onsdag 14 maj 2008

Guilty Pleasures på Anderssons Bar och Kök


Jag har tidigare klagat på möjligheterna att äta anständig mat på restaurang i min hemstad. På lunchen finns ju Format som jag skrev om här. På kvällstid var det länge helt kört. Visst finns det rätt gott om ställen men ställen där man kan äta gott är det förtvivlat ont om. Restaurangerna kan delas in i två kategorier, båda lika trista, . Den första innehåller restauranger helt utan ambitioner med förutsägbara menyer och fantasilös tillagning. Den andra är nästan värre där krögarens kreativitet mest märks i menyernas matbeskrivningar ( läser jag handslagen grädde i en meny tappar jag aptiten) och prissättning.

Jag har inga särskilt höga krav på restaurangmat men jag förväntar mig ändå anständiga råvaror som hanterats av en någorlunda kompetent hand. Framförallt behöver jag få känslan av att maten tillagats av någon som vill något, som vill något mer än att få maximal avkastning på satsat kapital. Jag behöver få en liten vink om att det finns någon som tänkt en tanke och faktiskt bryr sig.
Usch, jag märker att jag låter låter rätt gnällig, särskilt som själva idén med inlägget var att berätta om en positiv upplevelse. Efter en rätt körig dag på jobbet mötte jag upp en gammal bekant som skulle utföra ett konsultuppdrag i verksamheten där jag arbetar. Vi behövde ägna några timmar för att diskutera igenom kommande dags arbete. Vi förlade en del av arbetet, den senare delen, hos Anderssons för en arbetsmiddag. Mitt val blev Wallenbergare på viltfärs, gräddsås, rödlöksmarmelad och kokt potatis. Till detta en sallad, som spetsats med granatäpplekärnor, och hembakt kryddigt knäckebröd. Ingen märkvärdig mat, ingen gastronomisk balansakt på slak lina men väldigt god, basic husmanskonst med en lätt raffinerad touch. Till detta ett litet, tillräckligt litet för att hålla mig på rätt sidan gränsen, glas aussie shiraz, Lindeman Bin 50 tror jag att det var. Björnbärigt, lite kryddigt och med en del insmickrande vanilj. Så mycket mainstreamvin man kan tänka sig men precis rätt i just detta sammanhang. Arbetet gick som en dans och rätt snart kunde vi ägna oss åt att uppdatera oss på det mera personliga planet.
I bilen, på väg hem reflekterade jag över guilty pleasures som exempelvis publik aussie shiraz och gräddsås samtidigt som jag lyssnade på Fine Young Cannibals "She Drives Me Crazy" (förvisso i den remixade 12-tums versionen) och kom fram till att man behöver ju inte bli utmanad hela tiden. Varför ska egentligen så pass oskyldiga pleasures behöva vara guilty ?




2 kommentarer:

Anonym sa...

ups sorry delete plz [url=http://duhum.com].[/url]

Anonym sa...

ups sorry delete plz [url=http://duhum.com].[/url]