Råd om vin anno 1957

I Nya systembolagets prislista för oktober 1957 finns det några råd om vin. Jämfört med råden i ABC för värdinnan från 30-talet och Hem och hushåll från 40-talet, vill man här ta ner det högtidliga som tycks ha varit förknippat med vindrickande: "Att dricka vin kräver inga särskilda ceremonier. De traditioner och sedvänjor som förekommer inom detta område behöver man inte alls känna sig bunden av; man kan dricka vilket vin som helst som man själv tycker om till praktiskt taget vad som helst." Kåldolmar och Knutstorp Sparkling (det svenska fruktvinet från Knutstorps egendom för 9:50 buteljen) kanske, eller dyringvinet Schloss Böckelheimer Riesling Spätlese (11 kronor) till oxfilén måhända. Personlig smak och i viss mån portmonnän fäller avgörandet, men "inköp av ett gott vin behöver dock inte medföra något större ekonomiskt utlägg: utmärkta härtappade viner finns att få från 2:75 flaskan." Nämligen vita Castelo med portugisiskt ursprung.

Hur mycket vinanarki som spreds i riket till följd av Systemets lössläppta anvisningar - eller hur mycket de bidrog till populariseringen av vinet som sällskaps- och måltidsdryck i de breda folklagren - är svårt att utröna. Men när det gäller födointag och dryckesvanor ser man sig ändå kallad att mana till försiktighet: "I sammanhanget bör kanske framhållas det olämpliga i att börja en större måltid med feta och söta rätter eller med snaps och starka viner. Magen mättas och smaksinnet avtrubbas av en sådan inledning."

Inte heller behöver man göra sig något större besvär vid förberedelserna inför drickandet. Det är bra om man köper hem vinet några timmar innan serveringen och ser till att det röda inte är för kallt och det vita för varmt, så är man i stort sett hemma. Om man dekanterar är det bra att göra det försiktigt med tanke på eventuell fällning. Det kritiska momentet är själva uppdragandet av korken: "Ryck aldrig upp en kork, ty genom det vakuum som då uppstår kan buteljen brista. Detta blir givetvis särskilt fatalt om man - vilket inte är tillrådligt - håller buteljen mellan knäna." Istället anmodas man försiktigt lirka upp korken ur flaskhalsen.

Det där har jag aldrig tänkt på, och har ryckt ganska rejält i korkar genom åren utan att någon flaska splittrats. Var det glaskvalitén i de härtappade flaskorna som var sämre, eller var det de importerade buteljerna som ansågs sköra? Man får ju anta att det fanns en reell risk att ta hänsyn till, och jag kan livligt föreställa mig reaktionen om någon vinovan släkting i Vantinge fått för sig att prova Castello del Monte (3:50 flaskan) och fått rödtjut över hela sig. Aldrig mera vin, tillbaka till kaffejög och grogg för eviga tider!

Brother Thelonious

Det har varit lite klent med ölinläggen ett tag. Det beror inte på att vi slutat dricka öl utan mer på att det mest blivit de gamla vanliga sorterna. I lördags när jag lämnade in minrea-beställning fanns det inget intressant kvar på nyhetshyllan. Bland ale-flaskorna fanns det däremot en del som lockade, däribland en som den självutnämde öltalibanen Bengavoice bloggat om.

Brother Thelonious är en amerikansk tolkning av belgisk klosteröl och en hyllning till en av jazzens stora. När amerikanerna tolkar IPA brukar de ta ut svängarna så att resultatet blir over the top men denna amrobelgare är mer sansad än de flesta av förebilderna från Flandern.

Färgen är mörkt brunröd, kanske man skulle kunna kalla den för mörkt bärnstensfärgad och ger ett rejält skumlager vid upphällningen. Doften är rejält stor, komplex och inbjudande. Det söta dominerar med kavring, mörk sirap, choklad och fin fruktighet. Smaken har en stor fyllighet, till en början söt med sirap och kanderad frukt. Mot slutet tar en balanserad beska och mild syrlighet som påminner om balasamvinäger över.

Ett gott och rätt spännande öl som fungerade bra för mig som inte är helt förtjust i belgisk klosteröl. Funkade riktigt bra till en bit Saint Agur på kavring, pepparkaka och knäckebröd. Kul med hyllningen till Thelonious Monk, en pionjär som verkligen förtjänar att höras. Jag kan inte låta bli att fundera över vilka svenska artister som Oppigårds eller Dugges skulle kunna tillägna en öl. Peps Perssons Raucbier kanske ?

2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc

Kokt kyckling i curry - en rätt vi minns från barndomen men som vi sällan kommer ihåg att laga. Min själs älskade använde saften från en apelsin i såsen, vilket gav den önskade sötsyrligheten åt rätten. Jag slantade morötter, marinerade dem i lite olja med apelsinsaft och äppelcidervinäger. Salt och peppar. Hackade över färsk koriander.

Till detta 2006 Stormhoek The Mountainside Chenin Blanc (nr 98677). Vinet har en intressant, mustig arom som inbjuder att sniffa runt länge i glaset. Något svårdefinierat, nästan jordigt och fatigt som lockar och gäckar doftsinenna. Kanske någon varning om alkoholöverslag, som dessbättre inte följer med i smaken. Som är rund och fet och bjuder på lätt ankomna, sötsyrliga höstäpplen och citrus. Något tyngre och djupare än vad chenin blanc brukar vara, vilket är positivt menat. Påminner lite om de spännande viner Esping och jag mötte under den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Till maten var det riktigt bra.

Ett bättre reaköp än 2006 Tenuta Solar La posta (nr 98357), en Soave classico gjord på garganega. Ligger doft- och smakmässigt i samma räjonger som Stormhoek, men är mer insmickrande, lite parfymerat oljigt och i längden ointressant. Nej, soave lyckades inte charma oss den här gången heller. Jag tyckte inte det var så illa som MSÄ, som blev rent avogt inställd när vi öppnade en flaska till lördagskvällens lax- och kokosmjölksgryta med bulgur. Halvtorr ävja, menade hon.

Dessa hätska känslor tror jag i och för sig mestadels var riktade mot budbäraren/korkuppdragaren - det vill säga undertecknad - och grundade sig i den bitterhet MSÄ kände för att jag under fredagskvällen sugit i mig all resterande Poire Christian Drouin (nr 1849), en mycket torr päroncider från Normandie som hon tänkt sig avnjuta även denna kväll. "Svamp" och "egoist" var bara några av de tillmälen jag fick utstå.

Och naturligtvis fanns det ingen ursäkt för mitt beteende. Att den flaska 2006 Montepasso (nr 2550) från annars pålitliga kooperativet Moncaro jag korkat upp var defekt, frizzante och helt död, hjälps inte. Jag kan inte heller med någon större trovärdighet skylla mitt felsteg på den besvikelse jag kände över att inte kunna genomföra min plan, nämligen att skriva ett spirituellt inlägg med utgångspunkt i vinskribenten Lawrence Osbournes reserapport från Rosso Conero, där han bland annat möter vinmakaren Terni som är Dylan-fantast och gör viner som heter sådant som Visions of Johanna. Osbournes bok The accidental connoiseur har jag fått låna av Esping, som menar att det är det skojigaste han läst i genren. Ber att få återkomma om honom, kanske även i fråga om Montepasso. Ett vin från Ternis Fattoria Le Terraze, 2000 Sassi Neri, importeras visserligen av en firma i Köpenhamn men kostar 250 DKr. Även utan finanskris och sjunkande svensk valuta får jag nog hålla mig till Rosso Coneros billigare tjut.

Apropå Bob känner jag inte till så mycket om hans vinpreferenser nuförtiden. Han lär ha varit svag för bourgogne när han var som hippast runt 1965-66, och skaldar ju också i Just Like Tom Thumb's Blues:

I started out on burgundy

But soon hit the harder stuff

Everybody said they'd stand behind me

When the game got rough

But the joke was on me

There was nobody even there to call my bluff

I'm going back to New York City

I do believe I've had enough

Han skulle kanske hållit sig till bourgognen och avhållit sig från Mary Jane och skojiga piller - fast då hade vi förmodligen aldrig fått lyssna på Visions of Johanna och Terni hade inte gjort sitt vin. Kaosteorin regerar.

Ett fornfynd

Under rotandet i släktgårdens bråte hittar jag en prislista från Nya Systemaktiebolaget. Den är från oktober 1957 och listar viner och spritdrycker.

Min far och hans bröder var med säkerhet mest intresserade av Varunummer 1, Absolut rent brännvin. Det gick åt till alla kaffejögarna och hembränning var inget man sysslade med, av rädsla för den konstapel som då var posterad i Förslövsholm (även om ryktet naturligtvis gjorde gällande att lagens långa arm inte spottade i glaset). Visserligen fann vi även en rudimentär, rostig och tillknycklad destillationsapparat underst i kökkenmöddingen på vinden, men jag minns inte att den någonsin producerade något drickbart.

En liter Renat kostade då 23:40. Idag får man hosta upp 284:28 för en liter, det vill säga drygt tio gånger så mycket. Jämförelsevis kostade ett kilo smör 6:65 1950 och lönen för en dagsverkare var 18:08 (källa: Statens försvarshistoriska museers hemsida). En liter brännvin kostade alltså en dagslön, vilket gör att sprit - liksom smör - då jämfört med idag var mycket kostsamt.

Den härtappade brandyn Eau-de-Vie (nr 385), detta klassiska groggvirke, fick man betala 22:50 för en 75:a. Idag ligger priset på 219 för en sjuttis, så prisutvecklingen är densamma som för Renat. Men ville man ha en helbutelj Svart Renault (nr 197) fick man ge så mycket som 63 kronor, och Hennessy XO gick loss på 83:75. Bara för de överlevande grosshandlartyperna, givetvis. Maltwhiskyn - nu så gångbar bland herrar av alla de slag - tycks däremot inte ha nått hit än. Förutom den härtappade Standard Selection (26:75 för 2/3-lit.but.) är det Vat 69, Doctor´s Special, Mountain Music och Johnnie Walker Red Label för hela slanten, och inte särskilt billigt heller.

Men vinet då? Tonvikten ligger förstås på franska (Bordeaux och Bourgogne) och tyska (Rhen och Mosel). Det härtappade - med beteckningar som Margaux (5:75), Pomerol (6:25) och Mersault (7:75) - utgör basen. Denna del av den svenska vinhistorien, härtappningens era, förtjänar en fördjupning vid tillfälle. Kom det hit i fat, eller per tankbåt? Vem var det som gjorde uppköpen och vem blandade? Var de härtappade sorterna bra eller bidrog de till vinets relativt låga status under så många decennier?

Det finns även en del standardmärken importerade på butelj. Här märks verkliga trotjänare som Le Cardinal (nr 3806) för 7:70 (nu 69 kr) och Mouton Cadet, som var dyrt (9:15 mot 83 idag). De årgångsbetecknade vinerna i listan är ytterst få, men det framgår av katalogen att det då som nu fanns butiker med större sortiment.

Och man kan tänka sig att det gick att göra fynd för den bevandrade och framtidsinriktade. Här finns till exempel slottstappade 1951 Ch. Haut-Bailly för 9 kronor - nu finns det en 2005 Haut-Bailly för 698 kronor i tillfälliga sortimentet. 1948 Ch. Cos d'Estournel betingade hela 12 kronor, men det är ändå en relativ spottsyver mot de 2 949 man i dag får punga ut för en 1990:a, eller de 1 782 som 2005:an kostar. Bara ett årgångsbetecknat Bourgogne-vin syns till: 1949 Volnay, det är riktigt dyrt och kostar 14:60. Ändå inte så mycket jämförelsevis, dagens Volnay-lista börjar på 339 kronor och slutar på 761.

Tänk om min far och hans bröder - vilka förblev ungkarlar livet ut - lagt sina surt förvärvade sekiner på franska slottsviner istället för på Renat (då och då forslades en lätt lastbil med tomglas till Systemet och renderade 1 krona per styck i retur). Men antagligen hade de roligare för pengarna.

De tyska Rhen- och Moselvinerna är oftare årgångsbetecknade, men då heter de sådant som Liebfraumilch Madonna (11:20, det vill säga ungefär som Cos d'Estournel) och Piesporter Falkenberg (10:00). Det tyska vita kostade skjortan, tur det fanns halvsöta La Garonne för 3:50 eller halvtorra Vin Blanc Demi-Sec för 3:25, båda härtappade storheter.

Billigt rödtjut från Italien kunde man också komma över: härtappade Castello del Monte kostade 3:50, medan man fick ge 6:75 för Chianti Antinori. Billigast var ändå vita härtappade portugisen Castelo för 2:75 och Vino Tinto Español för 3 riksdaler.Här finns faktiskt också ett rött vin från Stellenbosch i Sydafrika, importerat på butelj: Ch Libertas för 5:50, samt vita Beyaz från Turkiet för 3 kronor.

Och så champagnen, förstås. Veuve Clicquot-Ponsardin Goût Américain kunde man få för 25:50, relativt sett "billigt" med tanke på att man får ge 355 för Gula Änkan idag. Torra Mumm Cordon Rouge Brut (nr 7543) låg då på 26 kronor, idag kostar det 319. Ändå dyrt, mer än för en liter Renat. Valet för farbröderna var säkerligen lätt, katalogen är mycket välbevarad och jag antar att de inte behövde konsultera den särskilt frekvent för att göra sitt val.

2005 Domaine Jean Fournier Marsannay Les Longeroies

"Who wants yesterday's papers", who wants yesterdays news" skanderade Jaggers/Richards för dryga fyrtio år sedan. Med tanke på hur snabbt en del av systemets reasortiment försvinner från hyllorna verkar svaret på frågorna vara att det är rätt många. Kvällens vin var en av förra årets decembernyheter. Jag inhandlade en flaska efter att Finare Vinare författat några vänliga ord utan att på något sätt vara översvallande. Av någon anledning har det inte blivit av att jag provat det förrän nu. Att det blir nu beror på att vinet reas ut. Ska det handlas flera till det nya rabatterade priset får det bli nu då det bara finns ett väl utspritt dussin kvar på SB's hyllor.

2005 Marsannay Les Longeroies är förvånansvärt mörkt och tätt i färgen. Blårödlila är SB's beskrivning och jag ingenting alls att invända eller tillägga. Doften är intressant. Här finns en fin bärighet med aromer från hallon. slån och lingon som blandas med fattoner och en rätt framträdande unkenhet. Tänk en sommarstugemadrass innan vårens första vädring. Den pinot-typiska kryddigheten lyser med sin frånvaro Smaken överraskar även den. Vinet är fylligare än väntat med fin syra. Året i garderoben verkar ha rundat av vinet. Här finns ingen kärvhet, inga kanter som behöver slipas av. Ett gott, rättframt, bärigt och hyggligt men inte särskilt druvtypiskt Pinot Noir-vin som helt klart är ett litet fynd.

Gårdagens nyheter till dagsfärska priser

Min vana trogen har jag noll koll på senaste släppet i det tillfälliga sortimentet. Istället - också min vana trogen - bläddrar jag i listan över viner Systembolaget sänkt priset på. Det är även detta månadsskifte en hel drös.

Jag förundras över mängden viner som lanserats och som jag inte minns att jag sett, läst om eller ännu mindre druckit. Bland annat finns i reasortimentet 30 spanska viner, alltifrån Enye Tempranillo för 46 pix till Finca Garbet för 750 kronor (tidigare 944). Enye lanserades av allt att döma i april 2006 - som en kandidat till det ordinarie sortimentet - och har funnits på reahyllan en längre tid. Nu finns det ett tjugotal flaskor kvar. Man kan anta att det är ett dussinvin som tagits in i stor volym, men som mötts av svalt intresse.

Finca Garbet befinner sig i andra änden av spektrat. Ett prestigevin som görs i mycket liten volym. I juni 2008 kom 24 flaskor till Bolaget (enligt BK Wines lista). Nu när det reas ska det finans 25 (?) kvar enligt Systemets hemsida. Med reservation för vissa felkällor tycks köpintresset ha varit tämligen svalt för att inte säga obefintligt. Kanske kan prissänkningen göra susen.

Man kan naturligtvis imponeras över bredden i Bolagets utbud, från vardagsrödtjut till mest obskyra specialvin. Samtidigt kan man fråga sig hur ett vin som Finca Garbet ska nå ut till sina potentiella kunder. Det tas in i för liten mängd för att bedömas av vinskribenter i dagstidningarna, spanska viner är inte särskilt heta just nu och inte slänger man upp en tusenlapp för att kolla om det är värt sitt pris, för att sedan hala fram sex lakan till om det visar sig värt att lagra några år (eller har potential att öka i värde på vinmarknaden). Det finns kanske någon därute som längtat efter att kunna köpa just detta vin - fast snarare inte, tydligen - men det verkar som en högoddsare att vin och köpare ska finna fram till varandra.

Detsamma gäller i de lägre prisklasserna. Här är lanseringen omfattande och kvaliteten skiftande. Hur ska man välja? Vad skulle få mig att köpa Espelt Vidivi 2004 (nr 97481) eller Ops de Loxarel 2006 (nr 96025) som båda lanserades för 79 kronor när det begav sig. Jo, om de får finfina recensioner naturligtvis - men då måste de konkurrera med alla andra viner som också får gott betyg. Det brukar ju ändå vara ett gäng som får fem eller fyra fyrar i GP och tre plus av Kronstam varje månad. Espelt Vidivi har fått hela fyra plus av Aftonbladets vinskribenter, medan Ops de Loxarel - som man tog hit 30 000 flaskor av i maj 2008 - fick två njugga hästar av Sydsvenskan och bedömdes icke prisvärt av BK Wine. Det krävs alltså en hel del marknadsundersökning, tålamod och intresse för att nosa sig fram till de bästa köpen.

Kanske är det därför jag gillar den röda listan. Några flaskor Espelt Vidivi för 63 kronor - tja, varför inte? Men det jag mer omedelbart fastnar för i listan är det här:

2006 Château Laquirou Champs Rouge (nr 98252). Dök upp så sent som i augusti i en volym av 6 000 flaskor. MSVin har druckit det med välbehag och det fick bra betyg i GP och DN. Måhända för att stoppas undan ett år eller två. 79 kronor mot hundringen jämnt tidigare bör göra det till ett riktigt bra köp. Kommer från La Clape, liksom det vin Esping för några dagar sedan prövade här.

Jag slår också mina lovar runt sydafrikanska 2005 Newton Johnson (97674), numera 109 kronor, och 2006 Terra Solare (99687) för 79 spänn, men tror jag avvaktar med dem. Bättre då försöka jaga rätt på de ynka flarror Castello del Poggio som kanske finns kvar. Naturligtvis blev det aldrig av att jag bunkrade upp av det inför hösten och nu är det i princip slut på Bolaget. Inte prisnedsatt, men gott.

På den vita sidan borde jag kanske kolla upp spanska 2006 Ètim Blanc (98626) från Montsant, för att spinna vidare på tråden från förra månadens rödvinsutflykt i regionen och för att Kronstam tycker det är ett speciellt vin. 63 kronor kostar det nuförtiden.

2001 Giacomo Fenocchio Barolo

Som en reaktion på Trisses oroväckande inlägg om gift i vin beslöt jag mig för att avhålla ett senkommet ettårsfirande med att korka upp en giftfri Barolo.

Vinet kommer från Giacomo Fenocchio, ett litet familjeägt företag i Monforte d'Alba. Fenocchio producerar sina viner på traditionellt sätt. Jäsningen sker i öppna, stora tini, med manuell tempraturkontroll. Lagringen på botti av ek och man använder sig inte alls av barriquer.

Vinet är helt genomskinligt i en tegelröd nyans. Doften är typisk nebbiolo med riktigt fin frukt: där sviskonen får dominera men ändå släpper fram aromer som får mig att associera till körsbär skogsbär, lite tjära och rosor. Smaken är frisk med fin syra och behagligt slank munkänsla. Tanninerna är fortfarande tydliga och det stramar en del i kinderna men vinet känns ändå inte på något sätt kärvt eller svårdrucket. Återhållsamt kraftfullt, inga bodybuildermuskler utan snarare sådana som byggts av mångårigt grovarbete. Lång, god eftersmak.

En barolo helt i min smak. Mer sofistikerad och balanserad än kraftfull. Alla beståndsdelarna känns väl integrerade och sammanhållna. Förmodligen var det helt rätt kväll att öppna just denna flaska på. Bra mycket roligare och framförallt mycket mera användbart som matvin än den barolo som dracks här

Vinet är köpt hos danska Winebrokers för c a 150 DKK. Vid en googling hittade jag en senare årgång av en av Fenocchios vingårdsbetecknade baroli hos en svensk importör.Jag hittar däremot inget vid en sökning i systembolagets katalog. Kan någon förklara ? Privatimport ?