Quest for qvevri V - naturvin i ett lerkärl

Orange kvevri-vin. Okänd producent. Gott.

Allt ståhej kring Systembolagets släpp av så kallade naturviner får mig att i tankarna förflyttas till förra höstens Georgien-tripp. Ämnet för den resan var kvevri-viner.

Naturligare blir det inte: druvorna pressas lätt - förslagsvis genom fottrampning i ålderdomliga tråg - och sedan hälls saften tillsammans med skalen i ett i marken nergrävt, stort lerkärl: en kvevri. Sedan spontanjäser musten, skalen sjunker till botten och efter ett halvårs tid eller så är det klart. Öppnandet av en kvevri, för att smaka av resultatet, är en andaktsfull stund som - om vinet är gott* - snabbt övergår till supra och uppsluppen sång. Ofta har man inrättat en matplats i anslutning till sina kvevri, så att det bara är att sleva upp vinet till maten.

Det är en urgammal tradition och metod. Vid de äldsta klostren har man hållit på sådär sedan 500-talet, och vid arkeologiska utgrävningar i Anatolien har man funnit nergrävda lerkärl för vintillverkning som är 6-8 tusen år gamla, det vill säga de härstammar från tiden då druvan domesticerades.

I Georgien har traditionen levt kvar i liten skala genom århundradena, genom Sovjettidens planmässiga massproduktion, genom krig och fred. Många har en liten kvevri nergrävd i källaren, för husbruk. Några kloster och en del vinproducenter har fortsatt göra hantverksmässigt vin på detta sätt.

På senare år har metoden - som står för ett sökande tillbaka till rötterna - blivit trendig i Västeuropa, bland annat hos vinproducenter som Friulienbaserade Josko Gravner och Vodopivec). Så kallade amforaviner har blivit en nisch bland progressiva, småskaliga, tjurskalliga vinproducenter. Under kvevri-symposiet mötte jag bland annat en österrikare, som sysslar med att förse europeiska producenter med kärl och know-how. Han berättade att Bernhard Ott, vars konventionella grüner veltliner jag stötte på i fjällen i Billigt Vins barndom, gått över till att göra vin på kvevrivis.

Man får anta att intresset i övriga världen har bidragit till att en ny generation unga georgiska producenter har börjat göra kvevrivin för den kommersiella marknaden. En blandning av tradition, passion och entreprenörskap som passar in i en global marknad där en ytterst specialiserad och obskyr nisch kan finna sin publik.

Det intressanta under symposiet - för att knyta an till den aktuella diskussionen om naturviner i vår egen lilla ankdamm - var reaktionerna kvevrivinerna mötte. Flera Masters of Wine deltog. En MW, vars namn jag inte ska nämna här, var öppet hånfull. Det här, menade han, var skit utan existensberättigande, med föga gemensamt med "riktigt" vin. Han intog för övrigt samma nedlåtande och fördomsfulla attityd till supratraditionen, maten, den polyfona sången och den georgiska gästfriheten på det hela taget. Ett ignorant svin, alltså.

Hans reaktion inför alla intryck på symposiet - från sången och det främmande språket till vinet - kan man kanske hänföra till kulturchock, ett tillstånd som i kombination med inskränkthet och självgodhet kan ta sig riktigt fula och farliga uttryck.

Det är något av dessa reaktioner inför det okända, det som går utanför referensramarna, jag tycker mig känna igen i vissa av våra experters utlåtanden och bedömning av naturviner. Kriterierna från utbildningen och från andra provningar - gällande ett vins utseende, smak, druvtypicitet, hållbarhet, lagringspotential och så vidare - stämmer inte. Och hur ska man då bedöma det? Det enklaste är att inte göra det, eller döma ut det som defekt eller åtminstone obegripligt och fånigt. Det finns ju, menar dessa skeptiker, en anledning till att man övergivit dessa gamla och osäkra metoder när tekniska landvinningar gjort det möjligt att producera vin på ett säkrare och mer professionellt sätt.

Andra MW's var mer öppna för nya intryck och därmed nyanserade, men hade svårt att få in kvevrivinerna i gängse kategorier. Några gillade inte det de fann i glasen, tyckte de vita vinerna var för hårda, sträva, märkliga. Andra diskuterade vinerna i relation till om de skulle kunna finna en publik på den internationella (läs: amerikanska) marknaden. Pris, produktionsvolym och annat spelar förstås en avgörande roll. Och förstås finns här inneboende motsägelser och hinder: det här är viner gjorda i liten, hantverksmässig skala för relativt snabb konsumtion. Hur intressanta/goda de än är kan de aldrig nå en bred publik, inte minst för att de betingar ett högre pris än vad de flesta är beredda att betala för ett obskyrt vin med osäker lagringspotential.

Alice Feiring, vinskribent, och Isabelle Legeron, MW, talade över ämnet naturligt vin på symposiet, vilket väl i sig fick några av gubbarna att se rött. De berättade, oberoende av varandra, en snarlik historia: hur de under ändlösa, ständigt återkommande provningar av konventionella viner blivit allt mer avtrubbade och håglösa, hur de gick in i vinväggen. Tills deras och naturvinernas vägar korsades och deras livsandar och smaklökar liksom spratt till liv igen. Friskheten, livfullheten, omedelbarheten, filosofin bakom vinet!

Alltså, åtminstone i Isabelle Legerons fall, samma kompetens - ändå diametralt motsatta upplevelser och slutsatser. Hur det kommer sig? Vi kan bara spekulera. Hur man ser på kvalitet, trendkänslighet kontra konservativism, upptäckarlusta i icke kartlagd terräng kontra invanda rörelser på välkänd mark. Mina sympatier ligger hos det öppet nyfikna sökandet hos experter som Alice och Isabelle. Samtidigt finns det förstås en nyfrälst benägenhet att, lika förbehållslöst som kritikerna dömer ut naturvinerna, höja dem unisont till skyarna.

Men att, som Bengt-Göran Kronstam gör i DN under rubriken "Naturliga skräpviner gör entré", kalla dessa viner för "påhitt" och "rysk roulette" är förstås bara urbota dumt. Det är att jämföra med ovan nämnde gubbes instinktiva avståndstagande inför något han inte förstod. Förmodligen handlar det i båda fallen om ett räddhågset värnande om det egna ryktet och prestigen. Tänk om man skulle rekommendera något som inte folk gillar? Något som andra skulle kalla defekt? Det skulle ju vara att bli ertappad med byxorna nere och fingrarna i fel syltburk! Bättre att uppmana läsarna: "Välj säkra röda kort", som BKG gör i artikeln före den där han avfärdar naturvinerna.

Ett argument som framförs är att det inte finns standardiserade kriterier för dessa viner och därigenom - menar bland annat Kronstam - fritt fram för fusk. Sett ur ett annat perspektiv: här finns inget facit att luta sig mot, man måste lita på sitt eget omdöme, och kanske ta reda på mer om vinerna genom att läsa på, besöka producenterna, försöka förstå filosofin och principerna bakom vinifieringen. Det har inte den vinintresserade allmänheten möjlighet att göra i större utsträckning. Men det är vad den seriöse vinjournalisten borde kunna göra. Det är det Alice och Isabelle - och hos oss Mattias Kroon och Carl Reinholdtzon Belfrage - gör. Det är väl i slutändan därför mina sympatier ligger hos dem och vinerna de snokar upp.
________________
* I en nyproducerad, bitvis rätt fånig film som påminner om hederlig gammal sovjetpropaganda, får man vara med ett gäng farbröder när de öppnar en kvevri. "Om vinet är dåligt hoppar jag i kvevrin och dränker mig själv", skämtar gubben vars källare de står i. Men - lo and behold! - vinet är gott och allt är frid och fröjd och gänget brister omedelbart ut i polyfon sång till Guds och vinets ära. Förstås ligger det nåt i besvärjelsen - en naturlig process man inte kan styra över kan ju gå snett. Sånt är livet.