Nyårskrönika

Om man väntar tillräckligt länge att skriva om något kan man alltid klämma in det i en nyårskrönika. Med tanke på allt jag druckit under året och inte skrivit om skulle det kunna bli en lång och säkert inte särskilt intressant drapa. Istället riktar jag in mig på några händelser som präglat det gångna vinåret för min del.

Det har blivit tydligare att Billigt Vins irrfärder - trots en fortsatt, klädsam vinglighet - allt oftare följer vissa rutter i rummet och i filosofin bakom tillverkningen av vinerna vi dricker. Under 2011 har bloggarkollegan Italienska Viner varit en återkommande och säker vägvisare i terrängen. Två minnesvärda provningar i IV:s regi står ut som årets höjdpunkter, tillsammans med mässan Fri Vin i Köpenhamn. Koordinaterna till Sjörröd, där IV har sin fysiska hemvist, och några obskyra importörer på andra sidan Sundet har ritats in på kartan.

Vi har rört oss längs några olika axlar. En geografisk sådan går mellan Piemonte - inte särskilt förvånande när IV är inblandade - och Sicilien. Senast det begav sig i Sjörröd låg fokus på Trinchero, med hemvist i Agliano Terme, och Arianna Occhipinti från Siciliens sydöstra hörn. I och med det hamnade vi också på den axel som brukar sammanfattas med begreppet naturliga viner. Kanske kunde man kalla det icke-interventionistisk vinproduktion - men samtidigt är producentens intentioner och interventioner i vingård och -källare högst närvarande i det färdiga resultatet. Att tillföra så lite som möjligt är förstås även det en medveten strategi.

Ezio Trinchero på Fri Vin 12/6 2010.

Trincheros orangea viner är, exempelvis, enligt vingårdens hemsida resultat av många års experiment med produktionstekniken. Man kan tänka sig att det handlar om när druvorna skördas och om macerationstiderna, alltså hur länge vinet har skalkontakt. Vad ska man då kalla dessa viner? Trinchero själv använder ordet "peculiar" för att beskriva sin chardonnay Palmé. Systervinet Sogno di Bacco omtalas som ett mycket märkligt eller speciellt vin, som med sin söta doft och torra smak gör det "strange on the table". Och visst uppför de sig inte som man är van vid. I Sjörröd fick vi bekanta oss med just Palmé och Bianco, viner som görs i ytterst små volymer och som Patrik och Linda fått med sig från ett besök på vingården. Under de timmar vi sitter bänkade visar vinerna ständigt nya sidor och dimensioner av sig själva. De behöver tid för att blomma ut helt och fullt, men har man tålamod blir man rikligt belönad. Visst gör kontrasten mellan den sötfruktiga doften och den tanninrika smaken att man blir konfunderad, men däri består också vinernas charm och förmåga att fascinera.

Kanske kan man beteckna dessa viner som märkliga. Eller tvärtom som den naturligaste sak i världen. De placerar sig på en axel som sträcker sig mot nordost och passerar Friulien, Goriska Brda och Istrien. Och åt andra hållet, mot nordväst, drar den iväg mot Loire och passerar Didier Chaffardons ägor. Återigen tänker jag på Uroš Rojacs ord under den omtumlande slovenska vinfestival jag och Ingvar bevistade för vad som känns som en eon sedan: "Once you taste these wines there's no going back". För mig är det en sanning med modifikation. Jag har inga problem att dricka annat slags vin, och de där orangea är inte heller så lätta att lägga vantarna på. Men det är när jag får tillfälle att umgås med viner som Palmé och Bianco som jag påminns om det verkligt roliga med att vara en irrfarare i vinets värld.

Det hör i dessa tider också till att blicka framåt. Nyårslöften är till för att brytas och därför får det vara. Men ambitioner kan man ju ha. Min är att försöka koncentrera irrandet längs de linjer som skissas ovan. Två röda druvor, nerello mascalese och frappato - båda med hemvist på Sicilien - hoppas jag kunna bekanta mig mer med. Och varför inte då från producenterna Tenute delle Terre Nere, Calabretta och Occhipinti, som Ingvar och IV gjort ett förtjänstfullt jobb med att introducera under året? Kampaniens aglianico-viner kommer säkert att hamna på tapeten, om jag beaktar vartåt mitt intresse dragit den senaste tiden.

Vidare hoppas jag på en repris på Fri Vin-mässan, om Stefan Jenssen och hans kumpaner lyckas få till en sådan. Av vita druvor vill jag ha mer av chenin blanc à la Loire, tocai friulano och ribolla gialla i glaset.

Allt detta får mig att ana att jag kommer att handla mindre på Bolaget framöver, om inget radikalt annorlunda händer med nylanseringarna. När Räknetrissen gjort sitt känns det oftast som att det räcker med uppmärksamhet åt de ständiga nyhetssläppen. Säkert med orätta, men det är svårt att hålla någon linje om man samtidigt ska springa på allt som fladdrar förbi på SB's hyllor.

Till slut går utnämningen Värdigaste Vinbonde 2010 till Benjamin Zidarich. Mitt i ståhejet på Fri Vin-mässan stod han stilla, tyst och bredbent med händerna på ryggen och blickade ut över den larmande menigheten. Till höger om sig hade han den dynamiske Fulvio Bressan, till vänster ett gäng animerade fransoser från Rhône-dalen. Han är från Karst, Zidarich, en karg och krävande högplatå som tycks forma stern men and wines (jag kan inte hitta på något lika passande svenskt uttryck). Jag närmade mig med tvekan. Ingen annan stod vid hans tunna och smakade och vid det laget var jag ganska rund under tofflorna (jag har ännu inte lärt mig hur man gör när man spottar). Inte bästa tillfället att befrynda en storhet i vinvärlden och det blev heller inte mycket bevänt med konversationen. Zidarichs engelska är nästan lika obefintlig som min italienska och slovenska.

- You have red soil, försökte jag imponera med min lokalkännedom.
- ?
- The... the ground... red!
- Yes, red.

Oförtrutet fortsatte jag pressa min lycka:
- Do you know Vodopivec?
-?
- V-O-D-O-P-I-V-E-C, winemaker!
- Yes, I know him.

Typ.

Tre flaskor stod uppställda: vitovskan, terranon och malvasian. Inga lättillgängliga viner precis - sådan herre, sådant vin kanske man kan säga - och det här var inget lämpligt tillfälle att ge dem den tid och uppmärksamhet de förtjänar. (Någon vecka senare bjöd Ingvar på en Vitovska i en tidigare årgång, vilket var en helt annan och mer koncentrerad provning.) Som jag minns det tyckte jag överraskande nog mycket om terranon - fann den inte så ansiktsskrynklande vresig och syrlig som man kunde befarat - men det kan ha att göra med min berusningsgrad vid tillfället.

Några bilder på Zidarich vågade jag inte ta. Hans syster Mateja var också på plats. Hon är gift med Primož Lavrenčič, bor numera i byn Podraga i Vipava-dalen och var här för att presentera Sutors viner. När jag hälsade på hos Primož i mars 2009 visade han en nyanlagd vingård där han planerade för en framtida ny linje viner. Mateja hade med sig en ung, utmärkt malvasia därifrån - tyvärr hade flaskorna med rebula (tror jag det var) från samma vingård blivit stulna på vägen. Mateja vågade jag fota, här tillsammans med sin brorson som verkade tycka det var sådär kul att hänga med pappa Zidarich på vinmässa.

2000 Lungarotti Rubesco Vigna Monticchio Riserva

För precis tre år sedan befann vi oss på Selma Spa i Sunne, ett stopp på väg norrut till Härjedalen. Det var inte så kallt där som det är i Malmö just nu, och inte så mycket snö heller. Vi hade med oss några ostar och en flaska 2000 Lungarotti Rubesco Vigna Monticchio Riserva.

Dags för en repris, med en del uppdateringar. Hotellrummets tandborstglas har bytts mot mature-kuporna i Orrefors Difference-serie. Det är skillnad, och de tre åren som gått har också varit gynnsamma för vinet. Det har en tät, rubinröd färg med rödbruna kanter. Doften domineras av katrinplommon, terpentin och söta körsbär. Till en början också lätt murken källare och en skum, torrt kritig doft som påminner om träspackel. Senare dansar det fram små virvlar av cederträ och julmust (fast det där sista kan vara en säsongsbetonad villfarelse).

Vi har inte någon värme att tala om i vår dragiga lägenhet och vinet är några grader för svalt, trots försök att hetta upp det med värmeljus. Ändå kan vi njuta av ett sammansatt bygge där tanniner, frukt och syra nu har nått en fin balans. En näve gröna russin och en underliggande beska som dröjer kvar i eftersmaken. Rubescon skulle ha mycket att prata med en saftig ryggbiff och en gräddig potatisgratäng om, men funkar bra till en toskansk pecorino och en grottlagrad gruyère. Kvittenmarmelad visar sig vara en intressant matchning som lyfter fram den kärva och sötsyrliga körsbärsfrukten hos vinet.

Stiligt och stilrent, om än inte hisnande spännande. Man sitter gärna och sniffar och tar små smakprov. 2004:an kostar nu 327 kr i BS, vi gav väl hundringen mindre för den här årgången när den fanns i ordinarie sortimentet för tre år sedan och det känns idag som ett köp som förräntat sig väl.

2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso

Dags att lämna julölsträsket och byta ölöppnaren mot korkskruven. Jag hade egentligen spetsat in mig på ett orange vin från en av Italiens mest legendariska naturvinsproducenter (nej MW, inte Gravner). Bakgrundsinformationen framplockad, förväntningarna på topp och vinet givetvis korkat som en dubbel-DVD med Anna Anka. Det kändes inte som läge att försöka hitta något liknande. Bättre då att plocka en flaska som kommer från ett helt annat håll.

Vid dagens hastiga Kpenhamnsbesök stack jag inom en Superbestbutik och hittade en flaska 2007 Le Ragose Valpolicella Classico Superiore Ripasso. Vinet är mörkrött i färgen. Doften är väldigt mycket old school och inte flörtig alls. Vid första sniffen finns det tobak och jord. Frukten är väldigt nedtonad. Med tiden tittar det fram lite surkörsbär och svarta vinbär. Det finns också en del lätta fattoner. Såhär långt är detta en väldigt positiv upplevelse.

Smaken gör mig på intet sätt besviken. Vinet är slankt, saftigt och läskande med mycket frisk syra. Frukten är lite mer framträdande med framförallt ett tydligt inslag av svarta vinbär. Här finns också en del gröna toner som av paprika eller tomatblad. Jordigheten går igen även i smaken. Lång, ren och god eftersmak med lätt bitterhet. Ett väldigt läckert och användbart vin

Jättekul att hitta en riktigt bra, traditionell Valpolicella till bra pris, kostade 99DKK hos Superbest. Carlo Merolli har en hel del av Le Ragoses viner i sitt sortiment. Just detta hittar jag dock inte. Förresten, Valpolicella har aldrig varit särskilt hett i bloggosfären fast nu har det börjat höras en del positiva omdömen. Min gissning är att Valpolicella kommer att få större utrymme på vinbloggarna under 2011 och att Amarone kommer att rehabiliteras.

Nu stänger jag butiken för i år. Imorgon bär det av till Italien för ett par veckor. God Jul och Gott Nytt År.

Julöl 2010 Akt VIII

Senaste veckan har jag känt ett slags samhörighet med Kjell-Olof Feldt och den belägenhet han befann sig i när han skulle verka för att löntagarfonder infördes. Jag tänker på min ambition att dricka och blogga om så många julöl som möjligt. Någonstans runt Lucia tog lusten och engagemanget slut och samtidigt så fanns det ju ett, i och för sig självpåtaget men ändå, uppdrag.Igår kväll bet jag ihop, plockade fram ölöppnaren och bänkade mig för årets första, och sista, julbord.

Jag började med Jämtlands Julöl som har en mörkt brun färg. Det doftar rätt snällt och får mig att tänka på enebärsdricka. Framträdande sötma, lite rostade toner, julkryddor och citrus. Smaken är överraskande menlös. Maltig sötma, citrustoner, kryddighet och rätt snäll beska. Inte direkt dåligt men rätt snällt och utslätat.

Då dricker jag mycket hellre MNM Midvinternattens Mörker. Också den går i brunt men här med lite dragning åt det röda. Betydligt kaxigare doft som är stor och maltig med en mycket komplex kryddighet i kombination med choklad och apelsin. Häftigt. Smaken följer aromerna precis. Först känns ölet något för sött men smaken stramas upp direkt med bra beska, bitter choklad och torr kryddighet. Lång eftersmak. Riktigt gott och kul att dricka. Fungerade faktiskt utmärkt till det mesta av julmaten och väldigt gott att dricka på egen hand.

Två 75 cl helflaskor av N'Ice Chouffe kändes som i överkant men det var faktiskt denna gulbruna brygd som tog slut snabbast. Verkligen julig doft med knäck, ingefära, timjan och citrus. Smaken är mäktig och rätt tung utan att vara överdrivet fyllig. Värmande alkohol, typisk bälgisk jästig frukighet. Förhållandevis låg beska. Väldigt god och farligt lättdrucken. Med sina 10% alkohol bör man ha andra törstsläckare på bordet.

Så vad rekommenderar jag då ur det digra julölsutbudet? Jag vet faktiskt inte riktigt. Ju mer jag har smakat av årets julöl så har tanken väckts att det spelar väl inte så jävla stor roll vad man dricker till jul. Varför inte julmust. Eller Norrlands Guld. Några vill ha svagdrioka, andra enebärsdricka. Mumma har sina förespråkare. Svaret blir väl att man ska dricka det man har lust med. Själv kommer jag att dricka vin på julafton.

Julöl 2010 akt VII - Fullers Old Winter Ale

Fullers är ett gammalt och traditionstyngt bryggeri. Deras Old Winter Ale är också en verklig julölsklassiker. Till skillnad från de tunga och kraftiga julöl jag har druckit de senaste dagarna så är den en alldeles förträfflig matöl.

Färgen går i rödbrunt och är helt genomskinlig. Doften har maltig gräddkola, citrus, aprikos och friska humlearomer. En del rostade toner men inte så framträdande. Smaken är medelfyllig med mycket fin balans mellan frukt och bäska. Aromerna går igen med den lite söta gräddkolan och frisk smak av aprikos och lätt bitter apelsin. Lång, god efterbeska.

Old Winter Ale är inte så värst spektakulär eller storslagen men däremot väldigt användbar Den fina balansen, beskan och bra kolsyrning gör att den fungerar till väldigt många olika sorters mat. En klunk rensar verkligen munnen. Jag dricker den mer än gärna till julmaten men tänker att den skulle fungera perfekt till många indiska eller thailändska rätter.

Julö 2010 Akt VI - Solstice d'Hiver

Jag fortsätter med de där "hiskeliga julölen" som en medbloggare uttryckte det. I kväll blev det den kanske hittills hiskeligaste. Åtminstone tror jag att medbloggaren skulle ha uttryckt det så. Resonemanget får mig att minnas en god vän och skivsamlare. Enheterna på vår gemensamma betygsskala för nyinköpta plattor bestod av antalet minuter det tog får hans flickvän att högljutt vråla "Stäng av oväsendet för helvete". Ju kortare tid desto bättre platta. Så förmodligen är även hiskeligheten en god kvalitetsindikator.

Soltice d'Hiver är ett kanadensiskt barley wine från bryggeriet Dieu du Ciel! Färgen går i kastanjebrunt. Skummet är rätt tunt och sjunker dessutom snabbt ihop. Doften är mäktig med mörk sirap, aprikos, smörkola, lakrits, alkohol och en del rostade toner.

Trots att det handlar om en öl med dryga 10% alkohol så upplever jag Solstice d'Hiver som perfekt balanserad. Smaken är mycket fyllig och kraftfull och känns nästan överväldigande. Tyngden och sötma från alkohol och malt balanseras upp av fruktigheten och en häftig beska. Smaker av karamell, aprikos, ingefära och lakrits får tumla runt i munhålan innan allt smals ihop av beskan och det klingar ut i en lång, läcker eftersmak.

Det här är för mig den absolut bästa vintervärmaren. Ingenting för julbordet men perfekt till lagard ost, grönmögelost, nötter och fruktkaka. Efter förra julen köpte jag på mig ett lager när de reades ut. Tanken var att spara några till denna eller nästa jul. Det gick inget vidare. Lagringsdugligheten är med största säkerhet bättre än min karaktärsfasthet.

2007 Occhipinti Siccagno

Det är inte alltid de "bästa" eller mest spektakulära vinerna som sätter störst avtryck. När vi förra helgen provade en hel hög viner tillsammans med Patrik stod de två oranga vinerna från Trinchero, Biancho och Palmé, helt i en klass för sig själva. Det är dock inte dessa båda viner jag har gått och tänkt på i veckan. Nej, vinerna som satte fart på min tankeverksamhet och som verkligen väckte min nyfikenhet var Arianna Occhipintis SP 68 och Il Frappato. Två lockande och lekfulla viner från en producent som jag aldrig tidigare hört talas om. Ännu mer har jag funderat på det av hennes viner som vi inte drack, den druvrena nero d'avolan Siccagno
Jag har druckit få nero d'avola som jag verkligen gillat. Oftast har det handlat om överextraherade, syltiga och lite grova viner. Så spännande då att se vad en producent som ger viner i en helt annan stil kan åstadkomma med druvan.

Arianna Occhipinti är en ung, 27 år, men mycket erfaren vinmakare. Hon arbetade under flera år tillsammans med sin farbror Giusto Occhipinti på hans egendom COS. Efter avslutad enologutbildning i Milano gjorde Arianna sin första årgång i eget namn 2004. Arianna har sina marker utanför Vittoria på sydöstra Sicilien. Hon förfogar över totalt 16 ha och producerar även olivolja. Produktionen är helt biodynamisk och Arianna är influerad av vinmakare som Josko Gravner, Nicolas Joly och Frank Cornelissen.

2007 Siccagno är ljust rödlila i färgen och helt transparent. Druvorna skördades i oktober, genomgick 15 dagars maceration och vinet har lagrats ett knappt år på 600-liters fat av fransk ek. Till en början finns det en del reduktiva drag som snabbt luftas bort. Kvar blir lite multna höstlöv Här finns en litet men tydligt inslag av brett i doften. En del rökiga mineraltoner. Frukten domineras av friska körbär och vinbär.

I munnen känns vinet väldigt slankt och elegant. Ren, tydligt definierad frukt med körsbär, lingon, vinbär och ett blommigt element. Även i smaken finns en tydlig rökig mineralitet. Syrorna klingar med spröda klocktoner. Lång, läcker eftersmak. Ganska mjuka och väl integrerade tanniner.

Jag drack vinet till ett tomatbaserat långkok på kalvbringa och jag har svårt att tänka mig en bättre kombination. Det ska bli riktigt spännande att följa Arianna Occhipintis fortsatta karriär. Jag är helt övertygad att vi kommer att få höra betydligt mer av och om henne i framtiden.

Vinet köpte jag i Köpenhamn hos Cibi e Vini och det kostade 179 DKK. Tyvärr finns ingen svensk importör. Visst vore det kul med en Vinik med Italiensfokus ?