Friulano On Tour

Under de senaste somrarnas besök i Friulien har mitt urval av producenter att besöka blivit allt snävare. Undan för undan har jag arbetat mig ut mot ytterkanten och sökt de mest extrema, minst kompromissvilliga vinmakarna. Torsdagens stora provningen på temat Friulano & Friends på  Hotel&Restaurantskolen i Valby gav mig en påminnelse om varför jag förälskade mig i regionen från början och en chans att återuppleva glädjen i att upptäcka.

Stora provningar som denna ger  möjlighet att få överblick, bredda perspektivet och snappa upp något av vad som håller på att hända i regionen. I torsdags fanns 26 producenter närvarande, allt ifrån små familjedrivna företag till stora vinkoncerner. Trots den stora bredden var det fullt möjligt att även hinna med några fördjupningar och plocka upp en hel del lösa trådar att följa upp vidare. Här tänker jag först ge lite allmänna intryck av mässan och och vad som är på gång i regionen idag. Sedan plocka ut några några av de många guldkorn jag hittade.

Det har sagts förut och tål att sägas igen. Friuli-Venezia Giulias mest fascinerande sidan är mångfalden. Något att verkligen älska som ett konkret uttryck för det allmänmänskliga behovet att få berätta sin historia. Däremot ingen dröm för den marknadsförare som ska sammanfatta den uppsjö av inhemska druvor, olika vinmakarstilar och  lokala specialitéer som finns i några klämkäcka, säljande fraser.  En del producenter säger sig önska mera enhetlighet. Själv tror jag att just mångfalden är vägen att gå.

En annan tydlig tendens är en ökad satsning på röda druvor. Här finns flera representanter för Schioppettino di Prepotto som visar på en väldigt intressant utveckling. De senaste årens utvecklingsarbete har verkligen gett resultat. Jag provar också några riktigt lovande pignoloviner, ett par fina, välbalanserade merloter och många charmerande refosci. Mitt intryck är också att man precis som på många andra håll lärt sig hantera ekfaten med större finess.

Jag provade också ett antal viner, framförallt pinot grigio, som gjorts med skalkontakt. Inte alls så ambitiösa och krävande som de från t ex Oslavia eller Carso. Viner i överkomlig prisklass där en veckas skalkontakt eller så get ett vin med lite mer kraft, struktur och karaktär än den generiska pinot grigion. En verkligen kul utveckling som jag hoppas fortsätter, ett sätt att göra moderna viner med respekt för regionens traditioner.

Ett av dagens längsta stopp gjordes hos Ronc Sorelli och den ytterst sympatiske Flavio Schiratti som köpte företaget 2008. Han satsade omgående på att förbättra kvalitén och resultatet har inte låtit vänta på sig. Vi provar oss igenom i stort sett hela sortimentet och det är en imponerande samling viner han visar upp. Inte några provningsviner utan snarare rejäla doningar gjorda för att drickas till mat. Det stora utropstecknet för mig är hans 2011 Friulano med honung och torkade blommor i doften. Intensiv, elegant smak med frisk syra som direkt får oss att längta efter några mjälla skivor San Daniele-skinka. Även den ståltankslagrade 2011 Ribolla Nera (synonym för schioppettino) och naturligtvis 2009 Schioppettino di Prepotto, som uppfostrats på stora fat, är viner jag verkligen vill dricka igen vid första, bästa tillfälle,

Det fanns fler Schioppettino di Prepotto-producenter på plats. Maura och Gabriele Marinig från Colli di Poianis bjöd på en samling habila och mycket rimligt prisatta vardagsviner. Vinet som verkligen stack ut var deras 2010 Schioppettino di Prepotto som är ett skolboxempel. Även deras dessertvin gjort på övervägande delen picolit blandat med en fjärdedel verduzzo är väldigt bra. Perfekt balans och stor komplexitet. 

Oerhört kul att ha en producent från Osalvia på plats. Jag träffade Marko Primosic på plats för snart två år sedan och det var mycket spännande att få lite nyheter och möjlighet att se vad som hänt sedan sist. Primosic är en av de mer konventionella producenterna i Oslavia. De flesta av vinerna vinfieras utan skalkontakt men när det gäller Ribolla Gialla di Oslavia så är skalmaceration påbjuden. Med 2009 Ribolla Gialla di Oslavia så blir det väldigt tydligt att man tagit allt mer intryck av grannarna. För ett par år sedan varade macerationen några dagar, nu ligger den på en månad och det märks verkligen. Nu kan man verkligen tala om ett oranget vin. Fantastisk doft med aprikos, persika, citrus och kryddor. Smaken frisk, fyllig med lite oljig struktur och lätta tanniner. Ungt men ändå tillgängligt. Även 2009 Klin, en fieldblend på chardonnay, sauvignon blanc, tocai och ribolla som fått åtta månader på barrique, övertygar. Vinet är gjort med kort skalkontakt och bjuder på en verkligen komplex doft med honung, tropisk frukt och päron. Rik fyllig smak som balanseras av frisk syra och mineraltoner. Det ska bli verkligen spännande att följa fortsättningen. En provning på temat Ribolla di Oslavia känns inte helt otänkbar.

Dagen innan provningen fick jag ett mail ifrån Fabio Simoncini från Cibi&Vini där han rekommenderade mig att kolla upp vinerna ifrån Aquila del Torre. Nu, med facit i hand så ter det sig helt obegripligt att denna producent seglat under min radar. Vi får prova en samling fullständigt lysande viner som verkligen talade till mig med sin fräschör och elegans. Toppnumret var nog 2011 Vit dai Maz, en fatlagrad sauvignon blanc. Ett rikt, generöst vin med tropiska frukter och massor av mineraler i doften. Fyllig, kraftfull smak med strålande syror. 2011 At Refosco känns nästan som vore den specialdesignad för att passa in i Fabios sortiment. Ett rustikt, charmigt, personligt och väldigt rejält matvin. Fin bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.

För några veckor sedan blev jag rejält imponerad av Castello di Rubbias 2007 Teran och det var verkligen kul att få en pratstund med den ytterst charmerande Natasa Cernic som ansvarar för vinproduktionen. Jag provar mig igenom hela sortimentet från instegsvinerna Rosso och Bianco della Bora till toppvinet, den elaborerade malvasian Leonardo. Som en röd tråd finns hela tiden den typiskt karsiska syran och mineraliteten men här i en lite yppigare tappning. Jag vill särskilt framhålla den båda instegsvinerna. Mycket hög kvalité till ett butikspris på runt 11 euro. Jag tror det är väldigt viktigt att ha viner i en prisklass som gör att den försiktigt nyfikne vågar chansa. Castello di Rubbia var f ö den enda producenten från Carso som deltog.

  Systembolaget har faktiskt ett par av vinerna som importeras till Sverige av Modari Vinimport.

Det allra tyngsta namnet på mässan var nog ändå Marco Felluga som inte deltog själv men hade representant på plats och ett par tunga pjäser ur prestigelinjen Russiz Superiore. Fantastiskt kul att få prova dessa verkligen klassiska, stilfulla Collio-ikoner. 

Petrussa tillhör de allra främsta producenterna i Prepotto. Av någon anledning har jag helt missat deras viner tidigare och höll på att göra så även idag. Nu blev det bara en kort pratstund och ett smakprov på deras Schioppettino di Prepotto. Strålande vin, utan tvekan dagens schioppettino och det i en rätt tuff konkurrens. Ett besök i Prepotto till sommaren känns allt mera oundvikligt.

Utöver alla producenterna fanns även sommelierevärldsmästaren från 2010, Luca Gardini på plats. Han höll en masterclass med åtta typiska viner som presenterades med lämpligt matackompanjemang. En fascinerande uppvisning där Luca med sina närmast hallucinatoriska beskrivningar och expressivt kroppsspråk fick oss att uppleva sensationer som vanligtvis går åtminstone mig förbi.

Det här var ett litet axplock av de intryck jag fick under Friulano On Tour-evenemanget i Köpenhamn. Fem späckade timmar som gick rysligt snabbt. Dagen lämnar en del frustration över allt som inte hanns med men också en rätt god känsla vid tanken på hur mycket det finns kvar att upptäcka där ute.