2005 Dettori Tuderi

Någon gång under tidigt 80-tal var jag i Malmö för att se Lydia Lunch. Kvällens MC gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag gissar att han hade hört Lydia Lunch och hennes band soundchecka och nu skulle hon introduceras för publiken. Arrangörerna visste inte att de bokat en noise-act av guds nåde och att det handlade om rundgång, rytmbox och primalskrik. MC:n var pressad. Mycket pressad. Jag minns ännu hans presentation ordagrant "Det här är det senaste från New York. Musiken är ovanlig och provocerande men det här är... eehh... det här är...eehh... avantgardistiskt och jättefräckt!!!". Jag påminns om Lydia Lunch-konserten när jag läser Tenute Dettori i Gambero Rossos Italian Wines 2010

 "Alessandros aim is to let the land speak for itself while he continues to make wine the way his  family has always done. As a result,  a few wines may have some defects or mussiness. But that might be the secret of the bottles from his winery  at Badde Nigolosu. These are wines that take us back centuries, wines that spark debate or discussion. From this standpoint, wines from Tenute Dettori are pure pleasure".

Alessandro i citatet är förstås Alessandro Dettori som driver familjeföretaget sedan 2000. Han har 18 ha med mestadels gamla stockar i Badde Nigolosu på nordvästra Sardiniendär det  odlas lokala sardiska druvor som cannonau, monica, vermentino, pascale och moscato di Sennori. Vingårdarna ligger nära kusten på 200 meters höjd över havet. Odlingen är biodynamisk och produktionen icke-interventionistisk där en liten mängd svavel är enda tillsatsen. Jäsning och lagring sker på cementankar och macerationtstiden är ovanligt kort, mellan tre och tio dagar. Alessandro tillhör inte någon särskild skolbildning och har ingen certifiering utan hänvisar alltid till lokal tradition när han förklarar sina val. På flaskorna står att läsa "Our wines are what they need to be and not what you want them to be"

En rätt kaxig och kompromisslös hållning kan man tycka. Haken är väl möjligtvis att åtminstone jag vill att mina viner ska vara njutbara. Annars blir det ingen påfyllning.

2005 Tuderi är gjort på 100% cannonau. Vinet går i en nebbiololik tegelröd nyans. Doften är till en början helt dominerad av ett påträngande inslag av nagellack. En del försvinner efter ett par timmar på karaff men de volatila dragen förblir ett markant inslag. När jag återvänder till vinet efter luftning så är det en betydligt trevligare sniff. Här finns mosade jordgubbar, körsbär och hallon tillsammans med kryddörter och mineraler.

Smaken är förvånansvärt lätt men med hög intensitet. Det vilar något vilt och omtämjt över smakupplevelsen. Det är kryddigt med frisk och vital bärfrukt. Syran är mycket frisk och lever nästan sitt eget liv. I avslutningen inslag av blodapelsin och mineraler. Tanninerna mjuka och väl integrerade.

Det finns aspekter av vinet som påminner mig om traditionell nebbiolo eller Calabrettas Etna-viner men mest är det här alldeles eget. Jag kan inte låta bli att återknyta till Lydia Lunch-konserten i inläggets inledning. En intressant upplevelse att ha i erfarenhetsbanken men inte något jag känner ett trängande behov av att återuppleva.

Köpt hos Enoteca Lucantoni för c a 15 euro. Toscavini importerar till Danmark.