2007 Domaine Marc Kreydenweiss Perrières

Costières de Nimes är rätt svårslaget när det gäller att leverera intressanta viner för en billig peng. Kvällens vin är köpt hos danska Theis Vin för c a 70 DKK. Just nu kostar det 90 och har fortfarande fyndstämpel i min bok. Normalpriset på 130 DKK känns faktiskt helt OK.

Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor. Blandningen, som varierat en del genom åren, består i årgång 2007 av 40% carignan, 20% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Carignandruvorna kommer från drygt 80-åriga stockar. Hur vinet lagrats har jag ingen uppgift om men jag tror inte att det sett någon ny ek.

Vinet har en djupt röd, ganska tät, färg. Direkt vid öppningen är vinet inte särskilt medgörligt. Doften ger läder, steniga mineraler och järn tillsammans med lite funkiga tongångar fast utan något större sväng. Med lite luft börjar det hända saker och vinet släpper loss. Det dyker upp saftiga röda bär, herbes de provence och lavendel. Riktigt trevligt att sniffa på. Rejält och jordnära.

Smaken fortsätter på den inslagna vägen. Aromerna är områdestypiska och känns igen i smaken. Vinets struktur känns dock betydligt mera norditaliensk. Här är ett slankt friskt vin med skinande ren, röd bärfrukt, riktigt fräsiga syror och lätta finkorniga tanniner. Ett superbt matvin som funkar riktigt bra till döttrarnas nya favoriträtt Biff Stroganoff.

Costieres de Nimes vs Chateauneuf-du-Pape

En fråga som ofta mal i mitt huvud är hur bra ett visst vin egentligen är ? Jag har lätt för att bli fascinerad, engagerad och nyfiken, och då är det lätt att delar av omdömet sätts ur spel. Ta bara vår senaste resa som exempel. Södra Rhône är inte mitt favoritområde men efter att ha rest runt under några dagar i Costieres de Nimes, träffat småproducenter och fått en känsla för området så vill jag ha mer. Som både jag och Jörgen så gjorde såväl kvalité som prisbild oss förvånade. Hur mycket handlar vår entusiasm om att vi blivit förförda i stunden och hur mycket konfrontation med vardagen kommer den att tåla.

Gårdagens experiment är sprunget ur dessa funderingar. Jag tänker inte att det ska kunna ge något entydigt eller tillförlitligt svar men kanske någon fingervisning.Möjligtvis väcker det bara nya funderingar. Tanken var hursomhelst att låta en grupp erfarna provare smaka fyra viner av samma årgång blint. Tre av vinerna har Costieres de Nimes som ursprung. Ett vin kommer från det närliggande Chateauneuf-du-Pape. Provarna är 16 av mina kurskamrater från Munskänkarnas tre-betygs kurs och uppgiften att hitta bästa vinet. Vinerna provades helblint för kursarna och halvblint för min del.

Glas nr 1 har viss transparens i en brunröd nyans. Doften bjuder på tydliga mognadstoner. Jag hittar sviskon och lakrits, örtkryddor, jordgubbsmarmelad och stallighet. Smaken är ganska mjuk med vital syra och de olika komponenterna är väl integrerade. Ganska sträva tanniner.

De övriga provarna ger kommentarer som "Tydligast tanniner" "Mulligt och kraftfullt", "Moget"

"stalligt". Sex av de sexton provarna håller detta som bästa vinet.

Bakom staniolen dolde sig 2005 Domaine du Vieux Lazaret, en av systembolagets billigare Chateauneuf-du-Paper gjort på en blandning av grenache, syrah, mourvedre, cinsault och counoise. Årgång 2007 kostar 199 kr på systembolaget.

Kvällens andra glas bjuder på en något mörkare och tätare röd färg. Doften ger hintar om en hög andel syrah. Tydliga animaliska toner, viltkött och charkturier. Viss pepprighet, viol och svarta vinbär. Smaken är intressant och drar åt lite olika håll. Här finns vitala röda och mörka bär som möter svarta oliver, lakrits och choklad.Frisk syra och silkiga tanniner.

Kursarna tyckte att vinet hade en "intressant kropp" och att det var "fylligt och balanserat". Några ville placera vinet i Italien medan merparten var tvärsäkra på att ursprunget var franskt. Jag och ytterligare en provare hade detta som favorit, alltså två röster totalt.

När draperingen föll visade det sig handla om 2005 Mas des Bressades Cuvée Excellence. 100% syrah som lagrats 12 månader ett, två och tre år gamla barriquer.
Kostar 10-12 euro i butik.

I glas nummer tre möts man av mera moderna tongängar. Mycket kaffe och rostade toner. Vidare björnbär och svarta vinbär med hög intensitet och en del peppar. Även smaken domineras av faten. Fylligt, sötfruktigt, nästan syltigt och rätt hög alkohol. "Eld, styrka och alkohol" säker någon. En annan kursare tycker "mjukt, nästan för mjukt". De flesta positiva och vinet får sju av de 16 rösterna och blir kvällens segrare.

Vinet är 2005 Chateau Valcombe Garance Rogue gjort på 100% syrah som legat 15 månader på 300-litersfat av ny fransk ek. Kostar c a 15 euro på plats och 165 DKK hos danska Vinens Verden

Kvällens sista vin skiljer sig markant från de övriga. Det är betydligt ljusare i färgen. Doften bjuder på generösa doser målarfärg. Här finns elegant frukt på temat hallon/jordgubb, höstlöv och lakritskonfekt. Väldigt trevlig doft som jag går igång på. Smaken domineras av den söta frukten som balanseras av bra syra och rejält med finkorniga tanniner. Tyvärr också ett visst alkoholgenomslag som drar ner betyget. Detta vinet blir det mest diskuterade under kvällen. Någon är säker på att vinet är nebbiolobaserat, andra hävdar Pinot Noir med bestämdhet men merparten placerar vinet i södra Frankrike. "Mycket intressant", "mer intressant än gott", "godis", "mandel och målarpyts" var kommentarer som fälldes. En provare tyckte detta var bäst.


Vinet som väckte dessa reaktioner var 2005 Chateau Beaubois Cuvée Elegance. 90% Grenache och 10% syrah som lagrats lagrats sex månader på stora fat. Kostar c a 12 euro i butik.

Jag tror inte man ska dra några långtgående slutsatser av provningen. Men några reflektioner ska jag försöka mig på. En sådan är att kvalitet alltid kostar. Man gör inte bara bra och billiga vardagsviner i Costieres de Nimes men ska man upp i kvalité så kostar det. Jag skulle gissa att samtliga viner vi provade under kvällen skulle ha priser på 150 - 220 kronor om de lanserats på den svenska marknaden, d v s i nivå med vad vi får betala för en billig Chateauneuf-du Pape. Det verkar ju också vara på den nivån som vinerna presterar.

Costières de Nîmes - den appellerande appellationen

I en oansenlig Nicolas*-affär på en oansenlig gata i Paris står rödvinsflaskorna prydligt i sina hyllor, uppdelade efter region. Här finns Beaujolais, Bordeaux, Val de Loire, Côtes-du-Rhône och så vidare. Viner från Languedoc och Sud-Ouest får dela på en hylla (Sud-Ouest är områden som Madiran och Cahors). Viner från Costières de Nîmes skulle ha stått bland Rhône-vinerna, men de lyser med sin frånvaro.

Det är de lite dyrare vinerna som står på hylla, kanske från 7-8€ och uppåt. Under vår odyssé i Costières de Nîmes provar vi många viner som är välgjorda, smakliga och med stor användbarhet i matsammanhang. Detaljpriset ligger ofta från 6 och 8€ upp mot 10-12, vilket fick oss att tala uppskattande om "mycket god prisvärdhet i förhållande till den höga kvalitén".

Grossistpriset odlaren tar gör att en importör i Skandinavien kan hålla en högst rimlig prisnivå. Ett exempel: under en lunch i Nîmes träffar vi le vigneron Pascal Glas och provar hans viner från Domaine de Poulvarel. Vingårdens lätta, enkla och friska röda - som jag gillar skarpt till le canard - kostar 6€50 i förträffliga vinbutiken Les Plaisirs de la Table på Rue Racine i Nîmes. Hos danska importören Jysk Vin kostar det 68 DKK, ett pris jag skulle vara beredd att betala utan att blinka. I Sverige kanske det - om det fick en importör som inte tar ut ett överpris - skulle hamna runt 80-90 kronor, fortfarande ett pris som skulle vara ganska attraktivt.

Men i Frankrike är det alltså mycket tufft för kvalitetsmedvetna vinproducenter från Costières de Nîmes att hitta distributörer och publik. Michel Gassier, som driver Mas de Nages/Vignoble Michel Gassier i närheten av Caissargues, pekar på dilemmat: "Vi provar ett vin härifrån, uppskattar det och tycker det är ett fynd för 6€. En konsument i övriga Frankrike tittar på etiketten och tycker '6€, det var dyrt för att komma från Costières de Nîmes!'."

Michel Gassier förklarar.

Gamla invanda föreställningar och en konservativ hemmamarknad sätter upp hinder. Det gör att många av de producenter vi träffar riktar sig mot och är beroende av andra marknader - Belgien, England, USA/Kanada, Japan och Skandinavien (främst Danmark). Undantaget är de biodynamiska och i viss mån de organiska odlarna. Det finns en nisch för deras viner även i hemlandet, intresset är stort och antalet odlare litet - mer om detta i inlägg längre fram.

Så det verkar vara ett hårt och osäkert värv att vara vinproducent i Costières de Nîmes. Här och var ser vi fält med upplöjda gamla vinstockar - men om det är för att stockarna eller vinbonden tappat sugen förtäljer inte historien. Det är i alla fall långt ifrån uppgivenhet som präglar de unga odlare vi träffar.

"I andra delar av Frankrike vill inte nästa generation ta över efter föräldrarna", säger Nicolas Ricome från Château Valcombe när vi träffar honom under en slags vinmakar-middag på Le Lisita, Nîmes enda Michelinstjärneförsedda restaurang. "Men här gör vi det".

Nicolas är själv ett exempel. Efter den närmast obligatoriska rundan på vingårdar i bland annat Sydafrika är han nu tillbaka på familjeegendomen i närheten av Saint-Gilles i hjärtat av Costières de Nîmes. Hur kommer sig det, då? Nicolas menar att det finns en optimism, en vilja att utveckla la viticulture och en tro på att det är möjligt.

Nicolas Ricome och Diane de Puymorin, goda grannar och engagerade vignerons.

Under kvällen med Nicolas och hans granne i Génerac, Diane de Puymorin som driver Château d’Or et de Gueules, får vi återigen höra att Costières de Nîmes är en ung appellation - den fyller 25 i år - och att den söker sin identitet. Vilket förstås är lättare sagt än gjort. Det är många odlare och alla har så klart sin idé om vad som är en framgångsrik strategi för att överleva i den hårda konkurrensen. Diane kom till trakten för tio-femton år sedan och representerar en annan trend, unga vignerons som söker sig hit för att skapa sig en verksamhet och ett namn.

Diane, Nicolas och de andra vi träffar är förstås ett noggrant framvaskat urval av framåtblickande och drivna vinproducenter. Men genomgående är de överens om att det handlar om att göra viner som har ett tydligt uttryck sprunget ur samspelet mellan jordmån, klimat, druvor och hantverksskicklighet. Naturligtvis har alla sin version av hur detta uttryck bäst visar sig i just deras viner. Traktens son Nicolas kanske gör mer "internationella" viner än nykomlingen Diane, som gillar att göra druvrena viner på mourvèdre och carignan.

Gammal carignan och grès, Terre des Chardons i Bellegarde.

I detta trevande och sökande finns det något mycket tilltalande. Det finns ingen färdig berättelse om hur ett Costières de Nîmes-vin ska vara, men många som är med och skriver på sitt kapitel i den. Självklart finns det ett Rhône-komplex, och i synnerhet ett Châteauneuf-du-Pape-komplex. Ch9duP ligger inte långt härifrån och jordmånen är i alla fall delvis densamma.

Att så många vi träffar noga påpekar att Costières de Nîmes - vinregionsmässigt - tillhör Rhône betyder förstås att detta faktum inte är en självklarhet i det allmänna medvetandet. Administrativt tillhör Nîmes och dess omland Languedoc. Kulturellt finns ett stort inflytande från Provence. Det är alltså en gränsbygd, vilket alltid är lockande och spännande.

En särprägel som har mycket att göra med det havsnära klimatet finns det ändå. Det kan regna mycket, men de starka vindarna gör att jorden torkar ut snabbt. Sommardagarna kan bli heta, men den nattliga vinden från kusten för med sig kyla och dagg. Rätt kultiverad kan den järnrika jorden bidra med mineralitet och friskhet till de typiska Rhône-blandningarna, som lätt blir överlastade med söt frukt och alkohol. De mest intressanta vinerna vi smakar har en tilltalande fräschör och syra.

Största överraskningen var kanske de vita vinerna, gjorda på clairette, grenache blanc, rousanne och marsanne. Florala, aromatiska, ibland med en mineralitet och syra som för tankarna till svalare regioner. Med några undantag - håll utkik framöver - stötte vi inte på viner som kan konkurrera med de "stora" vinerna från mer namnkunniga appellationer. Däremot var standarden överlag stabil och vi drack en mängd välgjorda, kul och personliga viner, som fortfarande går att komma över till mycket attraktivt pris. Att bland alla dessa plocka ut favoriter låter sig svårligen göras, men här är i alla fall fem jag minns.

2009 Terre des Chardons Clairette de Bellegarde. Det första riktigt fina vita vi provade, en ögonöppnare. Så försiktigt smygande blommigt, delikat med noter av honung. Kanske hade det inte skadat med lite mer syra, men mineraliteten var på plats. Biodynamiska/organiskt odlade jordbruksprodukter. 10€ på plats.

2009 Domaine de Poulvarel. Det finns många viner som är större, bättre och vackrare, till exempel storebrorsan Les Perrottes, domänens stadiga syrah-drivna flytetyg runt 10€. Den här lilla jollen är 50/50 grenache och syrah och väckte min omedelbara sympati. Kom som sagt väldigt bra överens med ankan på tallriken. 6€50 hos vinhandlaren på Rue Racine, 68 DKK från Jysk Vin. (Les Perrottes-flaskan var, enligt upphovsmannen Pascal Glas' näsa, korkskadad - i alla fall knuten och inte i form - och fick förvisso inte en ärlig chans).

2003 Château de Campuget 1753. En druvren syrah som vår värd Franck Lin Dalle plockade fram efter det att vi provat 2009:an. Fortfarande ungdomligt spänstig, men förtsås mer avrundad och tillslipad än det yngre syskonet. Ren frukt och lakrits, också en vital friskhet i syrorna och softa tanniner. Aktuell årgång kostar 10 eller 12€ på plats, vill jag minnas.

Michel Gassiers viner var riktigt bra. De lite tyngre röda grejerna var maffiga, men det jag minns tydligast - och som jag fann väldigt trevlig när vi provade - är 2008 Nostre Pais. Här är allt med: grenache, mourvèdre, carignan, cinsault, syrah. Hälften av druvorna har legat på gamla ekfat i sex månader. Grenachefrukten dominerar i ett lätt men ändå strukturerat och välbalanserat vinbygge. Påminde i utförande och smak om en Châteauneuf-du-Pape vi provat dagen innan (2009 Domaine de la Janasse). Organiskt odlade druvor.

2009 Kreydenweiss Ka - en druvren carignan från Famille Kreydenweiss' biodynamiska odlingar i närheten av Manduel. Zingande rena syror och mineralitet i solen utanför vineriet. En omtumlande upplevelse som egentligen bara toppades av familjens Châteauneuf-du-Pape från 2008 som provades därnäst, men den kommer ju från en annan trakt och går utom tävlan. Ka: omkring 23€ på plats.

- O -

Vinet som ackompanjerar skrivandet: 2010 Domaine du Moulin Piot - syrah och grenache, förmodligen i ganska jämnt fördelad mängd, samt mourvèdre. Kompakt, mörkt, rödsvart i glaset. Ett dygn efter öppnandet möter en frisk doft av lingondricka, en antydan av mynta och kryddörter. Måhända har det jäst på stora, gamla fat ett tag. I smaken finns salt lakrits, sötsyrliga bär och sedan kommer mjuka men ändå högst närvarande tanniner och en lite mörkfruktigare sötma/beska. 14,5 väl inbyggda procent alkohol. Det är ett enkelt vin, men där alla komponenter hänger samman - det spretar inte iväg åt olika håll. Ämabelt och lättdrucket, ungt nu och ska drickas inom de närmsta åren. MSÄ tycker det är rätt gott, ett mycket gott betyg till en typ av vin hon vanligen inte faller pladask för, och tömmer sitt glas snabbare än brukligt. Ganska typiskt för de lättare röda viner vi stötte på under provningarna. Har inte gått att få fram information om pris, men förmodligen går det att hitta för 7-8€ på plats. Vi drack det till maten den första kvällen i Nîmes, men då försvann det i virrvarret av smaker och intryck. Mannen bakom vinet är Bruno Manzone. Hans vingård ingår i Les Vignerons Créateurs, som i sin tur är en sammanslagning av kooperativ i byarna runt Nîmes. Den gemensamma visionen handlar mycket om social och ekologiskt hållbar utveckling för världen i allmänhet och vitikulturen i Costières de Nîmes i synnerhet. Domaine du Moulin Piot är gjort av organiskt odlade druvor.

_________________________

*Vinhandelskedjan Nicolas är - menar någon av alla de vi pratar med i Nîmes räjonger - Frankrikes motsvarighet till vårt monopol. Ungefär samma utbud och samma kampanjvaror oavsett vilken butik man tittar in i. Det betyder att bara de största producenterna har en möjlighet att få sina viner sålda där.

Speed-dating i Nîmes

Poliseskort till Domaine Scamandre

Jag ska försöka sammanfatta första dagens upplevelser i den lilla lucka som just nu uppstått mellan lunch och middag. Gårdagen var en synnerligen omtumlande dag, där vi lyckades stappla hem till hotellet någon gång efter midnatt. Väl där väntade en låda vin på oss i receptionen. Det var vinerna som vi inte hunnit smaka.

Vi anlände till Nîmes med TGV från Paris vid halvtre. Lätt trainlaggade hämtade vi vår hyrbil, försökte hitta till hotellet och upptäckte att vi genast var tvungna att ge oss av till vårt första inbokade besök. Vi skulle till Domaine Scamandre beläget utanför Vauvert, sådär 35 km utanför Nîmes. Kortaste vägen är bäst att tillägga. Vi fick en handfast lektion i att även en GPS har sina begränsningar. Åtminstone i våra händer. Efter diverse felkörningar runt Camargues träskmarker anlände vi hursomhelst till Domaine Scamandre med poliseskort.

Domaine Scamandre drivs av ett tandläkarpar från Paris som såg områdets potential och uppförde en anläggning där den anställde vinmakaren Stéphane Beuret var med från början och utformade byggnaden från grunden. Produktionen är helt ekologisk och man odlar i huvudsak de typiska sydfranska druvorna.

Vi provar domänets basvin Scamandre (c a 22 euro i butik) i tre årgångar. Alla tre årgångarna är imponerande vinbyggen med tydlig syrah-karaktär. Här finns massor av mörk frukt och rostade fattoner i doften. Smaken är kraftfull och rätt tung med rejäla tanniner. Det är väldigt mycket ett vin gjort i källaren. Modernt, internationellt och slipat. Proffsigt till tusen och väldigt välgjort men inte riktigt vår påse längre.

Vi lämnade Domaine Scamandre med stor brådska men utan större saknad för att bege oss till Le Cheval Blanc, vinbaren i centrala Nîmes. Vi anländer sena, svettiga och allmänt uppjagade efter bilturen och finner att en maratonsittning väntar oss. Fem timmars intensivt smakande, ätande och provande gav oss något slags bild av vad regionen har att erbjuda. Det är svårt att inte bli imponerad. Vi provade ett tiotal blandningar av årgång 2007 som alla innehöll syrah och grenache, en del med tillägg av mourvèdre och/eller carignan. Stilarna varierar mellan lite friskare varianter från de norra delarna och tyngre och kraftfullare från de södra. Genomgående hög kvalité och mycket bra i förhållande till priset.

Provningen leds av Nicolas Ponzo som är chef för Costières de Nîmes-konsortiet. Han berättar att man medvetet satsat på att nå ut och marknadsföra sig via vinbloggar, eftersom det varit svårt att få traditionella medier att skriva om området. Nicolas säger också att man exporterar en rätt stor andel av produktionen till marknader som har större öppenhet än den franska.

Vi spräcker alla tidsramar och sitter plötsligt till bords med två vinmakare, Alexis Cornut från Château Guiot och Marie Muller från Cave du Vignerons Createurs. Till middagen provar vi ytterligare ett tiotal viner. Återigen genomgående mycket hög kvalité med ett extra stort utropstecken för den syrah-dominerade 2007 Numa från Château Guiot.

Här någonstans tar mina anteckningar slut, men vi kom lyckligt hem till hotellet där som sagt ytterligare ett dussin flaskor väntade. Samma viner vi provade med Nicolas Ponzo fast nu i årgång 2005... Fortsättning följer...

Snabbprovning av 2007:or, ledd av Nicolas Ponzo.

Marie Muller från kooperativet Cave des Vignerons Créateures.

Alexis Cornut från Château Guiot korkar upp.

Medan vi åt och provade vidare på Le Wine Bar hade Nicolas Ponzo sett till att de flaskor vi inte hann bekanta oss med hade levererats till hotellet.

Costières de Nîmes

Billigt Vin-redaktionen kommer den närmsta veckan att utlokalisera sin verksamhet till Costières de Nîmes, en appellation i södra Frankrike. Intensiva fältstudier kommer att bedrivas, bestående av provningar i restaurangmiljö och ett flertal besök hos producenter. Alltihop som ett resultat av att Billigt Vins appellations-mästare Ingvar var den förste att skicka in rätt svar i en tävling – Secret Wine - som gick av stapeln i höstas.

Var ligger då Costières de Nîmes? När det på en extravaganza i Sjörröd för ungefär ett år sedan dök upp ett vin härifrån – Château Lamargue, som då gästade Bolagets tillfälliga sortiment - fick vi plocka fram vinatlasen. Centralorten är förstås Nîmes, som är huvudstad i departementet Gard. Det är här vi kommer att ha vårt basläger under äventyret. Ganska nära staden flyter floden Rhône, som när den närmar sig utloppet i Medelhavet bildar ett delta. Kanske kommer vi att fara vilse i Camargues träskmarker i vår jakt på traktens funkigaste viner.

Annars verkar förutsättningarna för vinodling påminna om Rhône. De rödvinsdruvor som odlas här är till största delen syrah och grenache, med ett intressant inslag av carignan och mourvèdre. Numera räknas appellationen till Rhône, men tycks utgöra ett flytande gränsland mellan Languedoc-Roussillon och Rhône. Costières de Nîmes, som fick egen appellationsstatus 1986, opererar lite i skymundan av dessa båda inflytelserika regioner. Men här finns 12 000 hektar planterade med vinstockar, varav 4 500 AOC-klassade. Säkert finns här mycket spännande att upptäcka. Det är det Billigt Vin, med öppet sinne och GPS-utrustad bil, är här för att ta reda på.

Programmet som vi fått oss tilldelat är späckat och lämnar få utrymmen till felkörningar och djupdykningar i galen fourdre. På begäran kommer ett par av besöken att göras hos producenter med biodynamisk och organisk inriktning. Marc Kreydenweiss i Manduel är en av dem.

För den svenska publiken är tillgången på vin från Costières de Nîmes sparsam. Château Lamargue – som också gör Cuvée Aegidienne, det enda vinet från appellationen i det ordinarie sortimentet – finns tyvärr inte med på programmet. Däremot kommer vi att dinera med Nicolas Ricome från Château Valcombe, vars viner åtminstone gästspelat på monopolet, och besöka Château de Campuget som är representerade i beställningssortimentet.

Efter ett mycket kort stopp för att slänga in bagaget på hotellet, beger vi oss av på den första utflykten i environgerna. Målet är den ekologiska vingården Scamandre, utanför byn Vauvert, där vi ska träffa en av grundarna, Nadine Renouard.

Det är som sagt den första av många punkter på agendan och vi har inga ambitioner att hinna uppdatera med heltäckande rapporter under resans gång. Planen är dock att löpande komma med små lägesbeskrivningar och snabba kommentarer. Välkommen alltså att hänga med på sydfransk safari!

Costières de Nîmes revisited

Costières de Nîmes… hm, visst har den där appellationen varit på tapeten innan den var dark horse i Secret Wines tävling? Jag minns en AMEP i Sjörröd i början av 2010 då vi på förekommen anledning konsulterade vinatlasar och annat för att lokalisera området. Egentligen inte konstigt att appellations-mästaren kunde pricka in rätt svar...

Nu rotar jag i gömmorna och drar fram några gamla bekanta. Den sista flaskan 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige är på sitt allra bästa humör en småkylig men solig oktoberlördag på landet. Efter upphämtning från källaren får flaskan stå en stund i stugvärmen, men inte särskilt länge. Redan mitt på blanka eftermiddagen måste jag ta ett litet glas, medan rishögen brinner på åkern

Svalt är bra för det här vinet. En frisk doft av örter och solvarma björnbär och söta körsbär slår upp ur glaset, lite blyerts i kanterna. Sötfruktigt och väldigt drickvänligt, inget som stör. Strömlinjeformat på ett bra sätt: nerrullade rutor på en öppen landsväg, vinden i håret och sommardofterna i näsan. Tjohej så var den flarran all, till ett lass pasta bolognese på kvällskvisten. Inte ett vin som rubbar jorden ur sin bana eller ens välter minska kiosk, bara okomplicerat gott. Billigt som bara den i reasortimentet för något år sedan.

2004 Château Lamargue Grande Réserve gör på alla vis mer väsen av sig. När jag öppnade det på torsdagseftermiddagen i veckan kom jag inte alls överens med det. Alkoholstickigt, spretigt och endimensionellt på samma gång, fruktdrivet och med en besk eftersläng. Senare på kvällen, tillsamman med en rosa lammstek och klyftpotatis, kom det mer till sin rätt – en fet potatisgratäng istället och vi hade nog blivit kompisar i en orgie av fet grädde och söt frukt.

Ett par dagar senare har vinet snackat sig samman och visar upp en helt annan sammanhållning, som ett arbetslag som varit på framgångsrik teambuilding. Här är samma kryddiga örtdofter om i Saint-Benézét, samma björnbär och körsbär, men också en rå köttighet som jag inte la märke till i det inledande alkohol- och fruktbombardemanget. Mörkare i färgen – mer svart än rött – och mörkare i smaken. Inte subtilt eller sublimt för fem öre, och helt klart ett vin som flaggar för kommande huvudvärk lång väg. 14,5 % är för det mesta i mesta laget.

Det enklare vinet är mer användbart för vardagligt drickande, men också vid lite festligare tillfällen. Château Lamargue kräver sitt tillfälle, och då finns det många andra, mer spännande och komplexa grejer att ta till i prisklassen runt 200 spänn. Ett vin som nog passade mina preferensramar så som de såg ut för ett år sedan, ramar som helt tydligt håller på att förskjutas.

Secret Wine del 4 - Upplösningen

Idag tillkännagavs det rätta svaret i Secret Wine, tävlingen där det gällde att placera tre blindpavor i rätt appellation. Tidigare inlägg från tävlingen hittar ni här Det korrekta svaret var Costières de Nîmes. Dags att lämna in semesteransökan m a o.

2007 Chateau des Mongettes

Kvällens påskölsprovning blev inställd. Gårdagskvällens sittning tog ut sin rätt och varken jag eller herr K kände oss upplagda för att gå i klisnch med fyra nya påsköl. Vi får väl se om det hinns med innan påsk. Om inte så är Sigtunas båda varianter ett hett tips liksom Dugges och Oppigårds. Väljer du någon av dessa så kan det inte bli fel.

Kvällen ägnades istället åt förberedelse inför morgondagens herrmiddag. För att inte vara alltför förutsägbar bestämde jag mig för att inte laga boeuf bourgignon. Istället blev det Cog au vin efter ett recpet från Julia Childs via Anders Öhman. Rätten behövde 7 dl "fylligt ungt rödvin". Det fanns en slatt med 2 dl chianti i köket som väl får anses uppfylla kravprofilen. För att fylla upp resten av grytan öppnade jag ett danskt snabbköpsvin, 2007 Chateau des Mongettes, från Costiéres de Nimes. Fem dl till grytan betyder tvåochenhalv till mig. Kan väl duga till kvällens uppvärmda gulasch.

Jag har gillat de flesta 07:or från Costieres de Nimes som jag provat. De har ofta en charmerande, lättsam fruktighet som ibland får mig att undra om de tillämpar maceration carnbonique på en del av frukten. Chateau des Mongettes görs på en blandning av 60% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Vinet går som sig bör i en ganska tät, men genomskinlig, blåröd nyans. Doften är intensivt bärig och saftlik. Blåbär, björnbär och svarta vinbär tillsammans med en näve vingummi. Här finns också typiska sydfranska kryddor. Mycket trevligt men helt utan några stora åthävor.

Smaken är lättsam och skulle inte skrämma någon B-I-B-drickare. Den unga, vårystra frukten såklart i centrum och lite lakritstoner i slutet. Emkelt och med rätt kort eftersmak. Jag måste tillstå att jag är rätt förtjust i enkla viner som smakar enkelt men korrekt. Bra vardagsvin. Varken mer eller mindre. Två för en dansk hundring på Superbest.

AMEP hos Italienska Viner

Billigt Vin Asar Mä Egna Pavor till Skånes hjärtland. Italienska Viner bjuder på ett mycket bra bord att sitta och prova runt. Jag börjar uppskatta att testa blint, det är spännande och lärorikt. P & L bjuder redan inledningsvis på en vit luring som försmak. Ett rent, friskt och smakrikt vin som inte är alldeles lätt att placera. Jag drar till med Collio, men Esping prickar rätt med Toscana. Han har även druvan på tungan - inte verdicchio utan den där andra - och P avslöjar till slut att det verkligen är en vernaccia från San Gimignano.

2004 Montenidoli Tradizionale är en trevlig bekantskap, som med några år på nacken visar god vigör. Kommer så småningom att göra comeback till ostarna.

Men innan dess är det mycket som ska hinnas med. Första vinet ut är transparent i glaset och doftar mycket inbjudande av jordgubbar och lingondricka. En närapå blommig bukett av dofter. Associationerna går till Bourgogne och det är svårt att tänka utanför den boxen, även om den överraskande strävheten i smaken kanske borde ha styrt gissningarna i en annan riktning. Men jag hade ändå aldrig hamnat här:
2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso, alltså ett vin från Etnas sluttningar. Ungt och trevligt kärvt: ett uttalat matvin som senare skulle visa sig passa utmärkt till lammgrytan i gräddig kantarellsås. Druvan är den inte alldeles vanliga nerello. Enligt uppgift är vinifikationen hos Terre Nere "enkel, klassisk och burgundisk i sin teknik", så associationen till Bourgogne och pinot noir kanske inte var helt åt skogen.


I nästa glas kommer det också ett transparent vin, klart rött med någon liten dragning åt brunt i kanterna. Först är det ganska svårbestämt i doften, på något sätt undanglidande och murrigt. Men efter tio minuter börjar det hända saker - aromerna blommar ut och tråder en sublim, förförisk dans i näsan. Ett riktigt sniffarvin! Där har vi de söta jordgubbarna och en hel del fattoner. I munnen, är vi överens om, ger det här vinet begreppet "slank munkänsla" ett ansikte. Efter vin #1 upplever man inte direkt några tanniner, men de finns där väl integrerade med frukten och syran. Här hamnar vi då till slut i pinot noir-land, och inte i vilket hörn som helst. Det här är nämligen
2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvres.

Inte varje dag man dricker ett sådant vin. Rättare sagt, det har aldrig hänt mig tidigare. Den senaste tidens upplyftande av Bourgognes viner till den finkulturella sfären och många bloggares nyårslöften om att gräva djupare i den burgundiska myllan framstår plötsligt i ett förklarat ljus. Den som har källaren fylld av sådant här tjut är - inbillar jag mig - en någorlunda lycklig människa.

Med glas #3 hamnar vi i en helt annan bollpark. En mörk, tät dryck som smäller på med mycket av allt. Här är det inte sublimt alls utan sötfruktigt och eldigt. Ett vin som armbågar sig fram och tar plats i näsa och mun. Mycket mörk frukt i munnen och en pepprig avslutning. Runt bordet går gissningarna inte otippat mot ett varmt odlingsområde - ett grenache-baserat vin från södra Rhône, varför inte i årgång 2007? Andra har gått i samma riktning, men sanningen är att det handlar om

2004 Château Lamarge Grande Réserve från Costières de Nîmes.

Vi är överraskade över att det har såpass många år på nacken. Det är ännu ungt och har livet framför sig. De 14,5 procenten alkohol gör sig idag starkt påminda och gör vinet lite övertungt. Kanske har det hunnit lugna ner sig om ett par tre år. SB's hemsida anger det som ett rent syrah-vin, men vi får väl anta att här finns lite grenache med i spelet.

I glas #4 kommer vinet Esping redan rapporterat om här. De torkade russin som är det första som når näsan skulle ha lett oss på rätt spår, men sedan kom det en massa annat emellan, bland annat en markerad syra som kollrade bort oss. Jag får vara nöjd med att jag klämde att det var provningens äldsta vin, även om det ännu framstår som ungdomligt och säkert skulle utvecklas i en spännande riktning det kommande decenniet. Alltså:

2001 Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella.

Som ett mellanspel innan maten serverar P ännu ett rött vin, där Espings och mina gissningar spretar åt alla möjliga håll. Jag nappar på den intensiva syran och körsbärsfrukten och drar till med att det är en dolcetto. Sedan är vi plötsligt i Rhône-dalen igen och snurrar kring Crozes-Hermitage eller St Joseph. Men det är förstås inte en siffra rätt.

2005 Cecchetto Raboso del Piave. Jaha, där ser man. Vinets värld är stor, och rymmer många överraskande associationer och sammankopplingar. Facit blir sällan exakt det man trodde, i alla fall efter en hård provning där jag som vanligt glömt att spotta.

Till ostarna plockar Esping fram ytterligare en flaska. I glaset får vi en mörkt gul, inte helt klar dryck. Ett ofiltrerat vin, i en stil som vi bekantade oss ingående med under resan till Slovenien och Goriška Brda för snart ett år sedan. Ett vitt vin packat med massor av smak av bokna äpplen där en kärnfull syra och tanniner från macerationen möter upp - ett vin att umgås med länge och väl, helst till ostar och charkuterier som här. Här hade jag i stort sett lagt ner gissandet och övergått till ett ohämmat frossande, men hade jag kunnat få fram ett ljud mellan tuggorna hade det förstås låtit som: ribolla. P skriver träffande om vinet i sin rapport från övningarna.

2005 Simčič Teodor Belo. Längtan till gränstrakterna mellan Goriška Brda och Collio gör sig med ens starkt påmind.

Innan det är dags att bryta upp hinner vi också med mango, fläderglass och ett litet litet glas läcker Moscato d'Asti. Oöverträffat till glassen och en skön avrundning på en mycket givande och lärorik eftermiddag, som vi tackar P & L innerligt för!

2008 Ca' du Giaj Moscato d'Asti.

2005 Château Courac Laudun & några andra kompisar

I källaren finns en ganska disparat samling flaskor. Här, skulle kanske en vän av ordning tänka, huserar en förvirrad person. Men det har ändå, utan att det funnits någon medveten strategi, bildats ett slags grund i det hela. När det gäller rött består denna av viner från södra Frankrike, ofta upplockade ur det tillfälliga sortimentet och ibland fyndade på bolagsrean. Inköpspriset har i snitt legat en liten bit under hundralappen.

Ikväll är det 2005 Château Courac Laudun, som påminner mig om varför jag jagar runt som en vettvilling och släpar hem kassar med flaskor. Som så ofta på senare år ett tips från bloggosfären. Bland många andra gillade Finare Vinare det för ett och ett halvt år sedan.

Något år efter första mötet korkar jag upp igen och häller i karaffen. Den mörka, varma färgen har börjat dra åt det brunröda hållet, även om de blåröda reflexerna dröjer kvar. Mycket sötaktig frukt i doften, järn och peppar. Efter några timmars luftning är vinet fenomenalt gott att dricka till entrecôte och en sallad på avocado, mache-blad, groddar och blodapelsin. Också smaken är varm och fyllig. Det finns en balanserande, småkärv strävhet som nu är väl integrerad med frukten och syran. Det är elegant och läskande, komplext utan att slå på stora trumman - ett vin som gör ett strålande jobb som matvin. En gräddig potatisgratäng hade funkat som tillbehör. Ännu bättre än vad jag minns från tidigare och jag hoppas det finns några exemplar kvar i källaren.

Andra plock på senaste tiden inkluderar 2006 Château Laquirou Champs Rouge från La Clape i Languedoc och 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige från Costières de Nîmes. Det förra inhandlades på rea under hösten 2008 och det senare var tillfälligt på besök på bolaget sommaren 2009. Båda är på fint humör nuförtiden, i synnerhet Champs Rouge som jag gärna skulle vilja följa i senare årgångar om möjligheten funnes. En anledning till spretigheten i källaren är ju att mycket av det som väcker intresse bara finns tillgängligt på den svenska marknaden i en specifik årgång och under en kort period.