På besök hos Marko Fon

Här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sedan men det är inte alltid så enkelt att ge ett uttryck åt vissa intryck. Det finns tillfällen, åtminstone är det så för mig, där det känns som att orden inte riktigt räcker till för att förmedla en upplevelse.

Häromveckan läste jag en artikel på DN:s kultursidor av den rumänske författaren Mircea Cartarescu som handlade om litterära klassiker och vad det är som gör att vissa författare åstadkommer något som är mer än gott hantverk eller god konst. Cartarescu skriver

"Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion. Och jag skulle inte läsa en författare som inte gör skrivandet till något mera än en fråga om liv och död - till en fråga om tro. Det har jag inte tid till." 

Jag är inte fullt så noggrann när jag väljer vilka producenters viner jag ägnar tid, engagemang och leverkapacitet åt men tänker att jag borde vara det. Jag påminns också om sommarens besök hos Marko Fon som jag ännu inte skrivit en rad om... På Marko Fons etiketter står att läsa "Cuore - Carso - Mani" på fyra språk. Treenigheten för att göra riktigt vin - hjärta - Carso  - händer . Man skulle också kunna tala om passion (eller tro), terroir och kunnande (eller skicklighet och vilja).

Jag träffar Marko Fon en tidig morgon på caféet i den lilla byn Komen för att ta en kopp kaffe. Besöket bokades hastigt efter att flera personer, vars omdöme jag värderar högt, oberoende av varandra, talat väldigt väl om Marko. Efter lite inledande chit-chat börjar Marko berätta om sitt arbete. Han är lågmäld, nästan försynt men utstrålar samtidigt självsäkerhet och pondus.

-"Jag siktar på olympiskt guld, rent metaforiskt alltså. Jag vill att mina viner ska vara i topp, jag strävar efter att göra det bästa möjliga. I mitt arbete finns inget utrymme för att kompromissa. Tyvärr har jag ingen möjlighet att ta ut de priser för mina viner som krävs för att det här ska fungera i längden. Lyckligtvis arbetar min fru. Jag har ungefär fyra ha och producerar mellan fyra och sex tusen flaskor per år. I princip görs allt arbete av mig och min familj. Det är hårt arbete och det sliter på kroppen. Just nu är jag faktiskt rätt sliten och jag kommer inte att kunna jobba som jag gör nu så värst många år till. Mina marker är utspridda över sex olika byar. Det är ungefär en och en halv mil till den vingård som ligger längst hemifrån. Tidigare hade jag en gammal traktor och lade ner väldigt mycket tid på att transportera mig mellan de olika vingårdarna. Nu har jag en nyare och det har underlättat en del. Jag hoppas att du inte uppfattar det som att jag klagar eller är missnöjd. Jag gör det jag vill göra, är min egen och är verkligen passionerad. Men jobbet kostar på.

Jag jobbar bara med druvor som jag förstår mig på. Merlot, cabernet sauvignon och sauvignon blanc vet jag inte alls hur man hanterar. Vår tradition handlar om tre druvor; vitovska, terrano och malvazija och något annat odlar jag inte. Typiskt för Carso är ju kalkstenen men också den speciella röda jorden som inte är densamma överallt. De finns tre huvudsakliga typer av terra rossa med olika egenskaper och som fungerar bättre eller sämre för en specifik druva.

Från början var tanken att jag skulle bli jurist. Jag studerade juridik men när  min far gick bort  bestämde jag mig för att fortsätta hans arbete. Då var jag tjugotvå och nöjde mig med att göra bra vin utan att go for gold. Kvinnor och motorcyklar var också viktiga för mig i den perioden av mitt liv. För drygt tio år sedan flyttade jag och min familj tillbaka till mitt föräldrahem. I samband med det hände något med hur jag såg på mitt arbete, jag började förstå mer, känna mer ansvar."

Vi kliver in i Markos bil, lämnar Komen och åker iväg för att titta på vingårdarna. Den här delen av Carso är inte lika omedelbart spektakulär som den mera kustnära sträckan på den italienska sidan gränsen. Här härskar ett slags lugn skönhet. Vi befinner oss alltså uppe på kalkstenplatån Carso ett par hundra meter över havet. Här finns mycket skog och vild natur. Man har inte alls känslan av bara befinna sig en halvmil från havet. Bergen, som ligger ett par mil bort känns betydligt mera närvarande. Det är inte bara det rumsliga som förvirrar. Att åka runt på den karsiska landsbygden får också det 2013 jag känner till att verka rätt avlägset. Här är nästan allt lantbruk småskaligt, vägarna är belagda med grus och det känns som att tiden gått lite långsammare här.

Markos olika vingårdar är små, med varierande jordmån och ligger som sagt utspridda över ett stort område. En del av vingårdarna är arrenderade, andra ägda. Marko arbetar helst med druvor från gamla stockar och har aktivt letat efter sådana där rätt druvor är planterade i rätt jordmån. Det är facinerande att gå runt bland vinrankorna tillsammans med Marko. Han verkar ha en personlig relation till plantorna och betraktar dem som individer, uppmärksam på hur varje enskild ranka verkar ha det.

-"Det finns tre huvudsakliga typer av jordmån: Jerovica, med två undertyper, ilovica och kremenica,  lämpar sig bäst för terrano. Här är det ofta upp till 80-90 cm jord och vinerna blir nervösa, nerviga och mycket långlivade. Rendzina har oftast ett djup på bara 40 cm och ett ph-värde på 6 -7. Prokarbonata prst har oftast ett övre skikt som är lite mer grått till färgen och blir mera rött på djupet. De båda sistnämnda funkar bäst för malvazija och vitovska. De druvorna är inte lika känsliga för torka och hittar alltid näring, även i berggrunden.

Den mest spektakulära av Markos vingårdar är utan tvekan den han kallar "Quattro Stati" På 4.000 kvadratmeter finns 350 malvazija-vinstockar. Bland vinstockarna finns fruktträd som päron och fikon. Det är mycket brett mellan raderna och tidigare odlades det grönsaker där. Något man fortfarande praktiserar på sina håll i Carso.

"Jag upptäckte den här vingården 2008 när jag var ute och körde motorcykel. Den var då helt övergiven och i dåligt skick. Jag kontaktade den 80-årige ägaren som gick med på att låta oss arrendera vingården. För mig är det inte så viktigt att äga marken. Jag ser mig mer som någon som förvaltar den för en tid. Vad innebär det egentligen att äga ett stycke mark ? Vi lever ju inte för evigt och efter mig kommer någon annan att ta vid. Vingården var i stort behov av omvårdnad och projektet att restaurera den blev ett joint venture med min vän Marko Tavcar. Vi delar lika på skörden. Jag vinifierar och buteljerar min del separat. Han blandar sin del med malvazija från andra vingårdar. Det brukar bli 120 flaskor per år och jag kallar vinet "Quattro Stati/Senza Parole". Vingården är över hundra år. När den planterades låg den i Österrike/Ungern. Efter första världskriget tillhörde området Italien, efter andra Jugoslavien och numera i Slovenien. Därav namnet. Förr i var det vanligt att man blandade grödorna för att täcka familjens behov av frukt och grönsaker. Dessutom innebar det ju en riskspridning. Gav mågon gröda dålig avkastning kunde det kompenseras av att någon annan gick bättre

Vi åker hem till Markos gård och slår oss ner vid ett stenbord placerat på den kringbyggda innergården. Marko ger sig ner i källaren och kommer tillbaka med tre flaskor att prova, alla från årgång 2011. Det är en vitovska, en malvazija riserva och så då Quattro Stati/Senza Parole.

-"Min produktion är ju som sagt ganska liten. Jag försöker göra så mycket arbete som möjligt med händer och huvud. Det räcker rätt långt med min produktion. Vitovskan gör jag 1.500 till 2.000 flaskor av, den vanliga malvazijan ungefär detsamma, malvazija riserva brukar det bli 6 -700 flaskor av och Quattro Stati 120. Terrano ligger också på 6 - 700 flaskor. Jag gör inte alla viner varje år. De måste leva upp till min standard annars kommer de inte ut på marknaden. Min filosofi när det gäller källararbetet ? Den är kortfattade. Jag håller mig därifrån i största möjliga mån. Det är en sanning med modifikation. Det faktum att jag vinifierar de olika vingårdarna separat gör att jag har sex eller sju olika processer på gång i olika stadier och det kräver naturligtvis att jag är där. Så oktober till december tillbringar jag mycket tid med mina unga viner. Jag gör allt arbete i källaren helt själv.

Jag ger alla de vita vinerna en viss skalkontakt men inte så lång, mellan en till fyra dagar. De vita vinerna tillbringar tolv till trettiosex månader på jästfällningen. Terranon macereras sexton till tjugofem dagar. När det gäller lagringen ser det lite olika ut. Quattro Stati/Senza Parole har ingen kontakt med något annat än glas, den vinifieras och mognar på damejeanne. Annars använder jag mest 640-liters fat. Terranon lagras på 500-litersfat i två till tre år. Traditionen här är att använda det som fanns. Man måste komma ihåg att Carso har varit en mycket fattigt område där man fick hitta lösningar. Många använde t ex gamla brandy-fat från Stock. Instegs malvazijan lagrar jag för det mesta enbart på ståltank."

Att prova vinerna just här och tillsammans med Marko var en speciell upplevelse. Naturligtvis påverkade omständigheterna mig. Det går en röd tråd genom alla tre vinerna vi provar som handlar om mineraltoner, frisk syra och naturligtvis hög kvalité. Men det är också verkligen viner som berör och de bjuder på en dualitet, en kvalité som känns både motsägesefull och självklar. Här finns något slags anspråkslös storslagenhet, en lågmäld, obändig självsäkerhet som fascinerar mig.

2011 Vitovska som har en fantastisk doft med vita blommor, citrus, äpplen och mineraler. Smaken har ett enormt djup, ter sig först väldigt stram för att sedan blomma ut i avslutningen med en avslutning som påminner om en högklassig riesling med honung, mineraler och hög syra. Ett vin som kräver uppmärksamhet men ger enormt mycket tillbaka (21 euro)

2011 Malvazija Riserva är mer omedelbart fascinerande med stor komplexitet och aromatisk bredd. Här finns persika och aprikos, en uppsättning kryddor och örter och massor av mineraler. Smaken speglar aromerna väldigt väl. Elegant, balanserat, djupt och fängslande. (23 euro)

2011 Quattro Stati/Senza Parole lämnar mig verkligen utan ord. (80 euro)

Senare på kvällen samma dag återvänder jag till Komen för att tanka diesel som är betydligt billigare på den slovenska sidan. Marko har åkt in till byn i samma ärende. Han frågar om jag har lust att hänga med på en drink vilket jag tackar ja till. Vi hamnar på ett ställe som drivs av ett lokalt ungdomskoperativ vars syfte är att sprida glädje bland befolkningen. Marko dricker mineravatten, jag väljer folköl direkt ur burk. Det är en fantastisk ljum sommarkväll och det är mycket folk i rörelse. Vi talar om livet, BMW-motorcyklar och annat viktigt.

He never described himself as a poet or his work as poetry.

The fact that the lines do not come to the edge of the pages is no guarantee.

Poetry is a verdict, not an occupation.

He hated to argue about the techniques of verse.

The poem is a dirty, bloody, burning thing that has to be grabbed first with bare hands.

Once the fire celebrated light, the dirt Humility, the blood sacrifice.

Now the poets are professional fire- eaters, freelancing at any carnival. The fire goes down easily and honours no one in particular.

Leonard Cohen - Favourite Game