Goriška Brda, tätt på den italienska gränsen norr om casinostaden Nova Gorice, är en del av Slovenien där vingårdarna ligger tätt. Landskapet är kulligt, de terrasserade vinodlingarna täcker sluttningarna och bildar som jättelika amfiteatrar i sänkorna. Strategiskt placerad ligger byn Medana, välmående och mycket stillsam. Här finns en kyrka, en livsmedelsbutik och så ett kombinerat värdshus och vinmakeri: Klinec.
Familjen Klinec har producerat vin ett antal generationer här i trakten. Nu är det Aleks som står för vinmakeriet, medan brodern Uroš och hans fru Nejka är mer inriktade på bed & breakfast- och restaurangdelen av verksamheten. Men alla - farmor och farfar och Aleks fru Simona - hjälps åt med sysslorna.
Vi anländer på kvällen och när vi installerat oss i våra rum beger vi oss kvickt till den lilla matsalen, enkelt inredd med gamla slagbord och rejäla stolar. Nejka föreslår ett smakprov på ställets kokkonst och vad vinkällaren har att erbjuda, vilket vi nappar direkt på. Som aptitretare skänker hon upp ett glas malvasia från 2006. Det är ett uppiggande prov på den traditionella, men samtidigt nyskapande vintillverkning som många av de yngre vinmakarna här ägnar sig åt: lokala druvor i kombination med ekologiska - naturliga - framställningsmetoder.
Ett i trakten vanligt förekommande bruk vid jäsningen av vita viner är att låta skalen vara med i kärlet under en del av macerationen (se tidigare poster från slovensk vinfestival). Dels ger det en kraftigare gul färg åt vinet, dels kan det ge mer arom och en viss strävhet åt vinet. Malvazija 2006 är ett seriöst vin med guldgul färg. Den friska doften ger gula plommon och blommighet. Vinet har bra syra, känns fylligt, ungt och livligt med smak av gula frukter, citrus och skalbeska. En riktigt bra början på kvällen.
Vi serveras hemgjord prosciutto, som fått lufttorka i 16 månader, och salami. Till det en tocai friulano från 2006. Åter en lokal druva som ger ett smakrikt, vitt vin. Efter en dispyt som avgjorts till Ungerns fördel får inte viner gjorda på druvan tokai kallas tokai, för att inte förväxlas med ungersk tokajer (som oftast görs på druvan furmint). Nu får man försöka komma runt detta på olika sätt. Nejka berättar att en odlare på den italienska sidan, Radikon, döpt om druvan till iacot. Klinec har löst namnfrågan med uppkalla vinet efter vingården druvorna hämtats från. 2006 Pikotno har macererats i tio dagar med sitt skal och lagrats på acaciafat i ett år. Doften är intensivt blommig och har inslag av suckat. Vinet är fylligt och kraftigt med en intensiv syra och tydliga mineraler. Återigen är vi rejält imponerade.
Uroš i sin tur berättar att man just slaktat ett antal grisar - det är av tradition slakttid nu - och därför består den mesta maten av olika slaktprodukter. Slow food är förstås ett begrepp som ploppar upp i våra medvetanden som på en given signal. Och visst, säger Uroš, kommer det hit slow food-människor från Italien och Slovenien för att äta.
Men för Uroš handlar det inte om en etikett - som han menar blir begränsande när vissa företrädare tar sig rätten att definiera vad slow food är. Maten här, säger han, är vad den är. Det handlar om att ta vara på det man kan, att inte låta något gå till spillo. Och då behöver man - underförstått - också bevara gångna tiders bruk och matlagningsmetoder. Resultatet blir att menyn består av annat än vad som finns över allt annars, med mer av lokal prägel (och samtidigt universell: Billigt Vins tillfällige följeslagare G blir under måltiden intensivt påmind om den mat hans mor lagade hemma på gården efter grisslakten, liksom Trisse minns sin mormors korvar, kokta grisskallar och pressyltor).
Nu hindrar inte blicken bakåt att matlagningskonsten behöver vara reaktionär och stillastående. Vi serveras strimlad gristunga på en bädd av fint skivade, förmodligen lätt kokta och därefter marinerade rödbetor. Det är en delikat rätt och till den får vi en pinot grigio som efter 16 dagars maceration lagrats på fat ett år. 2006 Sivi Pinot är lätt spritsigt och är så rörande rätt till maten. Bonnigt, jordnära och samtidigt elegant. Här dominerar mineralerna och en för druvsorten ovanligt tydlig syra. Ett riktigt kraftigt vitt vin där mineralerna och en viss jordighet passar rödbetorna som hand i handske.
Nästa rätt är savoykål med lite fläsk, polenta och korv på griskind, sedan kommer en bönrätt med ännu en korv, denna gång på hjärta och något annat inre organ (Uroš tar sig lite obestämt åt magen/sidan när han ska förklara, så det kan väl röra sig om allt från magsäcken till levern).
Vid det här laget börjar vinerna komma i en allt mer strid och välsmakande ström. Vi får cuvéen 2002 Bela Quela på chardonnay, rebula och tokai, trots sin ålder ett ännu ungt vin. Doften är mycket elegant i en behaglig sötfruktig stil. Gula plommon, äpple och vanilj blandas med honungstoner. Även Bela Quela är fylligt och kraftigt, ett intryck som förstärks av tydliga tanniner. Ett vin vi gärna skulle prova om några år. Väldigt gott idag men med potential till något ännu större.
Därefter följer 2000 Modana, ännu en cuvée: denna gång på rebula, tokai, chardonnay och malvasia. Mycket komplex doft med lite nedtonad frukt och lena balsamiska aromer. Smaken har mycket tydliga mineraler, balanserad syra och ett mycket långt slut.
Som ett slags intermezzo får vi sedan en 2004 Pinot Grigio, gjord av producenten Terpin. Ett mycket speciellt vin som genom lång skalkontakt fått en rosaorange färg. Vinet är ofiltrerat och lätt grumligt. Såväl doft som smak är intensiv och mycket ungdomlig. Fruktigt, lite beskt och mycket läskande. Klinec har en PG i samma stil i källaren, men den finns ännu inte på markanden. Det här liknar ingen annan PG vi har smakat.
Uroš är inte bara duktig på slakt och charkuterier utan även en skicklig grillare. Han bygger en eld av olika träslag för ett bra resultat, inte minst ris och stockar som rensats ut från vingårdarna. När våra biffar kommer på tallriken är de möra, med ett smakrikt yttre och ett mörkrött saftigt inre. Till köttet dricker vi det röda 2005 Quela, som lånat namnet från ett lokalt kortspel. Det är gjort på 60 % Merlot, 30 % Cabernet Sauvignon och 10 % Cabernet Franc. Vinet har lagrats ett år på körbärsfat. Doften är ungdomligt fruktig, med inslag av hallon och körsbär. Smaken är pigg och livlig med frisk syra och ungdomliga tanniner. Väldigt gott men lite i lättaste laget till det kraftiga köttet.Vid det här laget är vi rätt matta (och mätta!!), men kvällen är långt ifrån slut skall det visa sig. Ett glas vitt har glömts bort i hastigheten och får underhålla oss mellan biff och dessert. Vinet är Klinecs toppvin, 2003 Verduc - en upplevelse som blåser liv i våra annars ganska utbrända smaklökar. Vinet är gjort på den lokala druvan
verduc, som i Italien kallas verduzzo. Där blir den oftast till ett sött vin, ibland gjort enligt passito-metoden. Klinecs variant är helt torr. Macerationen har pågått i 40 dagar och vinet är bärnstensfärgat med en viss dragning åt orange. Doften ger först kryddor, sedan kommer det aromer av äpple och citrus som följs av honung. Vinet har hög viskositet och känns tjockt och lite oljigt i munnen. Smaken är mycket fyllig och följer aromerna väl. Den relativt höga alkoholhalten gör att det känns lite eldigt men bra syra friskar upp. Ett fantastiskt vin som får oss att längta efter en bit ost.
Någon ost blir det nu inte denna kväll men väl två chokladkakor, en vit och en mörk. Fylliga och mäktiga får de oss att avstå från att välja enbart en digestif. Vi provar istället hela sortimentet när vi ändå är igång: en aromatisk variant gjord på verduc, en lite kärvare av persika och den söta och avrundade gjord på körsbär.
Sammanfattningsvis en strålande inledning på vår Slovenien/Friulien-tur. Vi återkommer snart med flera intryck- Stay tuned!
