En rad samverkande omständigheter - dislokerade revben, elaka norrländska baciller, utmattning efter hemresan, möjligen också en överdos av frisk luft - omöjliggjorde alla utagerande aktiviteter denna nyårsafton. Således en stillsam middag i hemmet: oxfilé med den där rödvinssåsen från i höstas och krämig risotto på arborioris, parmesan och grön sparris. En snabb och feberframkallande utryckning till ett folkfyllt Burlöv Centrum resulterade i att vi kunde korka upp en av nykomlingarna i amarone-sortimentet: A Amarone 2003 från producenten Alpha Zeta. Det fick lufta sig någon timme innan maten och släppte när det kom i glaset ifrån sig en fyllig doft med allt som ska finnas med, hela frukt- och bärsvängen plus en kryddighet som kontrapunkt. Vinet var smarrigt till maten - och hade funkat än bättre till några vällagrade hårdostar - med stora smaker av torkad frukt, russin, ekfat etcetera etcetera. Här fanns också en strävhet som effektivt hindrade vinet att bli inställsamt i sin fruktiga sötma.
Den här årgången kan ligga till sig några år. Om jag haft några tusenlappar som låg och skräpade till ingen nytta, hade jag gärna köpt en låda och korkat upp några flaskor om året för att se hur det artar sig. Men som det nu är, vore det nog vettigast att kväva den här amarone-vurmen i sin linda. Fast det är inget nyårslöfte.
När tolvslaget närmade sig slumrade vi sedan länge i soffan till en okritisk "talking heads"-dokumentär om Clint Eastwood. Vi vaknade till ett helvetiskt smällande och raketfräsande, rena Beirut därute på gator och torg. Nyår är ett tillstånd man måste vara på humör för, annars är det bara påträngande. Bubblet står fortfarande kvar ouppsmällt i kylen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar