Rester

Min simultankapacitet suger. Ta gårdagen till exempel. Jörgen mötte upp tillsammans med IV-Patrik och hustrun Linda. Ambitionen var att köra igenom lite friulanska viner, ta trevligt och förhoppningsvis lära oss något. Trevligt hade vi men jag reder inte ut det med ett så massivt bombardemang av sinnena. Det känns som en omöjlighet att fokusera på vin i så trevligt sällskap trots att vinet är vår gemensamma nämnare.Min föresats var också att spotta åtminstone en del men när kvällen var över var min spottkopp det enda rena glaset på bordet... Nej, jag föredrar att ge mig hän, prata, äta och dricka. Mina smaknoteringar brukar ändå inte att läsa. Dessutom har Patrik på ett förtjänstfullt sätt redogjort för det som utsåelade sig. När Jörgen har hämtat sig så spottar han nog också ur sig ett inlägg.

Några öppnade flaskor blev kvar och jag fick en möjlighet att gå i klinch med tre av dem under eftermiddagen. Till en tallrik spaghetti med köttfärssås plockade jag fram ett av de viner Patrik hade med sig, 2007 Sacravite från D'Angelo. En botti-lagrad aglianico som passade pastan som hand i handske. Den matchar mina smakpreferenser lika bra som den matchar maten. Doften är frisk, syrlig och läckert kryddig. Örtkryddor och kanel möter röda bär. Smaken är medelfyllig med hög syra och rätt sträva tanniner. Slutet får mig att associera till mycket lättsockrad lingonsylt med sötsyrlig bitterhet. Ett formidabelt matvin som går att köpa hos Carlo Merolli för en spottstyver.

Det blev även några ostbitar över från igår. Till en bit vällagrad gruyere dricker jag 2007 Collio Biancho gjord på Tocai,Ribolla Gialla och Malvasia från Edi Keber. Doften sänder mig direkt. Mogna gula äpple och de där gula plommonen jag oftar hittar i traditionella Collio-viner finns där. Det dyker upp anis och kryddpeppar. I bakgrunden lurar lite lacknafta och rått kött.
Vinet har en lite oljig och fet munkänsla. Smaken är spatiös. Den känns stor men inte fullpackad på något sätt. Aromerna går igen i smaken som hänger kvar en god stund efter det att man svalt. Även detta ett suveränt matvin som jag kan skulle kunna tänka mig att dricka till väldigt mycket. Ost och feta charketurier är kanske det allra bästa valet. Jag upplevde också att det vinet hade en extra växel efter ett dygn i öppen flaska.

Till sista viner plockade jag fram mature-kupan och sista biten opastöriserad brie. 2004 Rosso Celtico från Moschioni har jag varit nällad på länge men ståndaktigt väntat på rätt tillfälle att öppna. Vinet är en blandning på Cabernet Sauvignon och Merlot. Druvorna har genomgått en kortare torkning innan vinifieringen. Vinet har en tät, mycket mörk färg. Doften är mycket kraftfull med grön paprika och vinbärsblad. Där bakom brassar det på för fullt med söt frukt, cocktailkörsbär, skogsbär och svarta vinbär. Mot slutet kommer det en släng av frisk eucalyptus och en rejäl dos vanilj. Det här känns verkligen som Friulien möter nya världen.

Smaken är precis lika kraftfull som smaken. Massor med söt frukt, hög syra och maffiga tanniner. Ett spännande vin att prova, bra till osten men för min del räcker det långt med ett glas. Bra, men inte riktigt min påse.