torsdag 1 maj 2008

Pinot Grigio suger ...

ljugande gary

.. sa Gary Vaynerchuk i sitt webb-TVprogram Wine library-TV. Inte sett det ? Om gapiga amerikaner, som trycker ner onyanserade åsikter (presenterade som absoluta sanningar) i halsen på dig, är din grej så har du definitivt missat något. Uttalandet om Pinot Grigio präglas av samma fördummande kvälltidningsrubriksformuleringar som Anything-But-Chardonnay. Jag sitter bara och väntar på Pinot Noir-backlashen nu när den druvan börjat bli folklig. Det verkar råda något slags cykliskt förlopp när det gäller en druvas trendriktighet. För tomma kritiker gäller det förmodligen att vara först med att hylla och först med att såga för att hålla det egna varumärkets värde högt. Och som väl alla vet är det ju tomma tunnor som bullrar mest.



Om något suger och förtjänar att sågas så är det väl alla massproducerade, opersonliga och själlösa viner som översvämmar marknaden när en druvsort blivit populär. Det finns ju hur mycket sådan chardonnay och Pinot Grigio som helst och därav A-B-C och "Pinot Grigio sucks" (PGS ?). Samtidigt visar denna typen av formuleringar på en total brist på respekt för kunniga och ambitiösa vinmakare runt om i världen och att man går miste om några av vinvärldens stora upplevelser. För ABC innebär ju nej tack till den mesta champagnen, vit bourgogne, chablis och en massa god nya-världen chardonnay. Och om man tar till sig gode Garys visdomsord så missar man en väldig massa bra vin från Friuli. T ex den 2003 Pinot Grigio från Bressan som detta inlägget ska handla om.

osugande Pinot Grigio


Bressan har sina marker runt Farra d'Insonzo som ligger i provinsen Gorizia i östra Friuli. Jordmånen har hög kalkhalt, det är svårodlat och avkastningen är mycket låg. Bressan är en extremt kvalitetsmedveten producent och skördeuttaget ligger på ca 4.000 kg/ha eller mindre än ett kg/planta. Precis som hos Zidarich arbetar Bressan hårt med att framhäva markernas och druvans karaktärer. Bressan släpper heller inte sina viner till försäljning förrän de är färdiga för konsumtion. T ex så är den aktuella årgången av Pignolo den från 1998.

2003 Pinot Grigio har lagrats i ståltank och på fat i 15 månader. Färgen drar åt det halmgula hållet och är några nyanser mörkare än den man brukar hitta hos Pinot Grigio. Bland aromerna dyker det upp en förförande blommighet, mandel och nötter tillsammans med mineraltoner och torrt gräs. Mycket komplex och mycket intressant. Smaken är kryddig, rätt fyllig med fin syra och lång eftersmak. Min enda invändning är att det kanske saknas lite frukt. Den finns där men är rätt nedtonad. Kanske har det att göra med vinets ålder, möjligen hade det varit perfekt för mina smaklökar för ett år sedan. Jag ska försöka prova en senare årgång snarast. Hursomhelst visar Bressan att det går att göra vin av absolut toppklass och med stor personlighet av Pinot Grigio. Om nu någon behöver övertygas.

Tyvärr finns inget av Bressans viner på SB. När det gäller utbudet av viner från Friuli så kan man nog drista sig till att säga att det suger. Rätt hårt dessutom. Den nyfikne får istället ta sig över sundet och vända sig till Winewise

Hur var det nu ramsan lät ?

Opersonliga massproducerade viner suger

Gary Vaynerchuk ljuger men

Bressan duger




dugande Fulvio Bressan

2 kommentarer:

Frankofilen sa...

Hehe, mycket underhållande post. Friuli (och i viss mån även Pinot Gris) är ett vitt område på min karta, men riktigt bra Pinot Grigio låter härligt.

esping sa...

Jo, i Friuli finns mycket att hämta. Massor med lokala druvor och egensinniga producenter blandat med mer traditionellt orienterade vinmakare som gör lokala tolkningar på klassiska teman. Allra bäst lyckas man, enligt mitt förmenande, med Sauvignon (Blanc)och vita cuvéer.