Vi kanske kunde ha befunnit oss på ett hotellrum med utsikt över en tysk dal med en flod ringlande längs dess botten, men nu är vi istället på Ronneby Brunnshotell. Utsikten är en parkeringsplats, som för all del är fylld med skönhet: just den här helgen råkar det vara Nostalgia Festival i Brunnsparken och här vimlar av vackra gamla bilar som blänker, glimmar och gnistrar. Vi har parkerat vår vita svenne-bil bredvid en svartglänsande, läcker Studebaker Hawk.
Jänkarkaravaner med uppsluppna raggare hängande över alla breddar, likt överförfriskade galärslavar, mullrar genom det lilla samhället.Det gamla brunnshotellet brann ner till grunden på 50-talet och har ersatts av en låg bungalowliknande länga med drag av charterhotell från sent 60-tal. Det är i grund och botten ganska fräckt. Här är fullt av glada entusiaster och på pation spelar ett coverband till grillbuffén. Bland annat Springsteens Cadillac Ranch, naturligtvis:
Cadillac, cadillac
Long and dark shiny and black
Open up your engines let 'em roar
Tearing up the highway like a big ol' dinosaur
Vi är till slut nödgade att lämna rieslingen för att få lite mat i oss och väljer middagsbuffén i restaurangen. Den ska snart dukas ut och de flesta matgästerna har lämnat eller sitter kvar och skämtar över groggar. Maten är hemsk - sönderkokta kikärtor från salladsbuff'én, översaltad ävja till räksoppa och håglös biff stroganoff. Till och med brödet är kass. Trots ett trevligt bemötande från personalen känner vi snabbt ett behov av att fly, ungefär som The Boss här ovan på flykt från tillvarons intighet genom det konstverk han besjunger.
Kvällen räddas av en promenad genom Brunnsparken, som är vacker i skymningen. Vid den spegelblanka sjön sitter ett uppsluppet gäng och sjunger med i spelemännens potpurri på gamla Sven-Ingvars-dängor. Det är svensk sommar, fanimej. Största behållningen är Doftträdgården, en explosion av doftande buskar - rosor, kaprifol, pioner, pipranka, jasmin och mycket mer - som bildar en hängande labyrint av gångar man kan förlora sig i. Ett stilla regn gör dofterna än starkare. På tillbakavägen passerar vi de gamla pampiga träkåkarna i parken och en massa bilar och husvagnar - alla från svunna tider och pitetsfullt bevarade - som ruvande i dunklet inväntar morgondagens festival.
Här finns förstås också ett spa, i en tillbyggnad i anslutning till "Silver Hill" - det hotellkomplex där de flesta rummen finns. Hit kommer man från vår byggnad genom ett kulvertsystem. Tidigt på morronen har vi stället för oss själva, men det är ganska snabbt avklarat. Rent och snyggt men inget märkvärdigt. Trevligast är några badtunnor med bubbelbad uppställda i innergårdens japanska trådgård. Hit kan man emellertid inte ta sig från själva spa-anläggningen utan måste gå tillbaka via entrén till spat. Korkat.
Frukosten är tråkig: köttpålägg upplagda direkt ur sin plastförpackning, inget ägg&bacon, snabbkaffe ur automat. Håglöst. Sammantaget är det här ett ställe som inte tar tillvara sin potential, som hade kunnat vara mycket mer tilltalande om någon hade engagerat sig mer - särskilt i maten. Nu har vi utnyttjat ett billigt sista-minuten-erbjudande, men hade vi betalat det normala priset för spa-paket - där den där hopplösa middagsbuffén ingår - hade vi blivit rejält besvikna. I jämförelse med Tylösand, och även Selma Spa, är det här inte mycket att trakta efter.
På vägen ut från Ronneby möter vi en ändlös karavan av metall och krom på väg mot nostalgi-träffen. Våldsamma vagnar med skarpa stjärtfenor i mintgrönt, rosa och alla upptänkliga nyanser - som utdöda dinosaurier, verkligen. Allt som allt en hyllning till svunna tider när bildesignen var extravagant och vi ännu inte slängde oss med ord som global uppvärmning och koldioxid-hot.
Snart möter vi också ett följe färgglada Trabanter, en munter syn, och långt senare - mot kvällningen på hemväg mot Skåne igen - ett imponerande följe P1800 på väg mot Ronneby för att göra en storstilad entré när festen är som hetast.
Tillbaka i hemmets lugna vrå korkar vi upp en 2007 Domäne Gobelsburger Grüner Veltliner. Jag tycker den är väl så god som gårdagens riesling, med sin sin doft av päronfestis och mer avrundade men ändå lite peppriga och grapefruktbeska framtoning i smaken. Min själs älskade föredrog dock rieslingen, kanske för den friskare syrans skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar