Helgen inleddes med barnväkteri, ett förtroende som vi gladdes storligen åt att ha fått. Tösabiten ifråga, cirka 3½ år vorden, visade sig bland många andra färdigheter vara en utmärkt hjälpreda i köket, särskilt som glädjespridare under matlagningen. "Hjälpa-till-med-disken-flickan"- vilket hon inledningsvis refererade till sig själv som - avlöstes snart i rask takt av "geggamoja-flickan" (när tillgången till äggskal, pajdeg och annat spännande ökade) och "bus-flickan", som gillade att spruta vatten över sig själv och omgivningen. Jag måste tillstå att denna raska utveckling av tösens personlighet så absorberade mig att jag glömde passa pecan-nötterna som rostades på järnet. Eftersom merparten måste kasseras ingick de sedermera i "geggamoja-flickans" arsenal. Under tiden och inemellan fick min kära hustru bli "skala-gurka-flickan", medan jag fick äran att pröva på rollen som "koka-quinoa-killen". Med gemensamma ansträngningar färdigställde dessa personligheter en sallad på just quinoa, torkade aprikoser, hasselnötter och annat gott. Till detta varsin trevlig bit entrecôte, som tösen attackerade med synnerligen god aptit. Pecan-pajen blev ätbar, trots min fadäs med rostningen av nötterna.
Naturligtvis fanns också en flaska rödtjut med i bilden: återigen Côtes-du-Rhône-Villages, som kom som tillfällig nyhet på bolaget för någon månad sedan. Här fick vinet spela tredjefiolen, vid sidan om "charma-barnvakterna-flickan" och maten, och det var en uppgift det var väl lämpat för. Inte menlöst men inte heller pockande på total koncentration (vilket ju varit en svår uppgift för vilket vin som helst). Som gjort för den spontana feststämning som spred sig i hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar