Ett fornfynd

Under rotandet i släktgårdens bråte hittar jag en prislista från Nya Systemaktiebolaget. Den är från oktober 1957 och listar viner och spritdrycker.

Min far och hans bröder var med säkerhet mest intresserade av Varunummer 1, Absolut rent brännvin. Det gick åt till alla kaffejögarna och hembränning var inget man sysslade med, av rädsla för den konstapel som då var posterad i Förslövsholm (även om ryktet naturligtvis gjorde gällande att lagens långa arm inte spottade i glaset). Visserligen fann vi även en rudimentär, rostig och tillknycklad destillationsapparat underst i kökkenmöddingen på vinden, men jag minns inte att den någonsin producerade något drickbart.

En liter Renat kostade då 23:40. Idag får man hosta upp 284:28 för en liter, det vill säga drygt tio gånger så mycket. Jämförelsevis kostade ett kilo smör 6:65 1950 och lönen för en dagsverkare var 18:08 (källa: Statens försvarshistoriska museers hemsida). En liter brännvin kostade alltså en dagslön, vilket gör att sprit - liksom smör - då jämfört med idag var mycket kostsamt.

Den härtappade brandyn Eau-de-Vie (nr 385), detta klassiska groggvirke, fick man betala 22:50 för en 75:a. Idag ligger priset på 219 för en sjuttis, så prisutvecklingen är densamma som för Renat. Men ville man ha en helbutelj Svart Renault (nr 197) fick man ge så mycket som 63 kronor, och Hennessy XO gick loss på 83:75. Bara för de överlevande grosshandlartyperna, givetvis. Maltwhiskyn - nu så gångbar bland herrar av alla de slag - tycks däremot inte ha nått hit än. Förutom den härtappade Standard Selection (26:75 för 2/3-lit.but.) är det Vat 69, Doctor´s Special, Mountain Music och Johnnie Walker Red Label för hela slanten, och inte särskilt billigt heller.

Men vinet då? Tonvikten ligger förstås på franska (Bordeaux och Bourgogne) och tyska (Rhen och Mosel). Det härtappade - med beteckningar som Margaux (5:75), Pomerol (6:25) och Mersault (7:75) - utgör basen. Denna del av den svenska vinhistorien, härtappningens era, förtjänar en fördjupning vid tillfälle. Kom det hit i fat, eller per tankbåt? Vem var det som gjorde uppköpen och vem blandade? Var de härtappade sorterna bra eller bidrog de till vinets relativt låga status under så många decennier?

Det finns även en del standardmärken importerade på butelj. Här märks verkliga trotjänare som Le Cardinal (nr 3806) för 7:70 (nu 69 kr) och Mouton Cadet, som var dyrt (9:15 mot 83 idag). De årgångsbetecknade vinerna i listan är ytterst få, men det framgår av katalogen att det då som nu fanns butiker med större sortiment.

Och man kan tänka sig att det gick att göra fynd för den bevandrade och framtidsinriktade. Här finns till exempel slottstappade 1951 Ch. Haut-Bailly för 9 kronor - nu finns det en 2005 Haut-Bailly för 698 kronor i tillfälliga sortimentet. 1948 Ch. Cos d'Estournel betingade hela 12 kronor, men det är ändå en relativ spottsyver mot de 2 949 man i dag får punga ut för en 1990:a, eller de 1 782 som 2005:an kostar. Bara ett årgångsbetecknat Bourgogne-vin syns till: 1949 Volnay, det är riktigt dyrt och kostar 14:60. Ändå inte så mycket jämförelsevis, dagens Volnay-lista börjar på 339 kronor och slutar på 761.

Tänk om min far och hans bröder - vilka förblev ungkarlar livet ut - lagt sina surt förvärvade sekiner på franska slottsviner istället för på Renat (då och då forslades en lätt lastbil med tomglas till Systemet och renderade 1 krona per styck i retur). Men antagligen hade de roligare för pengarna.

De tyska Rhen- och Moselvinerna är oftare årgångsbetecknade, men då heter de sådant som Liebfraumilch Madonna (11:20, det vill säga ungefär som Cos d'Estournel) och Piesporter Falkenberg (10:00). Det tyska vita kostade skjortan, tur det fanns halvsöta La Garonne för 3:50 eller halvtorra Vin Blanc Demi-Sec för 3:25, båda härtappade storheter.

Billigt rödtjut från Italien kunde man också komma över: härtappade Castello del Monte kostade 3:50, medan man fick ge 6:75 för Chianti Antinori. Billigast var ändå vita härtappade portugisen Castelo för 2:75 och Vino Tinto Español för 3 riksdaler.Här finns faktiskt också ett rött vin från Stellenbosch i Sydafrika, importerat på butelj: Ch Libertas för 5:50, samt vita Beyaz från Turkiet för 3 kronor.

Och så champagnen, förstås. Veuve Clicquot-Ponsardin Goût Américain kunde man få för 25:50, relativt sett "billigt" med tanke på att man får ge 355 för Gula Änkan idag. Torra Mumm Cordon Rouge Brut (nr 7543) låg då på 26 kronor, idag kostar det 319. Ändå dyrt, mer än för en liter Renat. Valet för farbröderna var säkerligen lätt, katalogen är mycket välbevarad och jag antar att de inte behövde konsultera den särskilt frekvent för att göra sitt val.