Riesling från Wachau

Innan regnet drabbar bersån den där aftonen härförleden, får jag ett infall och hämtar den gamla rieslingen från Domäne Wachau. Sedan införskaffandet har den legat ytterligare nästan ett år i källaren. Tanken var att vi skulle klämma den under den senaste extravaganzan, men annat kom emellan.

När vinet släpptes var det antagligen på sin topp, nu är det snudd på övertid för det. Särskilt i smaken märks det att det börjat sin nedstigning mot mörkare regioner sedan förra avsmakningen. Fortfarande är det ett mycket gott vin, som fått patina av sin respektabla ålder och där frukten och syran harmonierar väl. Eftersmaken är kortare än vad jag minns sedan sist och kanske finns tendenser till att strukturen börjar rämna i kanterna och spreta iväg åt olika håll.

Men doften visar inga tecken på att tackla av. När man rullar runt vinet i glaset och sedan sticker näsan i det möts man av en fet, oljigt syrlig arom - som att gå i ett vinterkallt litet rum där man glömt en låda med höstäpplen. Här finns också honung och petroleum. Här skulle jag kunna sitta länge och sniffa, något jag märker att jag kan göra samtidigt som jag äter ost och lyssnar på vad resten av sällskapet diskuterar. Simultankapacitet. Men snart kommer regnet och jag måste svepa glaset när evakueringen tar vid. Underbart är kort och det är bara att vänta och se om det blir fler sådana här skojiga släpp framöver.

Som ett slags referens har det lämpligt nog kommit en ny Domäne Wachau-riesling på bolaget, 2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg (nr 99594). Jag tycker det är hyfsat gott: äppelfriskt, torrt och syrligt med en framträdande beska i eftersmaken (något för dominerande för min smak för tillfället). Jämfört med gammelvinets bärnstensgula färg - som man gärna förlorar sig i - är det här blekt gult, vilket naturligtvis är i sin ordning och skvallrar om vinets ungdom. Jag tror jag kommer att gilla det mer om ett par år om det finns något kvar av det då. Om det skulle klara plus tjugofem år i källaren har jag ingen aning om. Det hade naturligtvis varit kul att ta reda på, men perspektivet svindlar. Mer realistiskt är att vänta två år och sedan - om vinet visar på gott mod och verkar trivas med att vila sig i form - testa någon flaska per år det kommande decenniet. Bara det kräver stort tålamod och en närmast omänsklig karaktär. Enda chansen är att köpa en massa andra trevliga viner så att man glömmer bort att man har detta liggande.