Vini d'Italia tour 2013 i Köpenhamn

                                                  Giuseppe Carrus och Luigi Salerno

                                   
                                    They are selling postcars of the hanging
                                    They are painting the passports brown
                                    The beauty parlor is full of sailors
                                    The circus is in town

                                    Here comes the blind commissioner
                                    They've got him in a trance
                                    One hand is tied to the tight-rope walker
                                    The other is in his pants

                                    And the riot squad is restless
                                   They need somewhere to go
                                   As Lady and I look out tonight
                                   From Desolation Row

                                            

Så fick jag äntligen tillfälle att låna ett stycke från Dylans "Desolation Row" för att inleda ett blogginlägg. Vem som har vilken roll får väl lämnas öppet för tolkning men visst känns det lite som Lessrof skrev. Cirkusen är i stan och vi är där för att ta del av konsterna. Vi befinner oss i centrala Köpenhamn, på anrika Moltkes Palae och cirkusen är Gambero Rossos lågbudgetvariant som även landar i Zürich och Warzawa.

Vi, Billigt Vin, Lessrof och Vintankar, tillsammans med några representatnter från den danska vinskribentskåren inleder dagen med en presskonferens. Det blir en märklig tillställning. Som inledning håller Gambero Rossos  VD Luigi Salerno ett anförande som handlar om företagets enorma betydelse, inflytande och höga intrigitet. Han talar på italienska som tolkas till danska. Efter en stund övergår Salerno till engelska men innehållet är det samma.

Efter en stund tar Giuseppe Carrus, en av männen bakom Gambero Rossos Vini d'Italia, över och berättar om hus arbetet bakom guiden går till. Hur man provar 40.000 viner blint, väljer ut hälften som anses hålla måttet och betygsätter dem utifrån en 100-poängsskala. 70-80 poäng ger en bicchiere, 80-90 ger två och över 90 resulterar i tre eftertraktade bägare. Allt sker med full integritet och under minutiöst vetenskapliga former. En fråga, som jag inte ställer högt utan bara till mig själv, är hur det kommer sig att inte en enda producent lyckas klämma ur sig mer än en 90-plussare per årgång.

En fråga som ställs högt av en danska journalist handlar om huruvida det finns någon producent som inte vill vara med. Giuseppe Carrus svara först att det inte finns några sådana producenter men ändrar sig och menar att det kanske finns en eller möjligen två. I sådana fall går man ut och köper in vinen så att de ändå kommer med. Luigi Salerno blir lite irriterad och rättar till Carrus och förnekar bestämt att det finns några producenter som inte vill delta. Jag för min del konstaterar förvånat att i Vini d'Italias senaste utgåva så är det yngsta bedömda av Gravners viner en 00:a medan det i utgåvan från 2009 fanns med en 04:a. Jag ska inte tråka ut er med fler exempel utan konstaterar bara torrt att de finns.

Presskonferensen har lite öststats-feeling över sig. Giuseppe Carrus verkar vara en sympatisk och vinintresserad kille som blir omedelbart korrigerad av politruken om han avviker en millimeter från partilinjen. Luigi Salernos behov av att noggrant övervaka allt som sägs och hela tiden understryka sitt företags betydelse ger mest en antydan om att imperiet gungar. Det här handlar politik och big business och väldigt lite om vin. Eller passion.

Nåväl, över till den intressanta delen av dagen. Vi fick prova en hel del roliga viner som berättade helt andra historier för oss. Den generella kvalitén på vinerna var  hög men de där riktigt spännande producenterna var stod såklart inte att finna här. Ändå fick jag mig ett par riktiga ögonöppnare som definitivt ska följas upp. Som alltid så sprack min ursprungliga plan att börja med de vita tämligen omgående. Jag återgick till mitt beprövade planlösa provande med intuitionen som kompass.

Dagens mest tilltalande vin var utan minsta tvekan 2008 Elvio Cogno Barolo Ravera. Tillgängligt och drickvänligt redan nu med en nästan burgundisk aromatik och en skenbart lätt kropp. Finkorniga tanniner som först fick mig att undra var de fanns och sedan fundera över varför överläppen hela tiden krävde manuell neddragning. Gott nu och med stor potential. Giuseppe Carru höll med mig.

Även 2008 Pecchenino Barolo Le Coste bjöd på fin frukt men smakupplevelsen  matchade inte fullt ut. Samme producents 2011 Dolcetto di Dogliani Siri d'Jermu var däremot ett riktigt charmtroll med de rätta egenskaperna på plats. Definitivt ett vin jag kommer att dricka igen.

Största överraskningen stod två vita viner för. Om jag nu trodde mig ha lite koll på de inhemska italienska druvsorterna så fick jag mig en rejäl näsknäpp. Bara att fortsätta jobba med ödmjukheten. 2009 Cantina di Mogoro Semidano di Mogoro Superiore görs på druvan semidano som odlas på en liten plätt på östra Sardinien. Fascinerande doft med drag av garrigue och återhållsam frukt. Smak med lite dämpad syra, uttalad mineralisk sälta, viss bitterhet och lätta tanniner. Egentligen inget vin att prova på en mässa utan något jag skulle vilja sitta länge med. Fascinerande och intressant.

Ännu bättre var 2010 Ottella Lugana Superiore Molceo som görs i västra Venetien, inte långt från Gardasjön. Vinet är gjort på druvan trebbiano di Lugano som torkats i 25 dagar innan vinifieringen. Jäsningen sker på små ekfat och lagring till 80% på stål och 20 % på barrique. Delikat och elegant doft med citrus, blommmighet och mineraler. Fyllig, kraftfull smak med uppfriskande citrus och syra av rieslingklass. Lång elegant eftersmak. En synnerligen värdig tre-glasvinnare och det här med trebbiano di Lugana är något jag ska forska vidare kring.

Vad mer att berätta. Jag provade tre övertygande primitivo-viner som även om jag troligtvis inte kommer att dricka dem igen lyckades med att rasera en del av mina fördomar mot druvan. Vidare hittade jag intressant pinot nero från Oltrepo Pavese och Marche.

En tanke som dök återkommande dök upp i mitt huvud under dagen handlade om vem som egentligen behöver vem när det gäller en sådan här cirkus. Har verkligen Gambero Rosso så mycket trovärdighet kvar att deltagandet lönar sig ? Skulle dessa mestadels små och medelstora producenter inte kunna hitta andra vägar att marknadsföra sig på ? 

Kolla även hur Lessrof upplevde dagen. Det är för övrigt hans bild som illustrerar även detta inlägg.