Det börjar dra ihop sig till den årliga vinfestivalen i Helsingör. Fortfarande några veckor kvar till den 19 september men vill man ha biljett till första flighten, "supersmagningen", mellan 11 och 13.30 så ska man inte vänta så värst mycket längre. Även om kronkursernas allt skevare balans minskar möjligheten till klipp på festivalen så ger den möjlighet till att prova en rad spännande viner och träffa många entusiastiska importörer i den mindre skalan. Dessutom är Helsingörs Vinfestival alltid väldigt gemytlig.
Läs mer om förra årets festival här och här
Boka biljett här eller gör ett besök på festivalens hemsida
fredag 7 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Kul med folie
Folieboken - för matintresserade och händigt folk, utgiven av Svenska Metallverken och med recept av Carin Tideström, kom 1956. Den andas en kombination av klassisk svensk matlagning och teknologisk landvinning. Allt blir bättre och skojigare med aluminiumfolie, är budskapet. Kanske kunde också folien, som titeln antyder, erbjuda en öppning för ett könsöverskridande samarbete i köksregionen?
Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.
Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.
Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.
Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?
Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.
Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.
Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.
Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?
onsdag 5 augusti 2009
Syrah och medister
Under seneftermiddagens löprunda började jag fundera kring vad jag skulle kunna äta och dricka efter avslutat värv. Det är bra att ha något att fylla skallen med när det börjar gå trögt. Ju längre jag springer desto mer ambtiös kan menyn bli. Eller åtminstone mer kaloririk. I kväll dök bilden av stekt medisterkorv, den lite magrare och köttigare kusinen till falukorven upp. Varifrån vet jag inte men den blev mer och mer påtaglig. Varför inte med en smörig blomkålspuré smaksatt med parmesanost och muskotnöt. När bilden kompletterades med ett glas ung syrah blev det plötsligt möjligt att trots en rätt påtaglig värme öka steglängden rejält.
Jodå, den lokala ICA-butiken hade såväl nyskördad svensk blomkål som medisterkorv från Per i Viken och mitt syste,bolag kunde tillhandahålla 2007 Crozes-Hermitage Les Launes .
Ett vin som jag gillat i tidigare årgångar och som Goda Vinare hissat i den nu aktuella.
2007 Les Launes har en mörkt blåröd färg. Det tar inte många sekunder att identifiera syrahdoften. Här finns en lätt rökighet, charketurier, peppar, viol och tjära. Sedan kommer frukten i form av röda bär och cassis. Vilken väldoft och vilken komplexitet.
Det är betydligt mer tryck i smaken hos 07:an än hos 06:an. Frukten är betydligt mer påtaglig och vinet känns så ungt, levande och vitalt. Smaken följer aromerna väldigt väl. Syra är mycket frisk och bär smakerna till ett långt slut.
2007 Les Launes är ett mycket bra vin i en sympatisk prisklass. Kombinationen syrah och medister var kanske inte lika bra som jag föreställde mig. Däremot var såväl vin som korv strålande var för sig.
2006 Montepasso Rosso Conero
Förra gången jag försökte dricka 2006 Montepasso Rosso Conero - som lanserades i sortimentet oktober 2008 - blev det en flopp. Vinet var defekt och jag har inte haft någon lust att köpa det igen.
Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.
Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.
Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.
Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.
tisdag 4 augusti 2009
2006 GT-S Côtes-du-Rhône Villages
Första gången jag provade 2006 GT-S från Domaine Le Plan gillade jag vinet rätt rejält. De båda senaste flaskorna har inte övertygat lika mycket. Helgens provsmakning av 2007 GT-X gav mig lust att göra ett nytt försök. Lite bakgrundsinformation om producenten finns i det tidigare inlägget. Nu går vi direkt över till kvällens smakprov. Jag följer producentens anvisningar med lång dekantering och sval serveringstempratur, c a 15 grader.
GT-S är mörkt som synden, nästan svart vid en snabb betraktelse. Granskar man vinet lite närmre så har det en mycket mörkt röd nyans och fortfarande en del blått i kanten. Doften är stor och bedövande men vad är det egentligen den innehåller. Jo, rätt mycket alkohol, kryddörter, peppar mörka bär, fataromer och charketurier. Tyvärr så känns det inte riktigt som att frukten fyller ut och doften blir stor till omfånget utan riktigt substans.
Smaken går lite i samma still. Till en början så uppfatar jag den som stor och maffig men inte så värst intressant. Frukten finns där men den hamnar i bakgrunden och det händer inte särskilt mycket spännande. Jag tycker också att syran känns lite låg och vinet blir tung och platt.
Jag förstår mig inte riktigt på det här vinet som just nu lovar runt men håller tunt. Kanske är det så att det är inne i en olycklig mognadsfas och blir bättre om något år. Just nu känns vänta och se som det bästa alternativet. n
måndag 3 augusti 2009
2006 Sogno di Bacco
Detta vinet har jag skrivit om en gång tidigare men det förtjänar att nämnas igen. 2006 Sogno di Bacco görs av den ekologiska producenten Trinchero i Piemonte. Trinchero är förmodligen mest känd för Vigna del Noce, en Barbera d'Asti som får all den omsorg och uppmärksamhet som normalt bara ägnas åt Barolo och Barbaresco.Vinet görs på samma sätt som många av de slovenska och friulanska viner vi bloggat om tidigare. 100 % Malvasia med lång skalkontakt, bara naturjäst, ingen temperaturkontroll, ingen klarning och ingen filtrering.
Sogno di Bacco är mörkt kopparfärgat, påminner om en kraftig IPA i färgen. Doften är söt där mycket av aromerna får mig att tänka på torkad frukt. Det finns påsar med blandade tokade frukter som innehåller sviskon, päron, äpple och aprikos och används till saftsoppa eller kräm. Precis så doftar Sogno di Bacco med tillägg av kryddor och smörkola.
Smaken är något helt annat Den är helt torr, fyllig och rätt sträv. Den torkade frukten finns kvar men upplevs annorlunda med en markant syra och en viss mineralisk sälta. Vinet får mig att associera till torr sherry eller vin jaune fast med tydligt markerade tanniner.
Sogno di Bacco finns inte på systembolaget men kan köpas hos danska Winewise.
Kommentar till inlägget "Räknetrissens återkomst"
Skillnaden gentemot junisläppet är stor, dels om man ser till vilka viner som nu dyker upp i tillfälliga sortimentet (inte så många plånboksvänliga sommarförnöjelser, fler dyrviner för den bättre bemedlade) och när det kommer till vilka viner kritikerna rankar högst (just dessa dyrviner). Min försiktiga hypotes om att det alltid blir strömlinjeformade mellanprisviner av god kvalitet - exempelvis från Argentina eller Australien - som hamnar högt på prisvärdeskalan kommer på skam, i alla fall den här månaden.
Genomgående är det exklusivare grejer från Frankrike, Portugal och Sydafrika som toppar listan när betygen läggs samman, sådant som dessutom bara finns i små upplagor i vinkällarbutikerna. Det rör sig med all säkerhet om högklassiga viner, med tanke på samstämmigheten från kritikerna i bedömningen av Gigondas Montirius (258 kr), Pommard Clos de Verger (277 kr), Hermitage Farconnet (299 kr), Quinta do Crasto Reserva (239 kr) och Vacqueyras Montirius Le Clos (239 kr). För att ett vin i 250–300-kronorsklassen ska fyndstämplas krävs det en hel del av det (Gigondas-vinet får till exempel två fyror och två femmor).
En dyr månad, alltså, för den som vill testa toppen av listan (och är snabb i beslutet, för de här vinerna kommer säkert att gå åt kvickt trots prislappen). På den vita sidan är det lite humanare. Italienska Il Selese och franska Côtes-du-Rhône Blanc ligger båda i bekvämt prisläge (75 respektive 99 kronor) och får genomgående bra poäng (även om Grehn i GP ger det förra 3 fyrar och Kronstam tycker det senare enbart är prisvärt (omräknat till 2 poäng)). Också på den vita sidan tycks emellertid ett dyrare vin, franska Josmeyer Pierrets Riesling för 216 pix vara det verkliga höjdarvinet. De tre kritiker som betygsatt det ger 5-4-4.
Annars är det slående hur olika flera viner bedöms, vilket innebär att de som hamnar längre ner i listan kan ha rankats högt av någon provare. Constantia Saddle (129 kr) får en femma av Grehn (lockande övertoner av skomakeri, rök, kaffe och tjära. Dignande frukt tämjer elden), fyra av Kronstam och tvåor av SDS och AB (trevligt vin om än med ganska obalanserad helhet, gödsel, läder och mörk choklad samsas med rejäl bitterhet). Ipsus Syrah och Cono Sur (89 och 96 kronor dyra) - rör sig från fyra till ett på skalan. Den vita Graham Beck-blandningen för 89 spänn får fem (GP), fyra (AB), tre (SDS) och ett (DN), men kommer ändå - trots de divergerande omdömena - högt i listan. Château de Cruzeau, från välrenommerade producenten Lurton, delar också kritikerkåren i olika läger. Grehn (en fyr) finner det unket och orent och frågar sig om han fått en defekt flaska att prova, medan Fagerström (fem postryttare) tycker vinet är "harmoniskt krusbärsdoftande med en nässlig air, enormt och syrastramt med en frisk kraftfullhet som förvandlas till vig elegans med ett år i källaren". För 149 kronor blir man lite sugen på att bilda sig en egen uppfattning.
Man kan här och var märka en klar besvikelse - eller kanske skadeglädje? - över att viner med högt ställd förväntan på sig inte håller måttet. Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile (368 kr) får en fyr av Grehn, som dock reserverar sig för att flaskan kan ha varit defekt och råder eventuella spekulanter på vinet att hålla reda på kvittot. Men även Fagerström i SDS (en ryttare) finner en slackhet i frukten och är alltså inte särskilt imponerad. Här kan också nämnas att en av allt att döma helt oberoende provare som Esping tipsat om - Hans Artberg, www.artbergomvin.nu - ger både Frédéric Emile och Ch. de Cruzeau IG i betyg.
Ett annat prestigevin, Barolo Bric dël Fiasc för 699 bagare, sätter myror i huvudet på recensenterna. Grehn, som ger det 2 fyrar, tycker att det är en "rakt igenom lysande Barolo /.../ men som troligen inte står i full blom förrän om ett kvartssekel. 700 för en flaska vin är dock en bit över den gräns där prisvärdheten är satt ur spel. För folk med bottenlös plånbok - samt för nebbiolonördar som tror på evigt liv - är Paolo Scavinis mästerverk ett klockrent fynd och allt under fem fyrar rent trams". Också Fagerström helgarderar och ger 2 alternativt 5 hästar. Så egentligen får Bric dël Fiasc allt mellan 6 och 12 poäng om man räknar samman de tre tidningar som bedömt det, beroende på hur man väljer att se på saken.
Tillbaka till Artberg, som blindprovat: ett vin får MVG, sangiovesen 2005 Cepparello, för "diskret nobel morellfrukt, god ung med potential..." Kom inte med på Billigt Vins lista på grund av att bara två betygsatt det (DN och SDS, som dock båda ger en fyra). 349 kronor, inget billigt vin...
Även Josmeyer faller herr Artberg på läppen, liksom de båda Pommarderna (alla får VG). Det får också 2007 Fabre Montmayou Barrel Selection Malbec (89 kr), som hamnar längst ner i vår tabell - och där är alla andra överens om att det är ett medelmåttigt eller ganska tråkigt vin.
Genomgående är det exklusivare grejer från Frankrike, Portugal och Sydafrika som toppar listan när betygen läggs samman, sådant som dessutom bara finns i små upplagor i vinkällarbutikerna. Det rör sig med all säkerhet om högklassiga viner, med tanke på samstämmigheten från kritikerna i bedömningen av Gigondas Montirius (258 kr), Pommard Clos de Verger (277 kr), Hermitage Farconnet (299 kr), Quinta do Crasto Reserva (239 kr) och Vacqueyras Montirius Le Clos (239 kr). För att ett vin i 250–300-kronorsklassen ska fyndstämplas krävs det en hel del av det (Gigondas-vinet får till exempel två fyror och två femmor).
En dyr månad, alltså, för den som vill testa toppen av listan (och är snabb i beslutet, för de här vinerna kommer säkert att gå åt kvickt trots prislappen). På den vita sidan är det lite humanare. Italienska Il Selese och franska Côtes-du-Rhône Blanc ligger båda i bekvämt prisläge (75 respektive 99 kronor) och får genomgående bra poäng (även om Grehn i GP ger det förra 3 fyrar och Kronstam tycker det senare enbart är prisvärt (omräknat till 2 poäng)). Också på den vita sidan tycks emellertid ett dyrare vin, franska Josmeyer Pierrets Riesling för 216 pix vara det verkliga höjdarvinet. De tre kritiker som betygsatt det ger 5-4-4.
Annars är det slående hur olika flera viner bedöms, vilket innebär att de som hamnar längre ner i listan kan ha rankats högt av någon provare. Constantia Saddle (129 kr) får en femma av Grehn (lockande övertoner av skomakeri, rök, kaffe och tjära. Dignande frukt tämjer elden), fyra av Kronstam och tvåor av SDS och AB (trevligt vin om än med ganska obalanserad helhet, gödsel, läder och mörk choklad samsas med rejäl bitterhet). Ipsus Syrah och Cono Sur (89 och 96 kronor dyra) - rör sig från fyra till ett på skalan. Den vita Graham Beck-blandningen för 89 spänn får fem (GP), fyra (AB), tre (SDS) och ett (DN), men kommer ändå - trots de divergerande omdömena - högt i listan. Château de Cruzeau, från välrenommerade producenten Lurton, delar också kritikerkåren i olika läger. Grehn (en fyr) finner det unket och orent och frågar sig om han fått en defekt flaska att prova, medan Fagerström (fem postryttare) tycker vinet är "harmoniskt krusbärsdoftande med en nässlig air, enormt och syrastramt med en frisk kraftfullhet som förvandlas till vig elegans med ett år i källaren". För 149 kronor blir man lite sugen på att bilda sig en egen uppfattning.
Man kan här och var märka en klar besvikelse - eller kanske skadeglädje? - över att viner med högt ställd förväntan på sig inte håller måttet. Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile (368 kr) får en fyr av Grehn, som dock reserverar sig för att flaskan kan ha varit defekt och råder eventuella spekulanter på vinet att hålla reda på kvittot. Men även Fagerström i SDS (en ryttare) finner en slackhet i frukten och är alltså inte särskilt imponerad. Här kan också nämnas att en av allt att döma helt oberoende provare som Esping tipsat om - Hans Artberg, www.artbergomvin.nu - ger både Frédéric Emile och Ch. de Cruzeau IG i betyg.
Ett annat prestigevin, Barolo Bric dël Fiasc för 699 bagare, sätter myror i huvudet på recensenterna. Grehn, som ger det 2 fyrar, tycker att det är en "rakt igenom lysande Barolo /.../ men som troligen inte står i full blom förrän om ett kvartssekel. 700 för en flaska vin är dock en bit över den gräns där prisvärdheten är satt ur spel. För folk med bottenlös plånbok - samt för nebbiolonördar som tror på evigt liv - är Paolo Scavinis mästerverk ett klockrent fynd och allt under fem fyrar rent trams". Också Fagerström helgarderar och ger 2 alternativt 5 hästar. Så egentligen får Bric dël Fiasc allt mellan 6 och 12 poäng om man räknar samman de tre tidningar som bedömt det, beroende på hur man väljer att se på saken.
Tillbaka till Artberg, som blindprovat: ett vin får MVG, sangiovesen 2005 Cepparello, för "diskret nobel morellfrukt, god ung med potential..." Kom inte med på Billigt Vins lista på grund av att bara två betygsatt det (DN och SDS, som dock båda ger en fyra). 349 kronor, inget billigt vin...
Även Josmeyer faller herr Artberg på läppen, liksom de båda Pommarderna (alla får VG). Det får också 2007 Fabre Montmayou Barrel Selection Malbec (89 kr), som hamnar längst ner i vår tabell - och där är alla andra överens om att det är ett medelmåttigt eller ganska tråkigt vin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)