Fredagskväll och pubafton i huset. Det betyder att hyresgästerna har en regelbundet återkommande möjlighet att samlas i allrummet, umgås och dricka sig berusade till ett mycket överkomligt pris. Den glädje detta innebär för gästen - i förhållande till den monetära satsningen - står i direkt proportion till hur benägen vederbörande är på starka drycker. Nu har det slumpat sig så, att det i huset bor en oproportionerligt hög andel som gillar att supa till (och skam att säga får jag väl räkna mig till denna kategori). Det kan också förhålla sig så, att pubkvällarna bidragit till en ohälsosam nivå av alkoholkonsumtion bland de boende. På senare tid har mitt intresse för pubaftnarna emellertid falnat - det är helt enkelt för tråkiga tillställningar med en känsla av ständig déjà vu. Tyvärr är jag enrollerad i den grupp boende som agerar pubvärdar enligt ett rullande schema, och denna kväll var det min tur igen.
Det är långa kvällar, då företrädesvis det övre ålderssegmentet av de boende passar på att sitta och pokulera över öl och whisky till långt in på småtimmarna. Regelmässigt bestämmer jag mig för att ta det lugnt med drickat och lika regelmässigt finner jag mig i slutet av en sådan kväll rejält på snusen. Sällan känner jag mig så nära alkoholismens lugubra tristess. Nu hade jag i alla fall föresatsen att undvika whiskyn, den sötsliskiga danska burkölen, jägermeistern och gammeldansken. Faktiskt lyckades jag i mitt uppsåt och höll mig till bag-in-box-vinet. Det fanns en skvätt Chill Out kvar sedan förra puben, förmodligen den variant som kallas Sunset gjord på cabernet sauvignon från South Eastern Australia. Det är ett boxvin jag gärna häller i mig på musikfester i det gröna och andra uppsluppna tillställningar: bärigt, lättdrucket och billigt. När jag kramat den sista droppen ur innerpåsen fanns det en annan box, vars namn jag inte lyckades lägga på minnet. Förmodligen inhandlad i Danmark till ett billigt pris och antagligen med ursprung i Australien också det. Faktiskt lite godare än Chill Outen, en druvsaftsblandning som fått umgås med lite mer ekspån i tanken innan upptappningen på påse. Hade kunnat vara o.k. till en grillad köttbit i skymningen, om säsongen varit den rätta. Nu serverade vi enbart knakar, som fått simma omkring i en stor kastrull tillsammans med lagerblad, kryddpeppar och lök. Samt glögg spetsad med whisky, irish coffee med vispgrädde på sprejflaska och all denna metalliska burköl.
Fördelen med att vara pubvärd är att man kan styra musikvalet. Soundtracket till den här kvällen blev en spellista med soullåtar: exempelvis Beware of the man (with candy in his hand) med The Dramatics, Losin' Boy med Eddie Giles och The Fugitive Kind med Tony Clarke. Plus förstås ett gäng fina gamla bitar med Candi Staton, Mary Wells och Doris Troy. Alltid nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar