3xBressan+1xKlinec

I går provade jag tre viner från Mastri Vinnai Bressan, vinproducenten som besöktes här, som jag aldrig smakat tidigare.

Provningen inleddes med 2003 Pinot Nero. Färgen ovanligt mörk för att vara en Pinot Noir, visserligen genomskinlig men tät och i en mörkt rubinröd nyans. Doften är mycket komplex och balanserad. Här finns givetvis bärfrukt. Hallon och björnbär som är tydliga men inte dominerande. Här finns också inslag av träkol och rök tillsammans med fjolårslöv och champinjoner. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Bra syra och fin längd. Utifrån mitt perspektiv med beränsad erfarenhet av bourgogne så måste jag säga att det här är en av de absolut bästa Pinot Noir-viner jag druckit. Ett mycket personligt och mycket elegant vin.

Vi fortsatte med en 2001 Merlot. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes när jag senast drack ett druvrent Merlot-vin senast. Vinet är till en början lite knutet och bjuder inte på så mycket doft. Efter en stund tittar en söt fruktighet fram med hallon och mogna plommon. När vinet får ytterligare tid i glaset dyker det upp en del mineraltoner också. Smaken är fyllig och kraftfull med bra längd,

Bressans-triptyken avslutas med 2001 Cabernet Crown Domains, en blandning av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Färgen är djupt mörkröd med en antydan till tegel i kanterna. Doften ger en intensiv bärfrukt med hallon och svarta vinbär tillsammans med en tydlig pepprighet. Doften växer efter hand i glaset och efter hand kommer tobak och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull men rejäl syra och en mycket lång eftersmak.

Provningen avslutades med ett vin från Klinec, en producent från andra sidan den slovenska gränsen som ni kan läsa mer om här.Vi drack 2005 Bela Quela, en blandning av Chardonnay, Tokai Friulano och Ribolla Gialla. Vinet har en guldgul färg och en nästan löjligt tydlig doft av ananaspastiller som kompletteras med gula plommon och mandel. Vinet är mycket fylligt med hög viskositet. Smaken ger också lite citrustoner och en god bitterhet. Lång, god eftersmak.

Esping och Trisse på exkursion - Sutor i Vipavska Dolina, del II

Podraga

Primož Lavrenčič, som tillsammans med sin bror Mitja driver vinhuset Sutor, har många järn i elden. Just nu håller han på att färdigställa några semesterlägenheter i en av släktgårdens gamla byggnader. Gården ligger i byn Podraga i Vipava-dalen.

Primož visar runt i huset. En kompis som är arkitekt har hjälpt till att göra planritningen. En annan kompis - som är snickare - har gjort möbler och hyllplan i massiv ek. Träet kommer från ekar som växt i dalen och är hårt som sten.

Till skillnad mot i Goriska Brda, där var och varannan vingård tycktes ha bed & breakfast, är det enligt Primož inte så vanligt i Vipava. Folk tycker han är tokig som satsar så mycket på ett sådant företag, men hur som helst ser det ut att kunna bli bra när det blir färdigt. Huset ligger vid en bäck som rinner genom byn och i ett utrymme i det nedre planet har man gjort iordning ett avsmakningsrum, där gästerna under Primož' guidning ska kunna njuta av enklare tilltugg och Sutors viner.

Vi går vidare och inspekterar de stora konformade kärl som används under macerationen av vinerna. Fördelen är att man från toppen kan göra battonage, röra om i skal och must under jäsningen. Alla Surors viner jäses och lagras på mindre ekfat. I stora lårar ligger de nyupptappade flaskorna i väntan på att bli etiketterade och ivägskickade till de ivriga kunder som envisas med att ringa på Primož' mobil.

I den gamla vinkällaren gör vi en snabb provning av de nya årgångarna. Vi börjar med malvasia från 2008, det vin som representerar Primož' nya giv med ett enklare vin för den kommande sommarsäsongen. Ett ungt, friskt och hyfsat elegant vin som säkert kommer röna framgångar på Ljubljanas restauranger och uteseveringar. Vidare en pinot noir från 2007, Sutors andra årgång av denna druva. Ett mycket välgjort vin - ännu ungt, förstås, med den utpräglade syra som Primož gillar både i sina viner och i sitt kaffe. Fina bärtoner och med potential att utvecklas under kommande år. Jag har läst eller hört någonstans att pinot noir är en svårodlad druva och frågar Primož om han också tycker det nu när han provat ett tag. "Nej", svarar han och när jag ser lite frågande ut förtydligar han: "Inte svårare än våra andra druvor - grunden till ett bra vin görs alltid i vingården".

Primož' spontana svar är logiskt: han tar inget i sin vintillverkning lättvindigt och lägger ner all sin omsorg i alla delar av den. Därför är ingen druva enklare eller svårare än någon annan, utan bjuder på olika utmaningar. Och även om grunden läggs i vingården är Primož också en noggrann källarman. Det visar sig inte minst i de båda cuvéer vi också provar, Burja vit från 2007 och Burja röd från 2006. Vinerna har fått sitt namn efter den hårda nordanvind som sveper genom dalen.

Eftersom jag glömt mitt anteckningsblock i Espings bil har jag tyvärr inga smaknoteringar. Den röda Burjan har jag skandalöst nog inte ens reda på vilka viner som ingår, men jag skulle gissa att det till stor del är merlot. Så här långt efteråt kan jag inte framkalla några minnen av vinet, förutom att det liksom alla Sutors viner präglas av hög kvalitet och omsorg om detaljerna. Ändå är det pinot noiren jag kommer ihåg som det mest omedelbart tilltalande, vilket blir avgörande vid sådana här spontana, snabbt förbiilande provningar.

Den vita Burjan, en blandning av malvasia, laski riesling och rebula, har Billigt Vin stött på tidigare, inte minst när vi första gången mötte Primož i Helsingör för drygt ett år sedan. Då hade jag inte vett att uppskatta det efter förtjänst, men här i Sutors källare - och efter att under vår exkursion ha fått smaken på personliga och hantverksmässigt tillverkade viner väckt - är det ett skönt återseende. Det är förstås ännu tidigt i vinets liv och jag skulle verkligen vilja träffa på det igen om två år eller så.

Vipavas vinkooperativ,
en koloss som måhända sett sina bästa dar

Dags för lunch och Primož tar oss till det stora vinkooperativet i dalen. Här finns en restaurang där man får vällagad mat, soppa och sedan en rejäl köttbit. Inget av de viner som serveras per glas tilltalar Primož, så därför dricker vi vatten. "Livet är för kort för att dricka vin som inte är något speciellt", säger Primož. Efter ett tag vill ändå killen som driver restaurangen erbjuda ett glas och vi får ett vitt vin, som verkligen är lätt att glömma och som inte lockar att dricka mer.

Primož är lite besviken på stället, men det blir ändå en trevlig måltid och lite prat om annat än vin innan det är dags att sticka över till byn Vipava för ännu en espresso. På caféet vid torget, berättar Primož, samlas les vignerons på mornarna för sitt kaffe, innan det är dags att ta sig an dagens arbete. Sedan är det dags för mig att dra vidare och Primož ska tillbaka till sina sysslor som han låtit sig störas i av mitt besök.

När jag lämnar Vipava-dalen tänker jag på allt Primož berättat om en lokal vintillverkning som inte längre kan leva på gamla, storskaliga meriter utan måste hitta nya vägar. Sutor och andra kvalitetsmedvetna producenter försöker kombinera sin passion för hantverket med kommersiella realiteter. Primož och hans bror tycks vara på god väg att lyckas, med hjälp av hårt arbete, en stark förankring i lokalsamhället och med hjälp av informationssamhällets möjligheter att nå ut. Kanske kommer Primož' unge student - som ringer och säger att det slutat regna och att beskärningen av vinstockarna kan fortsätta - att ta över sin fars vingård här i dalen och gå i sin läromästares fotspår.

Två tveklösa ales från Oppigårds

Vad passar bättre efter ett hårt pass i roddmaskin och på träningscykel, än att relaxa med en Spring Ale från Oppigårds? En retorisk fråga, svaret är förstås: inget! Esping har i vanlig ordning gått i bräschen, och det är bara att hålla med. Humle och citrus i doften, den typiska Oppigårdska beskan i smaken. Lika torr som min strupe efter träningen, men nu kan konstateras att torrt + torrt kan vara lika med läskande och vederkvickande. Den trevliga alkoholhalten 4,6 % gör att denna ale lämpar sig att dricka i djupa och ymniga drag.

Oppigårds Single Hop är inte heller någon alkoholvärsting med sina 4,8 %. Vackert pilsnergul i färgen, med en försiktigare och lite sötaktig doft som drar åt honung. Smaken är mer avrundad än Spring Ale, inte så utpräglat torr men också lite flackare. Beskan finns där definitivt, tillsammans med en tilltalande och drickvänlig frisk fruktighet. Kanske skulle man kunna utnämna Single Hop till den mer balanserade och publika av de två, och det är också den som lanserats i det ordinarie sortimentet första april. Ett mycket bra tillskott på alehyllan, en nykomling som befäster Oppoigårds position i den absoluta täten av svenska bryggerier och som säkert kommer att finna sin publik under våren.

Ändå är det i min bok Spring Ale som drar längsta strået, med sin snustorra beska. Till en rejäl portion bacon och ägg på kvällskvisten försätter den mig i ett närmast saligt tillstånd. Kaloriförlusten från träningspasset definitivt inhämtad och kroppen återställd.

Och jag som hade föresatt mig att äntligen avsluta min rapport från Vipava-dalen och Sutor, innan minnena helt bleknar.... Det blir inte alltid som man tänkt sig.

2006 Leah Pinot Noir

Ibland känns det som att "röda listan" styr mitt drickande i något för hög utsträckning. Lite som när man förr lät ICA-handlaren bestämma vad som skulle stå på köksbordet utifrån vad han behagade ha till extrapris. Samtidigt är det frestande när flaskor man varit sugen på för ett antal månader sedan plötsligt säljs med tjugo till trettio procents rabattt. Ibland bedrar snålheten visheten men emellanåt går det att göra fynd.

2006 Leah Pinot Noir från Marlborough producenten Seresin lockade mig rejält när det släpptes någon gäng i höstas. Ekologiskt odlat och tillverkat med hantverksmässiga metoder kombinerat med flera positiva omdömen lät tilltalande men prislappen på 185 kronor gjorde att jag satsade på något annat. En sänkning på 40 kronor fick mig min tveksamhet att övergå i handlingskraft och några flaskor beställdes.

Ikväll vreds skruvkorken av första flaskan. Redan vid upphällningen är det tydligt att det handlar om Pinot Noir. Färgen är blekt ljusröd med lite dragning åt det bruna hållet. Doften är lika tydlig med mosade jordgubbar och kryddighet. När man sniffar vidare dyker det upp champinjoner och lite vanilj från faten. Väldigt typisk Pinot Noir.

I munnen känns vinet väldigt lätt och slankt. Jordgubbarna och vaniljen är tydliga liksom kryddigheten men här finns också en mycket markerad syra. Den är inte bara matvänlig utan detta vinet kräver mat. Vinet saknar nästan helt strävhet ochjag upplever det nästan som ett vitt vin. Jag drack det till en ost- och skinkpaj och det fungerade ganska bra men det skulle inte vara fel till en smakrik fiskrätt.

Prisvärt

Häromdagen cyklade jag förbi en loppis. Jag tror det var Rotary som bjöd ut insamlat gods. Jag stannade till med förhoppningen att hitta rar vinyl. Jag hann tänka tanken att min smak kanske inte överenstämmer med den genomsnittlige rotaryianens, å andra sidan kan ju rotaryianer ha (en gång) upproriska barn som efterlämnat psykedelia, progg eller punk när de bytt föräldrahemmet mot universitetsstudier.

Nu fanns det ingen vinyl på loppisen men däremot en hel del böcker och många av dem handlade om vin. Jag fyllde en kasse och betalade 20 spänn. Prisvärt, eller hur ?

Apropå prisvärdhet så handlar ett avsnitt i en av böckerna, "Allt Om Vinprovning" av Clive S. Michelsen, om just prisvärdhet. Texten fick mig att omvärdera det utskällda begreppet och har dessutom gett mig en helt ny syn på det svenska vinskribentskrået. Inte förrän nu har jag förstått vilka övervägande Kronstam & Co måste göra inför varje nyhetssläpp innan de utser fyndviner och prisvärda boxar. När jag tänker på Allt Om Mat-gängets umbäranden under den årliga genomgången så förstår jag överhuvudtaget inte hur ett sådant arbete är möjligt.
Med hjälp av skisser, diagram och relationsgrafer förklarar Michelsen den komplicerade processen att bestämma ett vins rätta värda. Sedan måste det väl förhålla sig som så att om priset är lika med vinets rätta värda så är vinet prisvärt. Ett fyndvin borde ju då kosta mindre än sitt rätta värde. Så långt är det enkelt men att räkna ut det rätta värdet är minsann inget för en lekman.

Fullers India Pale Ale

I samband med senaste nyhetssläppet kommentarerna i ölbloggosfären till lanseringen av Fullers IPA rätt ljumma. Flera bloggare hade önskat sig en "riktig" IPA istället. Riktig ska nog läsas som en IPA i amerikansk stil. Hur har det kunnat bli så ? Att kopian har blivit normen och den ursprungliga stilen räknas inte som riktig ? Märkligt.

Fullers är ett av få stora bryggerier som värnar om de brittiska traditionerna och gör det väl. Det finns f n åtta öl från Fullers i SB's ordinarie sortiment och IPAn är det senaste tillskottet.

Färgen är ett par nyanser ljusare än vad jag vant mig vid. Ljust bärnstensfärgad skulle man kunna säga. Den skummar rätt sparsamt vid upphällningen och det lilla skum som bildas sjunker rätt snabbt ihop. Doften är rätt återhållen men ger ändå tydlig citrusfrukt, en del humlearom och en avrundande maltighet.

Smaken är relativt fyllig men skiljer sig annars markant från mera moderna ipor. Till en början blir jag besviken och finner ölen är rätt intetsägande. Efter en stund vänjer jag mig vid stilen och upptäcker att alla beståndsdelar finns där men mycket mera nedskruvat, balanserat, milt och vänligt. Ingen välpumpad bodybuilderöl utan snarare en lite korpulent ölfryntlig gubbe.
Trevlig och balanserad beska, en rund ton av maltig smörkola ger lite sötma ochen klick grovskuren apelsinmarmelad friskar upp.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva

Det är kul att få vin. Gladast blir jag av Cote-Rotie, Hermitage och bra Barolo. Men även andra vingåvor glädjer. Det är kul att få vin som man inte skulle köpa själv, som man normalt inte dricker. Häromveckan fick jag en flaska chilenskt vin och jag kan inte minnas när jag senast köpte vin från Chile. Vid närmare eftertanke minns jag inte ens när jag senast drack ett sydamerikanskt vin.

2007 Terra Andina Carmenere Reserva är ett mycket mörkt vin. Lila skulle man kunna säga, och nästan helt ogenomskinligt. Den kraftfulla doften domineras av frukt och fat. Mest framträdande är de svarta vinbären men jag känner också lite björnbär och plommon. Här finns en rätt trevlig kryddighet, tobak och lite vanilj från faten.
Smaken är fyllig och inleds med en tydlig sötma som inte känns så kul. Sedan kommer svarta vinbär och körsbär. Mot slutet kickar tanninerna och en rätt livlig syra in och lyfter vinet. Eftersmaken hänger kvar förvånansvärt länge.

Jag är inte överdrivet förtjust i vinet men man får onekligen mycket smak för pengarna. Till en välkryddad chili eller varför inte något kolgrillat i het marinad funkar det säkert bättre än det mesta i samma prisklass.