2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes

Sanningens minut. Har det frusit i källaren? En ockulärbesiktning – i en källare som nu håller cirka 5 plusgrader – ger inga indikationer på att innehållet i flaskorna har nått fryspunkten. Inga sprängda buteljer, inga skruvkorkar som buktar ut och inga naturkorkar som trängt ur sina halsar. Men det måste ju till en avsmakning för att avgöra saken.

När jag drar korken ur en 2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes luktar det strumpa som omslutit svettig fot och sedan glömts kvar i tvättkorgen ett tag. Inte den mysigaste första bekantskap med ett vin jag varit med om

När det kommer i glaset är färgen djupt rödsvart, i kanterna något genomskinlig. Jag har aldrig riktigt hajat det där med att viner doftar järn, köttsaft och slakteri, men nu gör jag det när strumpdoften väl har klingat av. Särskilt smaken leder inledningsvis till en något ankommen bit fläskkarré, som jag för ett tag sedan funderade en god stund på om jag skulle slänga eller tillaga. Som jag minns det chansade jag och ingen blev matförgiftad.

Även Château de Lancyre visar sig vara en chansning som går hem. Efter någon timme i glaset är det en riktigt mångfacetterad doftbukett som slår upp, med lagerblad, vitpeppar och en pigg syrlig frukt. Den köttiga doften känns nu mer nyttig än tidigare. MSÄ drar en sniff och tycker det luktar svamp, närmare bestämt mögelsvamp, men det tycker jag är att ta i.

Tanninerna är fortfarande på hugget, men låter frukten – som inte är enbart syrlig utan även har ett mörkare stråk - spela en catchy och tydlig melodi rätt långt bak i mixen. Först tänkte jag svänga mig med en musikreferens till Dinosaur Jr’s snällare låtar, men vid närmre eftertanke ligger nog Buffalo Tom närmre. I eftersmaken – och särskilt i en liten rap som bubblar upp – finns det en småvresig beskhet men framför allt smultron och jordgubbar.

Ni kan ha gissat vid det här laget att det här är en cuvée på syrah, grenache och mourvèdre. Tro det eller ej, men det gjorde jag också innan jag kollade baksidestexten. Coteaux du Languedoc är distriktet. Vinet kom på tillfälligt besök i maj 2007 och kostade då en jämn hundralapp. Jag är ganska säker på att jag inte provat det tidigare, utan förpassade ett par flaskor direkt till källaren. Ett bra beslut, tror jag. Nu önskar jag att jag hade ett dussin pavor att beta av de närmsta två åren. Det har jag inte, så klart.

Som test av eventuella frostskador var det här kanske inte bästa valet: ett vin jag inte har några tidigare referenser till, en producent och ett distrikt jag inte känner till och fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av ett vin som är några år gammalt. Men syrah/grenache-blandningen har jag börjat få lite koll på, och här visar den sig från sin bästa sida. Inget tyder på skador och jag kan andas ut. Håller sig källaren frostfri den här skånska vintern lär den göra det alla skånska vintrar framöver.

PS. En koll med den som importerade Château de Lancyre då det begav sig våren 2007 ger vid handen, att det i dagsläget inte finns planer på att ta hit senare årgångar.