torsdagen den 26:e mars 2009

Esping & Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina

Primož Lavrenčič kommer och plockar upp mig vid Hotel Tabor i Sežana. Det är i början av mars. Primož är arbetsklädd, han har varit ute i vingården sedan sju på morronen. Efter en kall vinter har det börjat lukta vår i luften och beskärningen är inte färdig – det börjar bli bråttom om allt ska hinnas med innan vårvärmen får allt att börja växa.

Esping och jag träffade Primož på den slovenska vinfestivalen i Helsingör för drygt ett år sedan. Tillsammans med sin bror Mitja gör han viner under namnet Sutor, efter en skomakare som ska ha bott på deras gård i byn Podraga en gång i tiden.

Just nu har Primož mycket att stå i. Förutom ansningen av vinstockarna berättar håller han på att färdigställa några lägenheter för uthyrning, vilka bör vara färdiga till turistsäsongen. Då och då under vår färd genom landskapet ringer mobilen: det är kunder, mest restauranger verkar det, som undrar när de nya vinerna ska komma. ”De gråter nu, men det är alltid så här varje år”, säger Primož som just har buteljerat årgång 2007 och helst ska hinna hämta etiketter och få dem på flaskorna innan dagen är slut…

Men hur stressigt det än är måste vi ha kaffe! När Primož ser en Illy-skylt i en liten by vi passerar stoppar han till så vi kan slänga i oss varsin kopp espresso. Gott kaffe, tycker han, bra syra. Sedan vidare, genom Karst med sin röda jord och sedan ner mot Vipava-dalen, Vipavska Dolina. Primož visar hela tiden på den branta bergväggen invid den smala vägens vänstra sida. Han stannar till: här ser man tydligt det tunna röda jordlagret på toppen av stenväggen, berget är också rödtonat av den höga järnhalten.

Karsts röda berg

Vidare på färden berättar Primož om sina planer på att hitta någon ledig lott här. Där, säger han och pekar på en brant sluttning, är en övergiven vingård han gärna skulle vilja lägga vantarna på, för sin nya linje lite mer lättillgängliga malvasia-viner. Läget är perfekt, mycket sol men inte i direkt söderläge. Men ofta är det krångligt att köpa nya vingårdar, genom generationer har ägorna delats upp i mindre och mindre lotter vid arvsskiften så att man måste förhandla med många ägare om man vill köpa.


Bra läge

Sedan, en liten bit längre ner i dalen: titta nu, helt annorlunda! Vi är fortfarande i Karst, men jordmånen är Vipavas. Där berget ligger i dagen ser vi tydligt sedimentlagren. Flysch är den geologiska termen, i alla fall på engelska. Vi stannar igen, går ut och tittar och känner. Det ser ut som skifferlager, tätt packade, med porösare skikt emellan. Gammal havsbotten, förklarar Primož, som har en agronom-utbildning och kan sina bergarter. I ytskiktet smulas det mjuka berget så småningom sönder till jord och det är i denna mineralrika jordmån vinrankorna odlas.

Vipavas flysch

Vi slår in på en knölig grusväg upp i skogen och kommer till några av Sutors vingårdar, där man odlar laski rizling (welschriesling) och den lokala druvan zelen. Nu regnar det. De två grabbarna Primož har till hjälp för beskärningen har sökt skydd i en liten stenhydda. Vi tränger också in oss. Killarna är studenter till Primož, som utöver sitt värv med vingårdarna undervisar på en agronomutbildning med inriktning på praktiskt vinmakeri i Nove Gorice. En av dem är son till en vinodlare i Vipava-dalen, den andre kommer från Ljubljana. Det är lite oklart om de gör jobbet som en del av sitt examens-arbete eller som avlönad arbetskraft – kanske bådadera.

Traditionella sättet

Regnet vill inte sluta och snart får vi gå ut och kolla lite ändå. Primož pekar på grannens vingård, som är arrangerad på det för trakten traditionella sättet: gamla rankor satta med långt mellanrum och beskurna för att ge högt skördeuttag. På Sutors intilliggande ägor står plantorna mycket tätare och är hårdare beskurna. En vingård är nyanlagd, här består flyschen fortfarande till största delen av sten. De största stenarna ska helst plockas bort ur vingården – ett drygt arbete som borde vara lika tråkigt som min agrarpastorala ungdoms varje vår återkommande stenplockning på till synes oändliga nordvästskånska ler- och sandåkrar. Primož visar vidare: på varje planta sparas två skott, ett som ska växa till sig och ett i reserv om det första skulle misslyckas. Här blir inte skörden per planta tillnärmelsevis lika stor som i den traditionella vingården.

Sutor-sättet

Sen måste vi vidare, ner mot byn Podraga. Primož berättar om den kalla, starka nordliga vind, burja (bora på italienska), som drar ner genom dalen på vintrarna, ibland med hastigheter uppåt 100 km i timmen. På de flesta hustaken har man lagt stenar på tegelpannorna för att de inte ska flyga iväg med vinden. I byarna ligger husen tätt, tätt inpå varandra och gatorna liknar mest vindlande, smala gränder – precis som i Carso.

Primož visar på den skogklädda sluttningen på andra sidan dalen: ”Där var det förr fina vinodlingar, det räknades som det bästa läget i dalen.” Odlingarna övergavs för länge sedan, och nu är det för mycket jobb att anlägga nya vingårdar i den branta sluttningen. Vinodlingen i trakten, menar Primož, är i något slags existentiell kris. De större odlarna, med kooperativet i spetsen, kan inte bestämma sig för en linje i sin produktion. Resultatet blir att man försöker kursa enklare viner till för högt pris, vilket inte går så bra. Odlare som lämnar sina druvor till kooperativet får ingen avkastning för sina skördar och en hel del lotter står nu övergivna. För producenter som Sutor - som vill expandera och som satsar mer på småskalighet och kvalitet - ger det förstås öppningar.

Så är vi då till slut framme i Podraga och Sutors gård....

Inga kommentarer: