White christmas

Civilisationen har nått även Vemdalsskalet - på Högfjällshotellet kan man sitta och surfa på det trådlösa nätet för en billig peng.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.

Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.

Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.

Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.