"It is a wine from the same vineyard as vintage 2011, just under my opinon not so good conditions during the year. It was a rainy spring with a lot of peronospora, then sun and rain until september, but after that a lot of sun and good light. Anyway, grapes did not mature 100%, so I forgot this barrell for five years until last august a man from Roma came and we were discussing alot about Teran, then suddenly I went down to take some wine and brought him to the sun. I love it (and Rocco too), in the way he is, not how he should be. I still love it everytime I'm ready and I must claim it is not every day. I love hom especially after I open a bottle, drink a glass and then leave him in peace for a week (at 12-16C)."
Där har ni Marko Fons syn på 2008 Lui Teran. Här kommer min efter att ha följt vinet under en vecka. Första glaset är direkt omtumlande. Vinet är mörkt, bläckigt, blårött. Det doftar lika dramatiskt som det ser ut. Järn och blod är klassiska teran-markörer och det finns det gott om här. Mörk frukt, blåbär och vilda körsbär är andra inslag i doftpaletten. Munkänslan är först mjuk och smeksamt sammetslen. Vinet känns nästan trögflytande. Mörk, saftig, omslutande frukt fyller munnen innan de dramatiska syrorna träder in. Tanniner och mineraler skapar en skön avslutning.
Vinet fortsätter att leverera under en vecka i öppen flaska utan minsta tendens att vika ned sig. Tvärt om faktiskt. Det händer spännande saker hela tiden. Det blir mer komplext, nyanserat och harmoniskt. Det är möjligt att Lui inte är som han ska. Jag skulle inte vilja ändra på något. Kanske kan man se det som att Lui är som det kan vara, måste vara. En perfekt representation av en svår årgång. Kanske ett exempel på hur något kan utvecklas väl trots att förutsättningarna inte är optimala. En rätt hoppingivande tanke. Sällan har jag varit med om att vin förflyttat mig med sådan kraft. Det här är Krás/Carso tappat på flaska, här får druva, årgång och ursprung fritt utrymme att berätta sin historia. Omständigheterna må ha varit svåra men det gör inte historien sämre. Och bäst av allt. Den slutar lyckligt och sätter ett leende på mina läppar som också når ögonen.
IV-Patrik var först ut. Han menade att Lui skulle funka till det mesta i matväg och jag säger inte emot honom. För att få The full Carso experience rekommenderar jag dock en Jota.
Läs gärna om mitt besök hos Marko Fon eller varför inte titta in på hans hemsida.
5 kommentarer:
Jota it is! Men känns som det kanske skulle funka än bättre med en riktigt sträng, karg och förjävlig vitovska?
/Patrik
Kanske till en Jota di base, men till en yppig jota ricca så sitter Lui som en BB-smäck.
Mnjae, säg inte det. Jag tror att riccans rökta grisöra och den generösa matskeden ister kan vara mumma för vitovskans stingsliga aromatik och fräsande syror? :-)
/Patrik
Låter som upplagt för att, som det brukar heta, ställa de båda giganterna mot varandra.
För övrigt tycker jag jotan blir snäppet vassare om man använder svans istället för öra. Sätter så att säga knorr på smaken.
Skicka en kommentar