Jag ser tillbaka på - och därför även fram emot - extravaganzorna hos Esping med skräckblandad förtjusning. Senast det begav sig, i somras någon gång, slutade det med att landsvägsbussen sent på kvällen hällde ut mig utanför Lindabs anläggning i Grevie. Sedan låg jag med näsan i gräset en lång stund för att hämta krafter inför cykelfärden hem, bara för att en kort stund senare finna mig grubblande över varför jag liksom ryckte till med jämna mellanrum. Det visade sig att jag cyklat in i ett elstängsel till en hästhage och fastnat i det. Innan jag kom loss och hem... ja, ni fattar.
Den här gången blir det inte så illavuret. Vi har fått sällskap av Herr och Fru Italienska viner samt Espings gamle vän R. Det har en viss dämpande effekt. När det gäller själva provningen sätter Italienska Viner standarden direkt, vid fördrinken. Esping har hällt upp en slamkrypare (fast det kan man inte tro när man ser den gyllene, klara drycken i glaset), men den är ingen match för Herr IV som tar en sniff och placerar vinet i Alsace. Fru IV menar å sin sida att det kan vara chardonnay. Vilket sammantaget visar sig alldeles korrekt. Det vi njuter av är Domaine Zind-Humbrecht Z004, som Finare Vinare skrivit uppskattande om här. Riktigt, riktigt gott, med grönt gräs i doften och en klart klingande syra i munnen. Här finns också en lite sötaktig mandelmasseton, som för tankarna till riesling. Redan i detta första lilla knep & knåp med bestämningen visar sig min otillräcklighet i full sving: den första sniffen låste fast mig vid sauvignon blanc och sedan kom jag inte vidare i tankebanorna. Och värre skulle det bli.
Esping hade foliepackat fyra flaskor. Det var alltså dags för mitt livs första helblinda provning. Esping var godhjärtad nog att upplysa om att den röda tråden var Italien. Det gjorde mig inte mindre svettig om handflatorna, då mina kunskaper om halvöns viner är ytterst rudimentär om det inte handlar om billigare tjut från Valpolicella och dylikt. Här förstod jag snabbt att något sådant var det inte fråga om här. Samtliga glas uppvisade alla tecken på att innehålla äldre viner, men medan jag gissade på ett spann mellan 2000 och 2002 var sanningen att årgångarna var 1997 till 2000.
Jag hade inte en susning, förutom att det var verkligt goda viner i åtminstone tre av glasen (glas nummer 4, som var en barbera d'Asti från 1997, lyfte inte till samma höjder). Självklart blev mitt bryderi inte mindre av att Esping berättade att jag druckit två av vinerna tidigare. När folien föll från flaska två och det visade sig vara Bressans Pignol från 1998 - ett vin vi drack hemma hos familjen Bressan vid besöket där - borde jag ju genast begått något slags rituellt harakiri genom att kasta mig på ett trasigt vinglas eller nåt. Men det hade blivit så slabbigt och hade förmodligen förstört den goda stämningen runt bordet.
Istället nöjer jag mig med att här erkänna mitt bristande kunnande. Och tacka för en minnesvärd och lärorik provning i trevligt och kunnigt sällskap. Esping redogör här, i både utmärkt text och bild, för den på ett mer adekvat sätt. Svårt att säga vilket vin som blev min favorit. Men det får ändå bli Bressans personliga, intrikata och samtidigt mycket matvänliga pignol, tätt följd av 1998 Barolo Cannubi från Fennochio. Med dryga tio år på nacken visar de inga tecken på att mattas, och Bressans löfte om att hans viner lever många år i vila tycks hålla. Nu är det årgång 1999 av pignol som är ute på marknaden - Fulvio släpper inte ifrån sig dem i förtid precis.
När vi festade loss på Espings boeuf bourgignon fick vi smaka 2007 Barbera d'Alba Ginestra från Paolo Conterno, till historien om Italienska Viners besök på vingården. Det blir ju så mycket roligare att dricka viner som det finns en berättelse kring. Det här är dessutom ett utmärkt exempel på ett friskt, extremt användbart och tillgängligt vin.
Sedan blev det ostar, fruktkaka, moustarda och Philippe Gimels 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocène från karaffen. Och javisst, ett litet litet glas av Espings 2008 Nocino, valnötslikören som tillreds enligt hemligt recept. Esping avslöjar så mycket som att i den här upplagan har han och Herr K experimenterat med malört. Förvånansvärt mjuk i smaken ändå, denna fernet branca-liknande likör, oljig men med ett otvetydigt bett. Mycket bra för matsmältningen, välkommet efter eftermiddagens excesser, och en färdknäpp som bäddade in tågfärden söderut i ett behagligt dis.
2 kommentarer:
Underbart återgivet Jörgen!
Visst var det trevligt och visst var Ingvars viner högklassiga exempel på viner med integritet.
Nocinon var ingen lek, kanondigestivo av tredje graden.
/Patrik
Patrik! Mycket kul att ses! Hoppas det blir tillfällen till liknande arrangemang i framtiden
Skicka en kommentar