Häromkvällen fick jag möjlighet att prova några viner blint. Deltagarna fick veta att ett av vinerna var av avsevärt högre kvalité än de övriga och följdaktligen avsevärt dyrare. Det tog inte många sekunder att identifiera hermelinen bland katterna. Ur ett av glasen strömmade en doft som stal showen totalt och gjorde att vi direkt tappade intresset för de övriga vinerna.
Färgen på vinet i det "dyra" glaset var nästan ogenomskinligt mörkrött tegelfärgad med en viss dragning åt brunorange i kanterna. Doften tog nästan andan ur mig. Här fanns så många olika element att girigt suga i sig. Hallon, rosor och en märklig doft som fick mig att tänka på svamp och multna löv var det första jag noterade, sedan vanilj och kaffe från de rostade faten. Det fanns också något som drog åt det mörka hållet, tjära och lakrits. Verkligen en fröjd att sitta och nosa på. Smaken var lika intensiv den med massiv frukt och frisk syra. Vinet var såklart extremt fylligt och hade massor med riktigt fina tanniner. Strävt men inte på något sätt brutalt. Eftersmaken tycktes oändlig.
Trots allt detta så blev jag inte helt såld. Initialt blev jag såklart förförd av allt som pågick men när jag började reflektera över hur jag uppfattade vinet så dök andra tankar upp Jag tyckte att eken dominerade alltför kraftigt på bekostnad av det genuint piemontesiska . Efter en stund kändes vaniljen nästan kväljande och trängde undan den riktiga nebbiolo-karaktären. Ett extremt imponerande vinbygge som inte funkar för mig. Hade det handlat om musik så skulle jag kallat det för överproducerat.
Samtidigt får mitt omdöme tas för vad det är. Min erfarenhet av viner i 500kronorsklassen är extremt begränsad och jag kan heller inte riktigt bedöma hur detta väldigt unga vin kommer att utvecklas. Jag gissar dock att vaniljen kommer att fortsätta dominera och då passar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar