Kritikerfavoriter

Alain Brumont är vinvärldens motsvarighet till Lucinda Williams. Båda har länge varit favoriter bland experterna och lyckats kombinera respekt för traditionerna med nytänkande och olydnad. Dessa kulturpersonligheter har med enträget och långsiktigt arbete skapat sig en position där de också når ut på marknaden

När jag jag för ett par år sedan blev nyfiken på Brumonts Ch. Bouscassé stod det inte att få tag på. Detta till följd av att vinet var alla vinskribenters favorit-vin och utropades till fyndvin i nästan alla sammanhang. Kritikernas lovord har också försetts med en uppmaning att lagra vinet. Länge. Nu har priset sjunkit till ytterst överkomliga 99kr och det ingår i standardsortimentet.

I glaset är vinet mycket mörkt rött. Det finns inte mycket frukt i doften, mer av animaliska toner. Smaken är kärv och sträv med inslag av salmiak och tobak. Inget som stryker medhårs precis. Efter några timmar i karaffen går det att att hitta lite mörka bär i både doft och smak. Ihop med mat (ryggbiff med gräddsås och hasselbackspotatis) funkar det riktigt bra men visst behöver det lagras. Länge.

Det handlar tveklöst om ett riktigt bra vin men inte riktigt min kopp te och jag kommer inte att köpa några mer Ch. Bouscassé. Egentligen gillar jag idén. Ett rätt kompromisslöst vinmakande där man själv i och med lagrandet blir delaktig och medskapare till slutprodukten. På många sätt går Brumont rakt emot rådande trender med massor med frukt och snabb mognande viner .Tyvärr har jag varken tålamod eller utrymme för sådana lagringsprojekt, känner mig inte helt övertygad om att det skulle vara mödan värt. Skulle jag däremot springa på en 10-15-årig Ch. Bouscassé eller Ch. Montus för den delen i Köpenhamn så skulle jag inte tveka. Omedelbar behovstillfredsställelse.

Btw, jag är inte stormförtjust i Lucinda Williams heller.