Det georgiska qvevri-symposiet återbesökt

Några av de amerikanska deltagarna i det internationella georgiska qvevri-symposiet  i september 2011 (se här, här och här) har lagt upp en foto- och videoblogg från sin resa i österled.

Provning med nyfikna noviser

Någon gång i höstas fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att hålla en opretantiös vinprovning för en grupp noviser. Ingen hade något uttalat vinintresse men alla tyckte om att dricka ett glas vin ibland. Stor nyfikenhet men ingen direkt kunskap. Vi provade fem viner i en mer traditionell provningskontext . 

Mina tankar inför provningen handlade om att försöka väcka gruppens nyfikenhet för vad vin kan vara, att hjälpa dem att hitta de egna preferenserna och kanske framförallt förmedla att vinprovning inte behöver vara så särskilt märkvärdigt. Jag bestämde mig också direkt för att välja viner jag gillar, viner som jag tycker har något att säga och inte utgå från någon lagom nedlåtande föreställning om vad som skulle kunna tänkas gå hem.

Vi började med 2010 Occhipinti SP68 Bianco som direkt väckte reaktioner. -Det doftar sött men smakar friskt sa någon. En annan provare menade att vinet doftade blommigt, lite som fläder. -Jag brukar inte gilla vitt vin men det här var annorlunda löd en annan kommentar. Och vips så var vi igång och snackade naturvin, skalmaceration och hantverksmässig vinproduktion.

De röda provades två och två. Första paret ut var 2010 Occhipinti SP68 Rosso och 2009 Domaine Leon Boesch Rogue Luss, en fatlagrad pinot noir från Alsace.  Det var inget snack om vilket vin som gick bäst hem hos deltagarna. Kombination av lätthet och smakrikedom hos SP68:an förvånade och fascinerade. För min del blev Rogue Luss kvällens stora utropstecken. Sansad fatlagring, ljuvlig jordgubbsfrukt, lätt rökighet i kombination med frisk syra och rätt distinkta tanniner. Ett vin som växte i glaset under kvällen och satt som en smäck till den efterföljande boeuf bourguignon.

Provningen fortsatte med lite kraftigare doningar. Jag hade valt 2006 Masi Amarone Costasera som en lite folklig eftergift. Det visade sig att ingen i gruppen kände till begreppet amarone utan närmade sig vinet rätt så förutsättningslöst. Vinet ställdes mot 2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir, en grenachedominerad blandning från Côtes du Ventoux.  Kraften i båda vinerna imponerade och fler än en trodde att amaronen var ett starkvin. Flera upplevde vinet som tungt. La Pierre Noir verkade pricka de flestas smakpreferenser med kraftfulla mörka bär, lakrits och mycket lång eftersmak. -Smakrikt utan att bli för mycket löd en sammanfattande kommentar.

Vi öppnade ytterligare några flaskor till maten och hann med att smaka 2004 D'Arenberg The Galvo Garage, 2007 Delas Crozes-Hermitage och 1983 Anjou Blanc Reserve. För min del var det spännande att prova vin i en lite annan kontext än den jag är van vid. Det är kul att konstatera att det inte alltid är mycket av allt med sötma på toppen som går hem. Kanske är föreställningen om att vin ska smaka på det sättet lika inlärd som andra föreställningar ?

2006 Filippi Soave Classico Colli Scaligeri Vigne delle Brá

När drack du senast en soave som fick dig att haja till ?

2006 Vigne delle Brá är gjort på 100% garganega som lagrats 20 månader sur lie . Odlingen är ekologisk och vingården ligger på c a 400 meters höjd. Vinet har en djupt guldgul färg. Doften är mogen och mäktig och det händer massor. Här finns mycket framträdande mineraltoner, svavel och sälta. Efter en stund dyker det upp en antydan till petroleum. Frukten är fet och mogen med inslag av citrus och  tropiska frukter. Det finns också en viss nötighet eller möjligen mandeltoner.

I munnen känns vinet verkligen mjukt, krämigt och avrundat. Det är fylligt och kraftfullt men känns inte tungt. Intressant mineralisk sälta, frisk syra och klockrena citronpastiller skapar tillsammans en intressant och mycket matvänlig helhet.  Riktigt bra.

2006 Vige delle Brá finns att köpa hos Cibi&Vini för 119DKK

2003 Roagna Barbaresco Pajé

Jag har ett lätt neurotiskt förhållande till en del av mina vinflaskor. Redan innan jag avslutat meningen hör jag protester från övriga familjen.som vill stryka "lätt" och ersätta "en del av mina vinflaskor" med "det mesta". Men nu är Billigt Vin en vinblogg och vi smalnar av perspektivet. OK ?

En del flaskor åker fram och tillbaka mellan slaktbänk, klädskåpet på jobbet och lådan under sängen. Roagnas 2003 Barbaresco Pajé är en sådan där flaska som varit på gång så länge men som det av någon underlig anledning aldrig kännts rätt att öppna. Som så många gånger förr löste IV-Patrik mitt dilemma genom en insiktsfull kommentar om ett annat vin. "Det behöver inte vara något speciellt tillfälle" vill jag minnas att han sa.
Och så är det ju. Såklart. Korkar man upp en speciell flaska så BLIR  ju tillfället speciellt.

2003 Barbaresco Pajé har fått många bloggare att gå i spinn och det är med skyhöga förväntningar jag närmar mig den. Det första intrycket är lite av en besvikelse. Intressant doft med mineraler och lövbrasa i främsta rummet. Det finns en del mörka körsbär och hallon lite försynt i bakgrunden men det svänger liksom inte. Jag häller tillbaka mitt glas i karaffen och väntar ett par timmar. När jag häller upp för andra gången har det verkligen hänt saker. Jag möts av en helt ljuvlig doft där frukten verkligen vaknat till liv och tagit en mer framträdande plats i helheten. Alla de typiska nebbiolomarkörerna finns där men det som verkligen knäcker mig är den balanserade och självklart harmoniska helheten.

Smaken funkar på precis samma sätt. Jag skulle kunna rabbla associationer tills jag blev blå i huvudet och ändå inte fånga det som jag upplever som den stora poängen med vinet. Återigen balansen och helheten. En verklig skönhetsupplevelse som får mig att ena stunden slappna av och njuta för att nästa stund fyllas av en hisnande känsla. En skönhetsupplevelse. När jag sedan sitter där med eftersmaken av mineraler och körsbär känns det som att jag blivit en bättre människa. Åtminstone lite.

2009 Ca'Orologio Calaóne

Colli Euganei är ett litet DOC-område som ligger i Veneto,  några kilometer söder om Padua. Området var fram till för ett tiotal år sedan mest en lokal, eller regional angelägenhet. Man har såklart producerat vin sedan urminnes tider men den här delen av Italien är synnerligen välmående ekonomiskt och som på så många andra håll konsumerar man helst lokalt. Det är ju heller inte långt till Venedig och turistfällorna längs den Adriatiska kusten. Jag kan föreställa mig att producenterna inte haft några alltför starka incitament att ge sig på kvalitetsproduktion.
PÅ senare år har det dock skett en målmedveten satsning på att höja kvalitén. Nyligen fick moscato giallo-vinet Fior d'Arancio DOCG-status och de röda bordeaux-blandningarna en hel del positiv uppmärksamhet. Här finns också en av Italiens naturvinspionjärer, som jag besökte härom vintern, Castello di Lispida.

Ca'Orologio är en relativt ny producent. Ägaren Maria Gioia Rosellini tog över verksamheten 1995 och lanserade första årgången 2002. Produktion är ekologisk och man arbetar delvis biodynamiskt. På 12 ha producerar man strax under 30.000 flaskor per år. Calaóne är gjort på en blandning av 60% merlot, 35% cabernet och 5% barbera. Vinet lagras i två år varav ett på 70% och 30% ett-åriga barriquer. Ingen filtrering.

Vinet är mycket mörkt blårött och helt opakt. Doften vittnar direkt om att druvorna odlats i ett mycket varmt klimat. Den har intensiv arom av mörka bär, plommon, kaffe och vanilj. Den vulkaniska jordmånen känns i de tydliga mineraltonerna. Det är ett verkligt fullmatat paket med mycket stoppning men som ändå inte riktigt förmår att härbärgera 15% alkohol.

Vinet smakar precis som väntat. En veritabel käftsmäll med frukt, fat och alkohol. Bra, frisk syra och tanniner som stramar upp hjälper en del men för mig blir det för mycket. Vinet skulle utan tvekan vinna på lagring och det är definitivt välgjort och inte utan poänger. En italiensk nya världen-tolkning på gott och ont.

Vinet finns i beställningssortimentet för 189 kr  men kan också köpas hos Cibi&Vini i Köpenhamn för 135 DKK. Flaskan var ett varuprov från C&V

2008 Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo

Efter storhelger och ledigheter med mycket mat och ännu mer vin lovade jag mig själv att trappa ner på ätandet och drickandet ett tag. Asketism ligger inte för mig längre. Vita veckor och hälsokurer har en tendens att ackumluera ett sug efter det man under en begränsad tid undviker. Däremot kan ett visst mått av återhållsamhet vara på sin plats. Men det är inte så lätt som det låter och det har gått sådär. I måndags fanns det fortfarande några halvdruckna flaskor kvar som behövde tömmas och när jag kom hem från jobbet ikväll doftade det lasagne redan i hissen. Giuseppe Rinaldis 2006 Dolcetto d'Alba som provades på trettondagsafton har satt sina spår och när det vankades lasagne satte suget efter ett redigt och traditionellt matvin in. Ett så mycket redigare och traditionellare matvin än Bartolo Mascarellos Barbera d'Alba San Lorenzo finns nog inte. Den fick det bli.

Vinet har en vackert rubinröd färg.  Doften har mycket fin frukt på ett sobert, elegant och lite sparsmakat sätt. De tydliaste komponenterna är körsbär och skogsbär. Tydliga mineraltoner, lakritsrot och kryddor.

För mig är grejen med barbera balansen mellan frukt och syra. Bartolo Mascarellos barbera utför balansakten på ett så totalt avspänt sätt att det verkar helt självklart. Smaken korresponderar direkt med doften. Det finns lite sötma från frukten och en rejäl och mycket stringent syra. Lite värmande alkohol i avslutningen tillsammans med lakrits, kryddor och lätta, finkorniga tanniner.

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo är såklart ett löjligt bra matvin som jag kan tänka mig att dricka till det mesta, från pizza till långkok. Gärna i stora klunkar. Det står helt klart att drickbarhet inte är är något som började med Occhipinti eller Lapierre. Om nu någon trodde det. Samtidigt är det så mycket mer än ett bra matvin. För mig är det ofrånkomligt att närma mig en flaska från Bartolo Mascarello utan en viss andäktighet.
Det är en traditionsbärare och en symbol för piemontesisk stolthet och integritet. Det tar dock inte särskilt lång tid för andäktigheten att ge efter för lusten till ytterligare en stor klunk. Det här måste vara den bästa barbera jag har druckit.

Stort tack till Italienska Viner för flaskan.

2006 Paolo Bea Arboreus

Under trettondagsaftonsprovning hos Patrik förde jag inga anteckningar. Spännande viner, god mat och trevligt sällskap håller min uppmärksamhet fullt sysselsatt. Att försöka få ner intrycken på papper gör att åtminstone jag missar det som är poängen med att umgås, äta och dricka. Dessutom har ju Patrik med sedvanlig ackuratess redan fångat och förmedlat intrycken av det som dracks.

Ett par av vinerna har dock fortsatt att prata med mig såhär två dagar efter det begav sig. Giuseppe Rinaldis 2007 Dolcetto d'Alba gjorde ett enormt intryck på mig under kvällen. Då när det begav sig handlade samtalet mest om ursprung, tradition, bedårande körsbärsfrukt och lätta men distinkta tanniner. Nu har konversationen övergått i ett envetet tjatande om hur jag missade när BB-Vinimports nebbiolo-tåg avgick och att Dolcetton fortsatt finns att beställa från Stefan Töpler för vad som i sammanhanget måste anses vara närmast en symbolisk summa. Nu har det lugnat sig lite och lådan är beställd. Det andra vinet som fortsatt snacka är Paolo Beas 2006 Arboreus. Även här handlar snacket om ursprung, tradition och hantverk. Samtalsämnena är de samma men dialekterna är olika.

För Paolo Bea är det här med att göra naturliga viner inget nytt. Han har aldrig gjort något annat. Som vinproducent etablerade sig Bea 1980. Innan dess gjorde man vin till husbehov och odlade mer frukt och grönsaker. Idag är förhållandena de omvända och  av egendomens 15 ha är 11  vingårdar. Min gissning är produktionsmetoderna inte förändrats i någon större utsträckning.

2006 Arboreus är gjord på 100% trebbiano spoletino. Druvan är en lokal variant av trebbiano med tjockare skal och högre syra. Druvorna till Arboreus kommer från en 125 år gammal vingård. Rankorna är högt uppbundna och under dem odlar man kronärtskockor.

Vinet är guldgult i färgen med en liten dragning åt orange och helt klart. Förvånansvärt ljust för att ha genomgått tre veckors skalmaceration  Efter jäsning har vinet lagrats två år på ståltank, därav 232 dagar på jästfällningen innan buteljeringen. Efter ytterligare nio månaders flasklagring släpps vinet på marknaden.

Jag håller med Patrik om att doften får en att associera till ett rött vin. Här finns något rustikt, rejält och arketypiskt italienskt i doften. Lite brandrök och tjära men också honung, mandel, citrus och aprikos. Här har vi ytterligare ett strålande exempel på att det går att göra vita viner med skalmaceration utan att metoden skymmer vare sig ursprung eller druva.

Till en början är smaken något av en besvikelse efter den särpräglade och, på sitt sätt, storslagna doften. Vinet har rätt hög viskositet och det fyller på något sätt munhålan utan att egentligen ha tillräckligt med stoppning. Med stigande temperatur och luft så händer det saker. Frukten, framförallt aprikos, gula plommon och citrus, får mer spänst och pondus. Plötsligt så levererar  även smaken och infriar alla löften. Syran är frisk men avrundad och tanninerna lätta och mycket finkorniga.

För mig var det här en riktigt stor upplevelse där säkert etiketten spelat en roll i sammanhanget. Och visst är de vackra, Paolo Beas etiketter. Och inte bara vackra. De vackert handtextade etiketterna innehåller massor med information om produktionen. Här kan vi tala om verklig transparens.

Den som vill läsa mer om Paolo Bea hittar ett helt kapitel i Neal Rosenthals utmärkta bok "Reflections of a winemerchant". Vill du prova Paolo Beas viner kan du vända dig till danska Winewise