetsade med en favorit som just lanserats i beställningssortimentet. Två vita och tre röda, två franska och tre italienska. Först provade vi utan mat och sedan till långkok på fransyska. Lite mer än vanliga provningsskvättar i glasen.

Första vinet är 2009 Frantz Saumon Mineral+ från Montlouis i Loire. Ekologisk produktion, naturjäst, jäst o lagrat på ekfat av varierande storlek. 100% chenin blanc. Guldgult i färgen, intensiv, ungdomlig doft av äpple, citrus och örter. Smaken är verkligen instant pleasure. Omöjlig att inte falla för men inte det minsta inställsamt. Lever verkligen upp till namnet med flintiga mineraltoner. Massor av äpplen och citrus i smaken, uppfriskande syra som packas in i en lenande restsötma. Supertrevligt bersåvin, säkerligen en utmärkt ackompanjatör till asiatiska rätter och ost.

2009 San Savino Ciprea på 100% pecorino fick den något otacksamma uppgiften att ta vid. Jag insåg direkt att jag placerat vinerna i fel ordning. Givetvis skulle detta inlett. Mycket personlig doft. Lite jästig med aromer av citrus och päron. Tydliga mineraltoner och viss kryddighet. Smaken frisk, balanserad och med bra längd. Ett mycket intressant och personligt vin som säkert skulle vinna på några års lagring.

Vi fortsatte provningen med 2004 Bressan Schioppettino som jag bloggat om ett antal gånger tidigare. En stor personlig favorit som varit med på varje provning jag hållt. Jag ser ännu ingen anledning att bryta den traditionen. Precis som vanligt fin bärfrukt och lätt pepprighet. Över hela härligheten en lätt fläderaktig blommighet. Det känns också som att vinet har börjat utveckla lite tydligare mognadstoner med inslag av läder och tryffel. Smaken uppvisar perfekt balans. Bra frukt, frisk syra och perfekt tanninstruktur. Om mina beräkningar stämmer har jag korkat upp 30 flaskor av just detta vin. Den jag smakade under provningen den hittills bästa. I eftermiddag blir det en till.

2007 San Savino Fedus kommer från Marche och är gjord på 100% sangiovese. Intensiv och kraftfullt mörk doft med körsbär, choklad, bittermandel och nästan portvinsliknande aromer. Smaken går i precis samma still med frukten i centrum. Mycket kraftfulla tanniner och lång eftersmak. Ett välgjort vin men det finns en liten restsötma som stör mig. Det känns också som att det faller lite utanför ramen i detta sammanhang.

Provningen avslutades med 2006 SJB L'Argile. En ny årgång av vinet som i tidigare årgångar hette Cuvée Oligocene. Det handlar om en grenachedominerad blandning med 15% syrah och en liten del carignan och cinsault. Komplex doft med skogsbär, tobak, våta stenar och en del animaliska toner. Smaken mångfacetterad, fyllig, balanserad och kraftfull. Väl integrerade tanniner och en eftersmak som hänger kvar länge. För mig är detta bästa årgången hittills.

Sammanfattningsvis var det här en oerhört positiv upplevelse som verkligen gav mersmak. Jag kände en viss oro för hur vinerna skulle tas emot av en publik som inte provat så mycket men de möttes av stor öppenhet och lust att upptäcka. Mineral+ blev såklart den vita favoriten medan rösterna fördelades precis jämt på de tre röda. Flera som uttryckte en viss tveksamhet till Bressans Schioppettino förundrades över hur gott vinet var till maten. När det gällde Fedus var förhållandet det omvända. Många hade det som favorit vid den inledande provningen men tyckte att det tog över för mycket som matvin.

Samtliga viner, förutom Bressans Schioppettino som du hittar i BS, går att beställa från Vinminvin. De båda vinerna från San Savino finns även i beställningssortimentet via Ad Libitum.

Läs mer om Bjärhus här

Old and New från Saint Jean du Barroux

Det har väl inte undgått någon som läser Billigt Vin att jag är rätt såld på Philippe Gimels viner. Jag har också skrivit återkommande om Bjärhus Gårdsbutik. Slår man ihop dessa båda åstadkommer man dessutom något där helheten blir större än delarna. I fredags gjorde Philippe Gimel ett nytt gästspel på den ekologiska gården som ligger utmed vägen mellan Klippan och Hyllstofta och presenterade ett helt nytt vin, två viner i ny årgång och tre som var med på provningen i höstas.

Denna gången hade jag på förhand bestämt mig för att inta en mera tillbakalutad hållning, njuta av vinerna och bara koppla på vinbloggarläget när jag provade något tidigare oprövat. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Bloggarkollegan Magnus är med och trekvart innan provningen börjar sitter jag, Magnus och Philippe tillsammans med en flaska 2006 La Pierre Noir. Medan Magnus och Phlippe diskuterar sådant som vinbloggare och vinmakare brukar diskutera slås jag av hur mycket det hänt sedan jag provade vinet senast. Rätt snart är jag helt lost i förhållande till omgivningen och förlorar mig i doft och smak. 75% Grenache och 25% syrah som inte ens varit i närheten av ett ekfat utan bara tillbringat några år på tank. Flaggskeppet i Philippes portfölj. Massiv doft med körsbär, jordgubbar, fuktig grusväg och sötlakrits. Smaken är visar upp en perfekt balans mellan yppig frukt, alkohol och verkligen silkiga tanniner. Här finns struktur för ett mycket lång liv men vinet är helt ljuvligt här och nu. Det mesta av samtalet runt bordet går mig helt förbi när vinet fångar hela uppmärksamheten. En av årets bästa upplevelser såhär långt faktiskt.

2010 SJB Rosé är Philippes första rosé på marknaden. han har gjort ett par försök tidigare. Vinet har helt enkelt inte blivit klart i tid för rosé-säsongen tidigare år och som vinmakaren själv säger - marknaden för julrosé är begränsad. I glaset har vi en väldigt ljus rosé, milt lökfärgad. Doften är mycket pigg och frisk med citrus, jordgubbar och kritiga mineraler. Smaken är bentorr med mycket frisk syra. Inte särskilt roseaktigt egentligen och skulle garanterat klara flera års lagring och förmodligen må alldeles utmärkt av det.

La Montagne är Saint Jean du Barrouxs enda vita vin. Jag har provat åtminstone tre tidigare årgångar men ingen har varit lik den nu aktuella årgång 2008. Druvsammansättningen är den samma, lika delar grenache blanc, clairette och bourboulenc, men vinet är helt annorlunda. Tidigare årgångar har varit otroligt yppiga och generösa medan 08:an är betydligt mera stram och krävande. Doften domineras av frisk äpplen med lätta honungstoner, lite anis och tydliga mineraler. Smaken är mycket frisk med knivskarp och mycket precis syra. Äpplen och citrus i frontlinjen med bara en aning lenande honung. Lång, ren eftersmak. Det här vinet är bara barnet nu och lär behöva några år på rygg för att riktigt komma till sin rätt.

2007 La Source har tillsammans med Bressans schioppetto varit husets röda hemma hos oss under det senaste året. Min mor har utnämnt det till det godaste vin hon någonsin druckit. Så långt är jag inte beredd att gå i mitt omdöme av SJB's instegsvin, men av fyra lådor återstår nu en ynka flaska. Vinet är sedan länge slutsålt men som tur är har den nya årgången tappats precis på flaska. När jag provar 2008 La Source så känns det direkt att vinet är nytappat. Det är lite vresigt och yrvaket. När det fått tid i glaset så tittar en helt ljuvlig körsbärsfrukt fram och backas upp av lite sötlakrits. Smaken är mjuk, balanserad och mycket inbjudande. Med lite tid kommer vinet att bli en charmör av rang.

I höstas provade jag 2009 Cuvee Special som då var nyutsläppt från tanken. Nu har Philippe Gimels supercuvee fåt namnet 2009 Microclimate. Vinet har Philippe gjort för att spegla det som var speciellt med årgången. Det handlar om 100% grenache från en särskilt gynnsam del av vingården. Vid förra provningen blev jag artigt imponerad men tog inte vinet till mig. Trots att det hänt saker med vinet så kvarstår intrycket. Välgjort men utan balansen som är SJB's signum. Doften är stor och intensiv med massor av söta jordgubbar, torkad frukt och choklad. Smaken är eldig och intensiv med aromerna i repris. Långt, värmande slut. Bra, förmodligen väldigt bra men inte min grej. Trodde tills jag fick en mörk chokladtryffel i munnen.

Kvällens vin blev ändå 2006 L'Argile som är gjort på 75% grenache 15% syrah och några skvättar cinsault och carignan. 75% av druvorna avstjälkas och vinet lagras 18 månader på tank. Doften är helt ljuvlig med körsbär, garrgue och lakrits i kombination med de ursprungstypiska våta stenarna. Vinet känns nu betydligt mera harmoniskt jämfört med i höstas. Smaken är en uppvisning i fokus, elegans och balans. Inte störst, mäktigast eller ballast. Men bäst. Åtminstone just nu.

Vinminvin importerar och levererar.

2006 Saint Jeand du Barroux Danish Cuvée

Philippe Gimel och vinerna från hans egendom St Jean du Barroux har förekommit rätt frekvent på Billigt Vin under det senaste halvåret. Den som är intresserad kan läsa här, här och här Det är verkligen spännande att vara med nästan från början och följa vinernas och vinmakarens utveckling. Danish Cuvée är speciellt framtagen för SJB's största exportmarknad som ett förhållandevis lättillgängligt och snabbmognande alternativ. Det är också det billigaste vinet i kollektionen och säljs oftast för en dansk hundring.

Vinet har en tät mörkt purpurröd färg. Utifrån tidigare erfarenheter ger jag vinet sex timmar på karaff och det behövs för att det ska komma loss. Efter luftningen bjuder vinet på ett regelrätt bombardemang av lukt- och smaksinnena. Doften ger massor av intryck med lager på lager av mörk frukt,körsbär, hallon och jordgubbar. Här finns lite återhållen sydstatsfunk, provensalska örtkryddor och tobak.

Smaken matchar doften lika väl som om den sökt smakråd hos en italiensk herrekipering. Vinet är sötfruktigt, fyller ut varje kubikmillimeter i munhålan med smaker från södra Rhône. Tanninerna är silkeslena och finalen mäktig med körsbärslikör och lakrits.

Visst är det här ett gott och på många sätt imponerande vin men samtidigt lite tröttande. . Det här känns lite väl tungt och mäktigt. Det bjuder heller inte riktigt på samma motstånd som de andra vinerna. Jag har uppskattat St Jean du Barroux andra tappningar mer. Svensk importör är på gång i vår. A Vinstouw importerar till Danmark

2009 Mas Zénitude Vent d'Anges

På torsdagens provning med Philippe Gimel så inledde vi med 2009 Mas Zénitude Solstice. Jag blev väldigt förtjust och såklart nyfiken på de andra vinerna från Mas Zénitude. Producenten är det senaste tillskottet i Vinminvins utbud och såvitt jag vet är 2009 den första årgången som kommit på marknaden.

Mas Zénitude drivs av svensken Erik Gabrielson. Han arbetar som jurist i Sverige men gör också vin i Terasse du Larzac i Languedoc på 4 ha mark. Odlingen är helt bio-dynamisk, bara naturjäst används, ingen filtrering och svavel undviks i möjligaste mån. Parallellt med vinodlingen driver tar man också emot boende privata gäster och även företagskunder. Man erbjuder någon form av konsultationer för ledningsgrupper på temat "biodynamics and management". Förmodligen en strålande idé för den som vågar tänka utanför boxen och alldeles säkert väldigt provocerande för alla förnumstiga ernstar där ute.

2009 Vent d'Anges är Mas Zénitudes toppvin. Det är gjort på 100% Carignan från riktigt gamla stockar. Vinet har lagrats 10 månader på koniska cementtankar och är helt osvavlat. Färgen går i mycket mörk och tät purpur. Elegans och lekfullhet är det första jag tänker på vid första sniffen. Det är inget omedelbart flörtande utan rätt återhållsamt men med ett leende. Här finns en diskret blommighet och ett lager med ungdomliga röda bär. Efter lite tid i glaset hittar jag en del torkade fikon, lakrits och en lätt rökig ton.

Smaken tar vid i samma still. Det har en slank munkänsla och upplevs som mycket rent, fräscht och läskande. Rätt diskret bärfrukt och ett lager med torkade fikon. Syran är frisk och det finns en hel del mycket finkorniga tanniner. Eftersmaken har en lätt bitterhet och smaken av bärfrukt hänger kvar ett bra tag.

Här snackar vi verkligen om ett redigt vin. Trots att det upplevs som ganska lätt och okomplicerat fungerade det väl till ganska kraftig mat. Igår drack jag vinet till lågtempad rostbiff, bakad potatis och rödvinsås och idag till en gratäng på jordärtsskockor och det fungerade alldeles utmärkt. Även till ostarna gjorde det sitt jobb. Min enda invändning är möjligtvis prislappen som ligger på c a 250 kr.

I mittens rike

Philippe Gimel var inte den enda vinmakaren jag hittade i fredags på Superbest i Charlottenlund. Jag hann också med att träffa David Cetto från Chianti-producenten Poderi del Paradiso och en herr Maravalle från Tenuta Vitalonga i Umbrien.

Att prova de sex presenterade vinerna från Poderi del Paradiso, var en intressant och lärorik upplevelse, inte minst lärde jag mig en del om mina egna preferenser. Vi började med en 2008 Vernaccia di San Gimignano. Ett rätt eneklt vin med bra, aptitretande syra och charmig frukt. Vi fortsatte med 2008 Biscondola gjort på 90% Vernaccia och 10% "kompletterande druvor". Ett par storlekar större med doft av honung, citrus, blommighet och (lite för mycket)vanilj. I munne känns vinet runt och behagligt. Bra syra som ligger inpackad i fatvanilj och frukt. Lång smak med lite mandeltoner mot slutet.

Över till de röda. Först den enklaste, 2007 Chianti Colli Senesi. Området runt San Gimignano tillhör inte de mera välrenommerade i Chianti och mina förväntningar var heller inte särskilt höga. Sura och snipiga Chiantiviner har jag fått nog av. Upplevelsen blev en liten chock. Härlig doft med fin frukt som gav associationer till mörka bär och kryddor. Smaken fyllig med rejäl syra, tydliga tanniner och gott slut med inslag av tjära och bittermandel.Vinet har fått c a 10 månader på en bladning av använda barriquer och 20-hlfat. Ett verkligen fullvuxet vin för knappa 80 DKK, höga poäng i alla de italienska vinguiderna och en prenumerant på best buy-utmärkelser. När jag kollade upp producenten lite bättre fann jag att man anlitar Paolo Caciorgna som vinmakare, en av Toskanas mest välrenommerade önologer. En sådan inledning på provningen av de röda förändrar förutsättningarna för de forsatta övningarna.
2005 Colli Senesi Riserva
är i vissa avseende en storlek större. Doften är mer komplex med en balanserad blandning av undervegetation, röda bär, mynta och fat. I munnen känns vinet rundare och mera moget än föregångaren. Fin kryddighet men jag frukten är lite väl nedtonad. Riktigt gott, det smakar dyrare och lyxigare men jag saknar charmen från standard Chiantin.

Jag fortsätter uppåt på prisstegen med 2004 Paterno II, ett IGT-klassat rent sangiovesevin. Detta är lagrat 20 månader på ny fransk ek. Doften domineras av kryddiga fattoner och väl mogna körsbär. Vinet är varmt, fylligt och avrundat med lång eftersmak och finkorniga tanniner. Väldigt elegant, försett med höga poäng och fina utmärkelser men tyvärr inte så kul. För amerikanskt och för inställsamt för min smak.

Det sista vinet 2005 Saxa Calida, en bordeauxblandning på merlot och cabernet sauvignon som fått 16 månader på nya fat. Doften bjuder på kaffetoner, drottningssylt och kryddighet. I munnen känns vinet mycket fylligt och har hög densitet. Rätt strama tanniner och långt balanserat slut. Gott skulle man kunna säga men inte smakar det Toskana.

Umbrien är grannregion till Toskana och väl den enda av mellanitaliens regioner utan havskust. Jag har inte provat så många viner från området annat än några budget montepulcianos och så då Sagrantino från Caprai och Bea. Tenuta Vitalonga är en liten producent med odlingar på 20 ha i Ficule nära Orvieto. Man producerar två röda bladningar och ett rosévin, det sistnämda bara för hemmamarknaden. 2005 Elcione är gjort på 50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon. Rätt charmig doft med kryddor fattoner, plommon och körsbär. Smaken är fyllig, kryddig och mjuk men ändå kraftfull. Ett okomplicerat och lite inställsamt vin som smakar betydligt mer än de 69 DKK det kostar.

I2004 Terra di Confine utgörs blandningen montepulciano med en liten del merlot. Här är doften mera komplex med mer uttalad kryddighet och lakrits som komplement till de röda bären.Terra di Confine har också en betydligt stramare struktur. Smaken är också den storleken större och än mer intresseväckande.

Rent stilässigt ligger de två IGT-vinerna från Poderi del Paradiso rätt nära Tenuta Vitalongas viner. De går alla fyra i den internationella, runda, mjuka stilen där fatlagringen fått spela en stor roll. Jag har betydligt lättare att acceptera stilen hos de sistnämda. Förmodligen för att jag närmar mig dessa utan någon föreställning om hur de "borde" smaka.

Nyårsdagsfunderingar

Det började väl rätt så bra när det gäller förra årets spådom angående amaronens återupprättelse i den svenska bloggosfären men rätt snart blev allt som vanlig igen. Eller kanske ändå inte riktigt för JC's Vintankar håller Valpolicellas fana högt. Någon riktigt spridningseffekt har jag ännu inte sett. Detta borde ju såklart avhålla mig från vidare förutsägelser men det kanske kommer en eller annan lite längre fram. Nu tänker jag dock börja med att blicka bakåt.

Att bo på skånska landsbygden har sina fördelar men också en del nackdelar. Det är långt till alla de spännande vinevenemang som går av stapeln i huvudstaden. Köpenhamn ligger ju lite bättre till men deltagande i en provning kostar ändå ofta minst en halv semesterdag. Lösningen har fått bli att ordna en del själv. Under året har det blivit provningar med Philippe Gimel och Eric Lichtlé. Förhoppningsvis blir det fler liknande arrangemang. Vi får se om det går att få hit Fulvio Bressan under 2012. Jag jobbar på det. På tal om Fulvio så känns det oerhört kul att konstatera att många upptäckt hans viner under 2011. Lite av året genombrott i bloggosfären skulle man väl kunna säga.

2011 innebar också ett par vinresor. Tillsammans med Jörgen i Costières de Nîmes och på egen hand i Friuli-Venezia Giulia. Från den senare resan finns det fortfarande några obloggade besök. Det är min ambition att rätta till det sorgliga faktum att besöken hos Ronchi di Cialla, Ronco del Gnemiz och Le Due Terre inte avhandlats på Billigt Vin. Det var stora och inte helt lättsmälta besök som fick mig att bli något mindre kategorisk vad gäller barriquelagring och förhoppningsvis också lite klokare. Det är onekligen bra att resa och möta verkligheten ibland.

På tal om resor så tycker jag att det känns som att vinvärlden har växt under 2011, åtminstone har min vinvärld gjort det. Jag har fått möjlighet att prova viner från Georgien som jag verkligen uppskattat och hoppas få möjlighet att dricka mer av under 2012. Även om man håller sig inom den gamla vinvärlden så har 2011 verkligen lärt mig att det finns massor av intressanta viner bortom allfarvägarna.

Så, nu ska jag försöka blicka lite framåt  och ta hjälp av det sista vinet jag drack under 2011. 2010 Les Champs Libre Lard, des Choix är kommer från Ardéche och görs av René-Jean Dard (Från Dard&Ribo) och Hervé Souhaut. Vinet är gjort på en stor andel gamay med lite syrah på toppen. Odlingen är biodynamisk och om vinet svavlats så är det minimalt. Det doftar blandsaft med hög halt körsbär och röda vinbär, röda äppelskal och kryddor. Enkelt, rustikt och rättframt.

Smakmässigt är det lätt, mycket saftigt och friskt. I smaken är det precis samma blandsaft men körsbären och de röda äpplena känns mera framträdande. Smaken är lite gles och rätt kort eftersmak. Trevligt och opretantiöst men också snabbt glömt.

Hade jag fått det här vinet på karaff i en fransk bykrog så hade jag blivit glatt överraskad och troligen beställt in en till. Nu köptes det på en vinhipstershop i Köpenhamn för en dansk hundring. Det känns lite märkligt att vardagliga bonnviner buteljeras, förses med snajdiga etiketter och blir till identitetsskapande accessoarer. Jag gissar att vi kommer att se mer av den varan framöver. En annan spådom är att företeelsen inte blir så värst långvarig.

En annan, och betydligt mera intressant utveckling kan Elisabetta Foradori få illustrera. En av Italiens mest välrenommerade och respekterade biodynamiska producenter gör strålande viner av druvan teroldego. Hon har nu börjat göra naturliga och amforalagrade viner på druvorna från två av hennes bästa vingårdar. Man kan naturligtvis se det som ett sätt att hoppa på naturvinståget. Ett annat perspektiv är att se Elisabetta Foradori som någon som vill prova att utvecklas vidare. Det ska bli oerhört spännande att prova de nya teroldegovinerna liksom att smaka hennes amforalagarade och macererade nosiola.

Bästa vinerna under 2011 ? Jag kan inte klicka fram någon sammanställning via Cellartracker. Om jag ska vara helt spontan istället så vill jag plocka fram två viner från en oförglömlig eftermiddag tillsammans med Paolo Rapuzzi. En Schioppettino di Cialla från mitten av 90-talet och den vita Biancho di Cialla gjorde båda ett oerhört stort intryck på mig.

Ett annat vin som jag hoppas att få dricka igen var en vital och ungdomlig 1991 Terranum från Edi Kante. Det grämer mig fortfarande att jag inte handlade några flaskor på plats. 18 euro vill jag minnas att de kostade... 2001 Bora di Kante gick heller inte av för hackor.

En av året ögonöppnare för mig blev vad som gåt att åstadkomma med carignan från gamla stockar. Marc Kreydenweiss Ka har jag återkommit till i minnet ett antal gånger.  Chateau d'Or et de Gueules 2009 Qu'es Aquo har jag druckit även efter hemkomsten från Costières de Nîmes och den måste också med på ett hörn. Minst lika bra var f ö samma producents mourvedre 2007 La Bolida.



Jag har ännu inte hunnit korka upp årets första vin. Det får anstå tills imorgon.