tisdag 26 februari 2008

Kitchenchair Boogie

"Drinking in the morning...Mama Don't you scold
That's the best time to drink...That's when it takes a hold"
Michael Hurley

I söndags var det dags att fira Billigt Vins hundrade inlägg. Trisse kom upp från Malmö och Herr K var inbjuden som hedersbloggare. För att balansera de stundande enogastronomiska excesserna inledde jag dagen med en dryg mils löpning och därefter dusch och grötfrukost. En bra grund för att stå emot. Dagens rödviner korkades upp, ett vin på dekanterades och ett fick vara kvar i sin flaska. Trisse anlände vid tolv och vi skålade för bloggen i 2003 Vitovska från Zidarich. Michael Hurley vet vad han talar om. Det är något speciellt med att börja i tid, det slår an en viss ton, sänker ambitionerna och får en att spänna av. Det blir liksom tydligt med en gång att idag ska det inte skötas något ordentligt, ramen handlar om att vara, inte om att göra.


Efter den inledande avsmakningen skötte den förvånansvärt IT-kunnige Trisse om lite teknikaliteter med bloggen medan jag tog tag i matlagningen. När den ständigt försenade Herr K anlände fick även han ett glas Vitovska och därefter ställdes baconlindad lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök på bordet tillsammans med le puy-linser kokta i rödvin med fläsk och vitlök, blomkålspuré (tack till finare vinare för inspirationen)och ugnsstekt potatis på bordet. Vi åt länge och mycket.

Sedan kom ostarna. Pecorino. Spansk ost på get-, får- och ko-mjölk. Gorgonzola. Brie. Efter osten följde en lång paus och sedan Herr K's skånska äppelkaka med gräddstinn vaniljsås. Kaffe och digestifer. Nocino och päronbrännvin. Eftermiddagen övergick i kväll och efter nästan sju timmar bröts taffeln för att Trisse skulle hinna med Malmö-tåget.


Billigt Vins hundrade inlägg kunde inte ha firats på ett mycket bättre sätt.


Vad vi drack och hur det smakade ? Vi började med 2003 Vitovska från Zidarich. Vitovska är en vitvinsdruva som i stort sett bara odlasi sydöstra Friuli, i trakterna runt Trieste. Vinet är ljust och lätt grumligt, lite cideraktigt. Det präglas av mineraler, citrus och bra syra. Efter hand som eftermiddagen gick utvecklades vinet alltmer, blev mer aromatiskt och komplext. En klart annorlunda vinupplevelse. Nästa flaska ska få vara en stund i karaff.


På detta följde en annan udda druva, en Raboso från Confraternita di Raboso. Raboso är en druva som bara odlas i allra östligaste Veneto runt Treviso. Vinet har odlats i dessa trakter sedan urminnes tider och var länge den dominerande druvan. Under 60- och 70-talet försvann Raboson nästan helt från fälten för att ge plats åt Cabernet och Merlot. Den traditionella Raboson har vad vinskribenter brukar kalla volatila syror. Med moderna vinmakartekniker har man lyckats tämja syrorna och fått fram ett modernt men ändå mycket personligt vin. För att försöka ge Raboso di Piave DOCG-status har en grupp odlare bildat Confraternita di Raboso som ägnar sig åt marknadsföring och utveckling av druvan. Varje år väljer man ut ett vin, det som man anser bäst speglar årgången och säljer det under brödraskapets etikett. Vi drack Selezione 2002, gjord på druvor som skördades 1998. Här kan man tala om ett vin som stod på topp. Såväl färg som doft talade om ett moget vin. Tegelfärgat med dragning åt det bruna hållet i kanterna. Moget med det mesta av frukten intakt, solmogna björnbär, plommon viol och tobak . Runt och fylligt med en lång eftersmak. Tyvärr var det sista flaskan som gick men det var definitivt rätt tillfälle.


Vinet i karaffen var ett 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Bara två år yngre än det förra men såväl färg som doft och smak talade om ett vin med en lång framtid framför sig. Doften var helt underbar med söta röda bär, björnklister och fat som dominerande inslag. Smaken speglade doften, lång, fyllig och med ett tufft slut. Rätt friska syror fick mig att associera till en riktigt bra, modern barolo. Ett superbt vin redan nu men de resterande flaskorna får nog ligga ett par år till. Jag räddade ett rejält glas till omprövning dagen efter vilket ytterligare stärkte min uppfattning att vinet bör ligga ett tag till.


Till herr K's skånska äppelkaka dracks 1983 Anjou Blanc Reserve du Fondateur, Moulin Touschais andravin som bara producerats vid ett enda tillfälle. Vinet fanns för några år sedan på systembolaget till det ytterst facila priset av c a 125 kr. Vackert bara att titta på med en djup bärnstensfärg. Underbar doft med vått ylle, viol och nötter. Smaken söt men med uppfriskande syror som balanserar sötman. Riktigt bra till en bit gorgonzola men äppelkakan var den perfekta kombinationen. Ett vin som detta behöver egentligen ingen ytterligare dessert. Det är en dessert i sig själv.
Vi hann med ytterligare ett vin, 2006 Due Leopardi Nero d'Avola IGT. Det var vinet som linserna koktes i och När Trisse och Herr K gjort tabberas på de övriga vinerna vändes deras glupska blickar mot resterna av kockvinet som de gjorde processen kort med. Ett bra om än lite väl ungt vardagsvin med god kryddighet och bra syra.
En lyckad söndag där det kändes som om vi lyckades omsätta de tankar som legat till grund för Billigt Vin i praktiken. Bra och personliga viner i ett måttligt överflöd. Mat som smakar bra men inte kräver alltför mycket uppmärksamhet varken att laga eller att uppskatta. Gemenskap, samtal och den samlade upplevelsen i centrum. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att förvånas över att vi aldrig lämnade köksstolarna på sju timmar. Vi kom aldrig på tanken att förflytta oss till bekvämare sittdon. Å andra sidan hade vi det rätt bra runt bordet med alla flaskorna inom räckhåll. Hmm, undrar om Vitovskan funkar till pecorinon och om jag skulle testa en bit brie till Raboson. Det var nog inte så konstigt trots allt.

3 kommentarer:

trisse sa...

Esping! Du har fångat essensen i vår sittning på ett alldeles förträffligt sätt. Jag har förgäves försökt formulera mig kring allt som utspelade sig runt köksbordet men inte funnit orden. Möjligen saknar jag kommentaren om vitovskan att den doftade som en pissränna på krogen inklusive den där kemikalieosande blåa doftkulan som brukar ligga där och simma i det grumligt gula - och detta var ändå ett vin vi enades om var väldigt gott.
Kvällen avslutades för min del med en tågresa söderut i sällskap med den Dylan-kollektion du så råhänt brände någonstans mellan ostarna och äppelkakan. She's your lover now i två versioner, den ena mer bittersöt än den andra och med detta drömskt vackra poetiska anslag - som en nocino extra speciale lagrad precis lagom länge.

esping sa...

Trisse, Jag var tills helt nyligen av den uppfattningen att mitt försök att sätta ord på doften från Vitovskan lämpade sig bättre muntligt än skriftligt. Efter att ha läst din kommentar har jag ändrat uppfattning. Fortfarande tycker jag dock att beskrivningen gör sig bäst som extramaterial här bland de dolda kommentarerna.

trisse sa...

Jo, vissa insikter lämpar sig förvisso bättre off the record - eller som en outtake som skrotas för stunden men i historiens sken visar sig ha ett visst värde. Hur det blir med omdömet om vitovskan får vi väl se vad det lider.