"Barolo", "Barbaresco", The Next Dylan och BAROLO!!!!!

Häromveckan fick jag ett erbjudande om varuprov på barolo och barbaresco i budgetklass. 2010 Ricossa Barbaresco och 2009 Ricossa Barolo är med största sannolikhet monopolets billigaste varianter med sina 99 kr respektive 149 kr. Jag närmade mig flaskorna med lika delar skepsis och nyfikenhet.

Min första reaktion var positiv förvåning. Ur båda kuporna stiger vad som måste beskrivas som korrekta nebbioloångor. Barbarescon känns lite enklare och lättare medan barolons doft har lite mer pondus och djup. Smakmässigt måste jag säga att barolon på alla sätt utklassar barbarescon. Återigen ett annat djup. Dessutom finns det en märklig, svårdefinerad bismak som stör något hos barbarescon.

Sammanfattningsvis två hyggligt druv- och ursprungstypiska viner som levererar väl i förhållandet till prislappen med ett extra plus till barolon.

MEN...

Elliott Murphy

 

Steve Forbert

John Prine

Sedan har vi det här med barolo och barbaresco. I min vinvärld är det en självmotsägelse att tänka i termer av budget-barolo eller vardagsbarbaresco. Dessa appellationer väcker förväntningar på något extra och jag har väldigt svårt att betrakta Ricassos båda viner som äkta vara.

När jag smakar Ricossas båda viner kan jag inte låta bli att tänka på alla artister som under några 70-tals år av mindre begåvade marknadsförare försågs med vad som kom att bli en rejäl kvarnsten runt halsen. Epitetet "The Next Dylan" sänkte mer än en karriär. Någon som minns Elliot Murphy idag ? John Prine ? Willy Nile ? Steve Forbert ? En samling habila hantverkare och begåvade singer/songwriters som fick massor med uppmärksamhet och sedan befanns vara allt för lättviktiga vid en riktigt jämförelse med orginalet. 

Ricossas viner fick därför följas av ett favoritvin från en favoritproducent. Ingen rättvis jämförelse alls men ändå befogad, kanske man till och med ska säga välförtjänt...  2005 Fenocchio Barolo Bussia kostade när det begav sig ungefär dubbelt så mycket som Ricossas Barolo. Vi har att göra med ett vingårdsbetecknat vin som dessutom nått en viss utveckling. Och här finns allt det jag vill ha hos en barolo, och det i hög upplösning. Här finns exaktheten, precisionen, djupet och klarheten. En betagande doft som gör något med mig, talar till mig, lockar och charmar. En upplevelse att minnas. Smaken levererar precis det som den ska. Återigen fångas man av balans, elegans och den där trollbindande kombinationen av pondus och lätthet. Här snackar vi om skillnader som gör en skillnad.

Nej, vill jag dricka barolo eller barbaresco så är det inte Ricassos tolkningar jag kommer att välja. Skulle jag däremot rekommendera en vettig nebbiolo för en billig peng till en person som av någon outgrundlig anledning prompt vill handla sitt vin på systembolaget så är Ricasso inget dåligt alternativ. Och vill jag lyssna på Dylan, vilket jag ofta vill, så gör jag det.

Hmm, det känns nästan som läge att leta upp  sista flaskan av Fennochios 04:a riserva och gräva fram Dylan-booten med den elektriska studioversionen av Desolation Row...