Schioppettino di Prepotto

När jag höll på att packa mina flaskor till den gångna helgens extravaganta skånska vinbloggarkonklav så fick jag ett par kommentarer från min bättre hälft.

-Ni är bortskämda

-Ni visar ingen respekt för varken vinerna ni ska prova eller deras producenter.

Jag protesterade naturligtvis men tvingades åtminstone tyst för mig själv medge att det låg något i hustruns kommentarer. Konklaven var bland det roligaste jag har gjort på länge, åtminstone i vinsammanhang men samtidigt så tappade jag fokus på ett relativt tidigt stadium och det var inte alla viner som fick den uppmärksamhet de förtjänande. Åtminstone inte av mig.

Min egen Schioppettino di Prepotto-flight gick mig spårlöst förbi. Inte för att vinerna var ointressanta -  jag har provat merparten i tidigare årgångar och vet att det är klassviner i en stil jag gillar -  utan det handlade mest om överbelastade sinnen och utmattade smaklökar.

För att i någon mån kompensera det jag missade och faktiskt ge vinerna den uppmärksamhet och den respekt  de förtjänar tänker jag ägna mig åt att dricka upp resterna av det blandade 12-pack Schioppettino di Prepotto jag beställt. Six down six more to go. En flaska åt gången. Jag börjar med en kort presentation.

Prepotto är en by med drygt 800 innevånare som ligger ett par mil öster om Udine och gränsar till Slovenien. Kommunen utgör en del av Colli Orientale del Friuli (COF) men har sedan 2008 rätten att använda beteckningen Scioppettino di Prepotto på etiketterna.  Druvan härstammar från Prepotto och har en lång historia. En gång i tiden hade den mycket hög status men var i princip utrotad efter vinlusens härjningar och de båda världskrigens förödelse i områdets vingårdar. Det skedde i princip ingen nyplantering alls fram till 70-talet och då återstod bara några hundra rankor.

Det stora pionjärarbetet gjordes av Paolo Rapuzzi som gick rakt emot rådande trender när han under tidigt 70-tal nyplanterade enbart inhemska druvor på sina ägor. Framförallt satsade han på schioppettino och fick lokala politker att förstå hur viktigt det var för Preopotto att rädda druvan. Genom lobbyarbete så blev schioppettino upptagen i DOC-rullorna för COF. Cialla fick status som sottozona till COF 1995 för flera inhemska druvor, däribland schioppettino. Efterhand har druvan börjat odlas i ett lite vidare område men fortfarande finns den mig veterligen inte utanför Friuli-Venezia Giulia (om man inte räknar Randall Grahms halva hektar i Californien...)

Producenetrna i byn bildade 2002 Associazione di Produttori Schioppettino di Prepotto för kvalitetskontroll, utvecklingsarbete och marknadsföring. Det finns ett regelverk som man måste följa för att få sätta APSP's logga på flaskan. Skördeuttaget är maximalt 49 hl/ha och max 1.55 kg/vinranka. Minsta tillåtna alkoholhalt är 12%. Vidare föreskriver man minst ett års lagring på träfat. Rekommendationen från APSP är att använda begagnade barriquer men även botti är tillåtet.

Vidare har APSP utvärderat olika årgångar och funnit att schioppettino oftast presterar ett jämnare resultat än de importerade druvorna. Även svagare årgångar ger bra viner. Man har också studerat hur jordmånen påverkar arom och smak hos schioppettino. Druvor som växt på grusiga jordar ger mer peppriga och kryddiga viner medan de som växt på den röda lerjorden får mer intensiv körsbärs- och svartvinbärsfrukt.

I Prepotto finns idag c a 25 ha schioppettino, i hela Friulien c a 80 med DOC status.  APSP har ett trettiotal medlemmar. Det handlar alltså oftast om mycket små produktioner där varje producent gör några tusen flaskor per år. Jag gissar att produktionen kommer att öka rejält de kommande åren och tycker att det ska bli mycket spännande att följa utvecklingarbetet som pågår.