Här är det tidsmaskin: första sniffen av 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône för mig till barndomen. Det är mormors svartvinbärssaft rakt av i doften och den mörkt röda färgen. I glaset blir det något annat - stickigt trä, blyertspennevasst i näsan. Det påminner om en del mörkbetsat brända, ganska oborstade chilenare jag mött.Smaken hänger på där till en början. Hm, inte den trevliga upplevelse jag förväntat mig. Efter några timmar har det dessbättre hänt en del - träsmaken har bedarrat och frukten/syran har steppat upp i förgrunden - och vi är ändå ganska bra kompisar, Saint Cosme och jag, när jag sätter korken i flaskan.
Några dygn senare blir jag riktigt glad. Nu är doften alldeles bedårande. Viol, cassis, rökt medvurst, syrliga björnbär, svartpeppar och lite ensilage... ett piggt vin att snurra runt i glaset och sniffa på medan OS-sändningarna tuffar på.
I munnen är det medelfylligt. Baksidestextens löften om "köttig struktur" och hemsidans uttalande om det mer handlar om att äta vinet än att dricka det kanske inte håller hela vägen, men det behöver å andra sidan inte vara en nackdel. Och att det är "happy aromas" som skuttar ur glaset kan jag hålla med om. Efter några dagar i öppnad flaska är det fräsig syra, krispig mineralitet och en torr eftersmak som dominerar. Frukten svassar runt, smiter in och ut ur syran på ett lurigt sätt. Tanninerna stramar upp det hela utan att ta över som inledningsvis.
Hade det här vinet funnits i ett snabbköp nära mig för 8 - 9 € hade jag nog köpt upp mig på det titt som tätt. Nu måste jag gå till Bolaget och göra en beställning ur beställningssortimentet. Där kommer jag dessutom att finna att importören listat årgång 2008 som den aktuella (medan det fortfarande är årgång 2007 som är den senaste på châteauets hemsida).
Jag får väl nöja mig med de flaskor som finns kvar, och välja mina tillfällen att korka upp dem det närmsta året.
4 kommentarer:
Innan jag flyttade utomlands trodde jag också att jag skulle handla vin i snabbköpet. Som det har blivit nu köper jag nästan aldrig något i snabbköpet för omedelbar konsumtion. Det mesta jag köper är på mässor/presentationer eller direkt av odlare på plats. I snitt köper jag 5-10 flaskor löst om året, för att jag är nyfiken på något. På det sättet blir det mesta (70 procent kanske) jag dricker sådant som jag köpt för 2-7 år sedan. 20 procent jag dricker är inköpt tidigare än så och 10 procent är inköpt mindre än 2 år tidigare.
Lavazza
Jag vet inte var du bor Lavazza men min erfarenhet är att de sydeuropeiska snabbköpen sällan har så värst mycket kul saker. När jag är i Italien funkar det precis som du beskriver det med det tillägget att jag köper en del hos vinhandlare. De danska snabköpen kan däremot vara en helt annan sak.
Luxemburg. Fast jag handlar sällan på snabbköp överhuvudtaget utan oftast på stormarknader eftersom jag bor en bit utanför stan och oftast kör bil. Min poäng är att jag inte vet någon som ser vin som en ovanlig råvara/ingrediens som man bara köper på sig när man behöver. Är man intresserad, så har man det mesta hemma, är man inte särskilt intresserad, så duger även vinet man kan köpa på macken (vilket inte är så uselt på de mackar som har samarbete med matkedjan Delhaize; Aral är nog sämre).
Lavazza
Jag minns ett snabbköp - eller stormarknad om man så vill, för det var ett stort snabbköp - i Bologna där de hade en försvarlig massa vin. På den tiden hade jag inte mycket koll så jag vet inte hur nivån var, men jag fick med mig ett gäng bra vardagsviner hem.
Men så klart, bäst måste ju vara om man får korn på några bra producenter och kan handla direkt av dem när lagret behöver fyllas på - det är ju sånt man bara kan drömma om i den kalla nord
Skicka en kommentar