Prosecco del 1

Det finns ett område där mitt drickande inte alls återspeglas i mitt bloggande; Prosecco. Under mina Italiensemestrar är det få prosecco-fria dagar. Ändå har det under dryga fem års bloggande bara blivit ynka nio bloggposter. För att justera balansen mellan input och output kommer jag att göra några inlägg under de närmaste dagarna. För mig är prosecco lite som popmusik. Enkelt, lätt, rättframt och lättgillat. Inget som behöver analyseras sönder och samman men som måste ha  finess för att hålla. Lätt att tycka om, lätt att rynka på näsan åt. Jag ska börja med att försöka reda ut begreppen kring vad prosecco är. Eller kan vara.

Men jag ska börja med att säga något om vad prosecco inte är. Det är inte någon billig champagne-kopia. Både druvor och produktionsmetoder skiljer sig åt och man eftersträvar andra kvaliteter. Prosecco ska vara lätt och friskt med frukten i centrum. Bra prosecco är aromatiskt och har tydlig doft av äpple, päron och vita blommor. Smaken är lätt och frisk med bra syra, viss mineralitet och oftast en smula sötma.

För ett par år sedan fick prosecco DOCG-status.  Prosecco var inte längre druvan som vinet gjordes på utan ett avgränsat geografiskt område. Hur det gick till vet jag inte riktigt men jag misstänker att det ligger ett stort stycke italiensk politisk ekvilibrism bakom. Ni förstår, Prosecco är en ort i Carso i Friulien där det inte odlas några prosecco-druvor. Möjligen kommer druvan ursprungligen härifrån men den klassiska produktionszonen ligger i kullarna norr om Treviso i Venetien, mitt i mellan Venedig och Cortina d'Ampezzo. Man döpte om druvan prosecco till glera, en gammal synonym, gav den klassiska zonen DOCG-status och ett stort område som omfattar östra Venetien och stora delar av Friulien upphöjdes från IGT till DOC-status. På så sätt lyckades man stoppa producenter från annat håll att använda sig av namnet prosecco. Själva orten Prosecco ligger alltså långt ifrån den klassiska zonen och ingår inte i DOCG-området som den lånat sitt namn till...

Anledningen till allt detta handlar naturligtvis om pengar. Prosecco har med åren blivit ett starkt varumärke. Från att ha varit en lokal och senare Italiensk angelägenhet har prosecco under de senaste decennierna blivit en enorm exportsuccé. Så stor att även producenter på annat håll, både i Italien och i andra länder, började odla druvan och sätta namnet på etiketten. Namnet är lätt att uttala, vinerna lättgillade och inte särskilt svåra att hjälpigt kopiera. Åtminstone inte så länge vi snackar om bulkproduktion. Och mycket handlar om just det. I det stora DOC-området som omfattar nio provinser i nordost produceras upp emot 150 - 200 miljoner flaskor årligen. Det mesta odlas på slättlandet och skördas maskinellt. Den DOCG-märkta produktionen omfattar 65 miljoner flaskor och såväl DOC- som DOCG-produktionen väntas växa under kommande år. Glera är en högproducerande druva och det maximala skördeuttaget för DOC-viner ligger på 18 ton per hektar. För DOCG är taket 13.5 ton.

Det produceras en uppsjö av olika typer och stilar. Den största andelen är spumante men det görs också frizzante och tranquillo. Prosecco har också oftast en viss restsötma. Den torraste etiketteras brut med max 12 gram restsocker, extra dry med 12 - 17 gram och dry med upp till 32 gram. Det finns också ännu sötare varianter. Den vanligaste produktionsmetoden är en modifiering av charmat, med den andra jäsning på ståltank eller autoclave som man säger här. En billigare och snabbare metod än den traditionella champagne-metoden men också något som framhäver proseccons fruktiga och blommiga karaktär. Det finns ett fåtal producenter som gör flaskjäst prosecco med helt annan karaktär. Mer om det senare.

Det finns två DOCG-områden; Conegliano Valdobbiadene DOCG Prosecco Superiore och Colli Asolani Prosecco Superiore. I det förstnämnda området finns dessutom Cartizze, som kan liknas vid ett grand cru och är en av Italiens dyraste vinmarker. Här finns totalt 106 ha. Man har också identifierat ett 40-tal andra sluttningar som kallas rive och har rätt att sätta ut namnet på etiketten. För Cartizze och Rive-vinerna gäller också något lägre skördeuttag och högre alkoholhalt. Man måste också årgångsmärka vinerna. Prosecco ska innehålla minst 85% glera. Oftast görs vinerna på 100% glera men man får även använda andra inhemska druvor som verdiso, binachetta och perera. Även chardonnay, pinot bianco, pinot grigio och pinot nero är tillåtna i spumante-versionerna.

Conegliano Valdobbiadene-området domnieras av ett antal storproducenter och  koperativ där flera producerar mer än en miljon flaskor om året. Många producenter köper druvor till hela, eller delar av, sin produktion. Precis som över allt annars är det viktigt att känna till producenter. Även om DOCG-statusen inneburit en viss uppstramning så produceras det mycket skräp och ännu mer som är snabbt glömt. Jag tillbringade en dag i området under julsemestern och besökte tre kvalitetsproducenter med lite olika inriktning