
I bersån på kvällskvisten minns Esping och jag Herr Rojacs profetiska ord under den slovenska vinfestivalen i Helsingör i början av året: När man väl druckit det här vinet är det svårt att gå tillbaka. Så att dricka det är lite som att stå "at the crossroads" och sälja sin själ till djävulen. Inte för att det kostar en förmögenhet, utan för att vi förmodligen inte kommer att kunna få tag på det igen men kommer att leta vinvärlden runt efter dess like. Ett halvårs vila i källaren har gjort vinet gott: lite av den kärva smaken har rundats av och de friska, syrliga tonerna har börjat blomma ut. Fortfarande gör vinet sig bättre om det inte dricks alltför svalt. Vi kan bara konstatera att vinmakaren åstadkommit en mångbottnad, excentrisk fullträff som vi önskar vi kunde återvända till många fler gånger under de närmsta åren.
Rojac var sist ut i en liten rad vita viner, sinsemellan ganska olika. Först korkade vi upp en Heinz Scmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese, och det tog inte längre tid att konstatera att det inte alls nådde upp till förväntningarna än vad det tar att skriva namnet. En svag lukt av kork och inte alls den häftiga anstormning av aromer och smaker som vi mindes och ville återuppleva. Tillbaka till Bolaget med den!

Det fick bli en annan riesling som uppvärmning, och ingen dålig ersättare: 2004 Bründlmayer Langenloiser Kamptaler Terassen Riesling. Ljushyllt och läskande i eftermiddagshettan, torr och syrligt krispig. Esping fann en sälta som han hänförde till de mineraliska influenserna. Den österrikiska rieslingen drar ofta åt samma peppriga och lite citrusskalsbeska stil som kännetecknar grüner veltlinern - det här är ett gott exempel, gjort med omsorg. Nu har det legat några år och kan - med tanke på sin ungdomliga spänst - säkert klara några år till på korken. Om jag kan hålla mig, vill säga. Bründlmayers budget-riesling, vilket nu innebär ca 140 spänn för senare årgångar. När det begav sig antar jag att den förutseende importören dumpat priset så att Bolaget kunde sälja en begränsad mängd till ett riktigt bra pris. Där skulle man varit framme och lagt vantarna på ett par lådor.
Nå, som så många gånger förr duger det inte att gråta över försp



Jag hittar inga referenser på nätet till den förmodade producenten, Xavier Frey. Termen instant doceur förekommer mest i sammanhang som handlar om hudlotion. Och varför inte - som mjukgörare efter en hård dag i bersån fungerade det, och till ostarna med sin sälta var det ett sällskapligt och vägvinnande vin som vi blev mer och mer vänligt inställda till. Men sedan var det, som framgick inledningsvis, dags att avsluta sittningen med Herr Rojacs blandning och då förbleknade minnet av de tidigare druckna vinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar