1. God amarone är riktigt gott
2. Lågpris-amarone är en självmotsägelese
3. Om man inte spottar så ska man fotografera flaskorna innan provningen
4. Bättre att välja en superiore eller ripasso från en bra producent än en billig amarone
5. Bra instegs-Valpolicella, ungt, friskt och ståltankslagrat bas-vin är nästan omöjligt att hitta. Slukar hemmamarknaden hela produktionen ? Går allt åt till amarone och ripasso ? Kan inte någon göra något åt saken ?
Första provningen var en genomgång av stora delar av Le Ragoses utbud, en trotjänare ur Carlo Merollis sortiment. Det är ett imponerande utbud som Le Ragose erbjuder med balans och drickbarhet som en röd tråd. Tyvärr var standard-Valpolicellan utsåld och vi inledde provningen med Le Ragoses 2007 Spumante Brut, ett vin med rätt långt gången mognad men fortfarande ett riktigt hyggligt bubbel. Provningen fortsatte med
2009 Valpolicella Classico Superiore Ripasso I Galli är en ny bekantskap för mig. Intensivt fruktig doft med körsbär och blåbär utan någon tendens till att bli kladdigt eller syltigt. En aning torkad frukt. Frisk syra, distinkta tanniner och en liten ekbeska/bitterhet i avslutningen.
2008 Valpolicella Classico Superiore Ripasso Le Sassine är väl närmast en klassiker, åtminstone för oss som har nära till Danmark, och måste vara en av Carlo Merollis verkliga storsäljare. Det här vinet handlade jag långt innan jag visste vem Carlo var och det finns fortfarande att få i danska snabbköp. Ett strålande matvin som verkligen visar att ripasso-vin kan vara något i sig själv, utan tramsiga epitet som "mini-amarone". Här finns en perfekt balans mellan rik körsbärsfrukt, lite svarta vinbär, frisk syra och en rätt stram avslutning.
2006 Amarone Le Ragose är en annan klassiker och den amarone jag druckit flest flaskor av. Lyckas med konststycket att bjuda på de flesta av de egenskaper som kännetecknar en bra amaroner och samtidigt vara ett vin som det fungerar utmärkt att bjuda amarone-skeptiker på. Intensivt i både doft och smak med friska körsbär, bitter choklad och russin. Frisk syra som ger balans och harmoni åt vinet. Känns inte det minsta tungt utan är ett vin man gärna dricker ett glas till av. Riktigt imponerande.
2005 Amarone Leon har jag aldrig provat tidigare. Vinet känns mer som en "vanlig" amarone. Det är något rundare och mjukare än föregångaren och inte lika intensivt. Frukten upplevs sötare och syran något lägre. Fortfarande på rätt sida gränsen dock.
2005 Amarone Capitel Sant' Eugenio låg väldigt nära det föregående vinet i stil. Övriga provare betydligt mer förtjusta än jag.
2007 Recioto della Valpolicella bjöd på en läcker doft med körsbär,blåbär, mandel och kanderade äpplen. Simmigt och sött men med en frisk syra som gör att vinet aldrig känns platt eller kladdigt.
2004 Rhagos Passito Rosso är en magnifik avslutning. Tanken var att köra vinet näst sist och låra recioton avsluta provningen men ett snabbt smakprov i samband med att vi öppnade flaskorna gjorde att ordningen ändrades. Det här är ett vin som inte ska följas av något. Ett vin som sätter punkt. Rhagos är en ammandorlato, ett vin som bara görs speciellt goda årgångar och ger en kombination av restsötma och hög alkohol. Det är lite sötare än en amarone men inte fullt så sött som en recioto. Doften är mäktig och djup med körsbär, torkad frukt, marsipan, choklad och läder. Munkänslan är sammetslen och omslutande. Smaken mjuk men kraftfull och med en enorm pondus. Lager på lager med läckerheter. Mäktigt, tungt och värdigt. Ett sant kontemplationsvin.
Återkommer med notat från den andra Valpolicella-provningen.
4 kommentarer:
Mycket intressanta noteringar att ta del av. Le Ragose är verkligen en kvalitetsproducent. Deras "vanliga" Valpolicella har jag druckit en del av och den är mycket bra för sin klass.
Deras prestigeamarone "Marta Galli" är något helt annat åtminstone den 04:an jag drack för ett år sedan. Betydligt mer russin och portvinskaraktär. Lite mer av allting och därtill dubbla priset.
Egentligen är det nog så att dom med den vill visa att vi klarar av att göra sådana här uttrycksfulla saker också.
Dina fem slutsatser är mitt i prick även punkt tre.
Nu väntar jag med spänning på amaroneprovning nr 2.
Har också druckit instegsvinet ett antal gånger och gillar det skarpt. Jag vet inte om jag tycker att "mer av allt-vinerna" är mer uttrycksfulla... Volymen kan ju så att säga dränka uttrycket. Har dock inte provat just Marta Galli-amaronen.
Instämmer... Le Ragoses viner är väldigt sympatiska till sin stil, såväl basvalpolicellan som den "vanliga" amaronen. Marta Galli må vara imponerande men det blir problem med drickbarheten.
Det er kun fornyligt at vinskribenterne (Gambero Rosso osv) er ved at genopdage de vine "der kan drikkes", dér hvor balance, mineralitet, stedtypicitet (ak! le terroir) er i højsædet. I mange år,
under 1980erne og 1990erne og de første år af 2000, var Le Ragose "non appreciated" fra vinpressen fordi vinene var "enkle" og Amaronerne mindede ikke om portvin og var ikke Gambero-trendy. Derfor fødes Marta Galli som en reaktion/provokation: Arnaldo, Marco og Paolo Galli havde ikke noget problem med at vise at en "trendy" nallebjörn-Amarone kunne de sagtens også producere. Blot lidt barrique, lidt kælderarbejde og en sjat cabernet sauvignon. I realiteten skal der også gode druer til det, men Marta Gallis budskab var: "At naboerne ikke skulle tro, at vi ikke kan lave en Amarone som alle de andre moderigtige steroidanaboliserede Amarone". Produktionen er og forbliver periferalt hvad antal af fremstillede flasker angår, selv om vinen vinder , nu, præmier og begynder at være godt efterspugt. The times they ar a¨changing. Hele tiden.
Skicka en kommentar