Vinfestival i Helsingör Del II

Att prova vin på Helsingörs vinfestival är en lite speciell upplevelse. Ljudnivån är hög, trängseln stor och tiden knapp men på något märkligt sätt så funkar det hyggligt. Visst är det mer happening än seriös provning, mer danskt hygge än allvar. Efter de inledande stoppen gav jag mig i kast med de tyngsta aktörerna.

Hos Emilie Vin inledde jag med en CdP, 2006 Chateau de la Font du Loup. Ett riktigt lyft jämfört med den relativa besvikelsen här . Ett vin som lagrats på en blandning av betong, foudres ståltank och barriquer. lHär fanns inte minsta tendens till alkoholstickighet eller syltighet. Massor av mörka bär, kryddighet och fin komplexitet. Ännu bättre var 2005 Le Chateau från samme producent. Detta vin är gjort på 100% syrah som lagrats på barrique och foudres. Imponerande kraftfullt och med massor av fin syrah-frukt. Här fanns också 2004 Domaine des Baguiers Bandol som jag uppskattade för en intressant doft av sydfrankrike; tapenade, kryddörter blandat med kött, gödselstack och en spann moreller. Riktigt bra. Det vin som jag gillade allra bäst var emellertid 2006 Domaine Mornier St Joseph Cuvée Tradition. Ännu ett rent syrah-vin med allt på rätt plats. Fantastiskt fruktig doft med hallon och annat gott blandat med lite bildäck och peppar. Smaken var frisk, medelfyllig och med bra längd. Ett riktigt kanonvin som såldes för en dansk hundring på festivalen. Jag hade gärna stannat länge hos de trevliga herrarna från Emilie Vin men det fanns så mycket annat som lockade.

Hos CH-Vin inledde jag med 2006 Domaine des Sénéchaux CdP Blanc. Första gången jag provade en vit CdP, en mycket positiv överraskning. Ett härligt aromatiskt vin med exotisk frukt och pärongodis. Fylligt och med lång god eftersmak. CH-Vin har ett spännande sortiment med Rhone- och Languedoc-viner. Jag smakade två från L'Oustal Blanc, 2004 Minervois och Minervois Maestoso. Båda intressanta men det sistnämnda det som imponerade mest med en härligt intensiv doft av kryddörter, bär som fått ligga och dra i likör och peppar. Smaken var på något märkligt sätt både intensiv och balanserad. Imponerande final med smaker i många lager och riktigt lång eftersmak. Även här fanns tillräckligt att prova för en eftermiddag.

Mest imponerad blev jag nog av MacWines viner. Jag hann inte med allt men allt jag provade var superbt. Första vinet var en vit bourgogne, 2005 Domaine Rene Monnier Meursault Les Chevaliéres. Jag har inte så många referenser när det gäller högklassig vit bourgogne men är det såhär det ska smaka så är jag såld. Fantastisk doft med exotisk frukt och vissa spår av fatlagringen. Vinet känns fett och runt men ändå friskt tack vare den fina syran. Fantastiskt god och lång eftersmak. Säkert i yngsta laget med massor av potential. Ett väldigt sensuellt vin som för en kort stund fick mig att helt glömma omgivningen och bara fångas av doft och smak.
Här fanns också en röd bourgogne 2005 Domaine Jean Fournier Gevrey-Chambertin. Doft av hallon, mörka körsbär, rök och en del animaliska toner. Mjukt, förvånansvärt lätt och delikat smak. Doften lovade nog lite mer än vad smaken gav. Jag hann också med två Rhone viner. 2006 Grand Bourjassot Gigondas CruCuvee Cecile och 2006 Grand Bourjassot Cru Goutte Noir. Det förstnämnda är gjort på 80% Grenache och 20% Syrah och lagrat på en blandning av nya och gamla ekfat. Intressant doft med sottobosco, riktigt mogna mörka bär och fin kryddighet. Smaken är förvånansvärt mjuk, medelfyllig och följer doften. Ett vin helt i min smak som bleknade fullständigt i jämförelse med Goutte Noir. Här snackar vi om en riktigt best. Doften var nästan frånstötande och mina associationer rusade iväg till olika hedniska ritualer som jag inte tänker gå närmare in på. Lite som en blandning av gödselstack och sjukrum fast gott. Eller kanske snarare intressant och trollbindande. Begynnande förruttnelse, kompost, svamp och sedan riktigt mörk frukt och dova fat. Smaken är intensiv och fyllig. Den fyller verkligen munnen och man vågar bara dricka små klunkar. Wow. Inget som passar alla och definitivt inget för den finkänslige. Jag vill dricka detta vin igen. Snart.

Vid det här laget var det ungefär en timme kvar av festivalen och ljudnivån hade stigit från hög till öronbedövande. Gesterna, både mina och övrigas, blev allt yvigare och mina anteckningar mer svårtydda och knapphändiga. Jag provade åtskilligt under sista timmen; eiswein, tyska rödviner, ett par häftiga portugiser, en fin albarino och ett tungt prioratvin men alla intrycken blandades till ett slags rosé-färgat skimmer. Emellanåt en avstickare bort till MacWines stånd för ytterligare en dos Goutte Noir. Trevligt var det och ännu trevligare blev det. Eftersnacket avhölls på Gästgivaren i strålande solsken och lite senare på båda Bishop's Arms fillialerna i Helsingborg
.

Festligt ! Folkligt !! Fullsatt !!! - Vinfestival i Helsingör Del I

Helsingörs vinfestival kan sammanfattas i tre ord. Festligt, Folkligt och Fullsatt. Årets arrangemang var flyttat från Kronborgs vinkällare till den mera centralt belägna Helsingörs Musikteater. Det funkade bra även om jag sakande den förtätade atmosfären i de mörka källarvalven. Smakningsprogrammet var digert. Dryga tjugotalet importörer erbjöd c a 250 olika viner till avsmakningen. Tyngdpunkten låg på viner från Rhone, Piemonte och Toscana. Här fanns också mycket från södra Frankrike, en del tyska viner, Portugal och Spanien. Jag förberedde mig noggrannt, gick igenom katalogen och lade upp en strategi som åtminstone delvis följdes. Här följer ett litet axplock av det jag provade. För den som är intresserad finns hela programmet att läsa här

Jag började hos Brdr. D's Vinhandel
och 2007 Max Muller 1 Riesling Spätlese. En riktigt bra, halvtorrRheingau- riesling med allt på rätt ställe. Fin syra, riktigt god frukt och mineraltoner och bra längd. Naturligtvis för ungt men väldigt lovande. Jag provade också en almindelig riesling från samma producent som bara bleknade i jämförelse.

Det vin som på förhand gjort mig mest nyfiken var danske vinmakaren Iacob Schjerbecks Bordeaux-projekt 2001 D:Vin. Med ambitionen att åstadkomma Bordeaux mest prisvärda vin har han nu hållt på i ungefär ett decennium att producera vin på Chateau Lauduc. Jag kommer snart att återkomma till D:vin. Nu får det räcka med att konstatera att det är ett väldigt bra vin. Doften skvallrar om hög andel merlot med plommon och svarta vinbär. Stalltoner och lite vanilj. Smaken är fyllig, koncentrerad och eftersmaken lång. Riktigt gott. Det hamnade ett par flaskor i ryggsäcken.

Sista vinet hos Brdr.D blev en 2001 Gigondas från Familie Brechet. Ett vin som fyllde munnen med mörka bär och kompost . Moget, rustikt och kanske mer intressant än gott. Dracks nog lite för snart efter D:Vin.

Nästa stopp blev Handelshuset M&M . En liten importör som endast tar in viner från en producent, Jacques Tissot i Jura. Jag började med 2004 Arbois Chardonnay. Defintivt inget middle-of-the-road vin. Hög syra och mycket mineraler och ingen inställsam frukt. Minst sagt fascinerande. Ännu mer speciellt var 2002 Arbois Blanc Typé gjort på den lokala druvan Savagnin. Inte alls olikt det föregående vinet men här fanns också en oxiderad smak. Lite som en torr sherry. Mycket intressant. Jag drack också 1999 Arbois Vin Jaune som var som en intensiv variant av vin nr två. Wow.

Jag gjorde ett kort stopp hos ExcelWine för att prova 2005 Prunotto Mompertone. Vinet är en blandning av barbera och syrah. Bärig doft, björnbär och hallon. Mer av det samma i smaken med frisk syra. Kanske lite kort slut. Ett riktigt bra matvin och en spännande blandning.

Hos Amarone-specialisten MwineM var jag nyfiken på 2005 Antolini Theobroma. Vinet är gjort precis som en vanlig amarone men med den skillnaden att bara hälften av druvorna utgörs av den traditionella amarone-blandningen Corvina, Rondinella och Molinara. Resterande 50% utgörs av Cabernet Savignon. Vinet doftar fantastiskt med massor av frukt; körsbär, plommon och svarta vinbär och kakao (därav namnet ??). Smaken är mycket fyllig, rund och med bra syra. Bra struktur och helt utan någon restsötma. Riktigt bra och kul vin. Jag passade också på att smaka 2005 Antolini Recioto. Ett kryddigt, intensivt sött dessertvin som inte hade skämts för sig i sällskap med en chokladbavarese.


Det får räcka för idag. Återkommer inom kort med fortsättningen

2005 Domaine Du Vieux Lazaret Chateneuf-du-Pape

Trisse är i Lyon. Tanken var från början att vi skulle rest tillsammans men så blev det inte. Nu kryssar Trisse mellan stjärnkrogarna och jag sitter härhemma. Olika falla ödets lotter. För att åtminstone göra avunden hanterbar försökte jag trösta mig med en ett Rhone-vin.

Färgen är djupt röd med lite blått. Doften är inbjudande och bärfruktig. Min första association är jordgubbar och hallon. Sedan kommer det lite lakrits och en fin kryddighet. Munkänslan är förvånansvärt slank och vinet bjuder på en överraskande friskhet. Smaken är medelfyllig och bjuder på mer av de röda bären. Jag hade förväntat mig ett lite tuffare slut men tanninerna är mycket mjuka. Så långt är allt väl men här tar det roliga slut för min del. Etiketten talar om 14:5% alkohol och jag gissar att det är något i underkant. Mot slutet slår alkoholen igenom i en inte helt angenämbeskhet. Tillsammans med mat och några bitar ost störde det mig inte men utan tilltugg var inte vinet så kul. Det känns oprecist, lite slappt och sladdrigt.

2000 Cecchetto Raboso

Kvällens vin var sista flaskan av en låda inköpt på plats i Tezze di Piave sommaren 2003. Det är slående hur snabbt det går från att ha ett betryggande antal till alldeles för få flaskor. Särskilt när det gäller lagringskrävande viner. Det känns lit extra trist då kvällens flaska var den klart bästa. Nu när vinet står på topp är lådan tom. När det riktigt roliga börjar får man inte vara med Som Trisse brukar säga; Lätt fänget, lätt förgånget. Kanske går det att dra någon lärdom av detta, vem vet ?

Jag har bloggat om Raboso vid ett par tidigare tillfällen men aldrig om Cecchettos variant. De tidigare flaskorna i lådan gick åt inan bloggen startades. Raboso är Piave DOCs enda egna rödvinsdruva. En sent mognande druva som ofta skördas in i november.

Vinet är rostrött till färgen och helt genomskinligt. Det har ändrat sig en del sedan jag drack det senast. Doften är klockren nebbiolo. Jag hittar violer, lite nypon, tobak och mörka bär samt det som italienarna kallar sottobosco. Härligt. Vinet har en tydligt markerad syra, fortfarande bra frukt med tydliga drag av vildhallon och mörka körsbär. Lång, fin eftersmak med en viss kryddighet. Ett ypperligt matvin med drag av både Nebbiolo från norra Piemonte och Valtellina och bra Pinot Noir. Det är verkligen synd att ingen Raboso har hittat till Systembolaget.

2006 Sutor Burja

Den slovenska vinfestivalen i Helsingör blev ett sådant där tillfälle som kom att göra en skillnad för mig. Då och där påbörjades en förändring av hur jag upplever och uppfattar vin. Jag förstod kanske inte direkt vilken fundamental förändring som påbörjades men jag påminns ofta om Primož Rojacs ord; "Har man druckit dessa naturliga viner vill man inte ha något annat. There is no turning back". Riktigt så illa ställt är det kanske inte men det är viner som de från Rojac, Simcic, Movia, Bressan, Trinchero, Zidarich, Paolo Bea och Castello di Lispida som får mig att gå igång på riktigt. Udda, mycket personliga viner, gjorda med stor hantverksskicklighet, kreativitet och respekt för tradtion och miljö. Viner som smakar som the Bands "Music From Big Pink". Viner som står i kontakt med något genuint och ursprungligt och samtidigt är evigt moderna. Vinmakarna kallas ibland för icke-intervenerande vilket jag kanske tycker är en lite missvisande benämning. Man intervenerar för att ge frukt, land och årgång sitt optimala uttryck, inte för att likrikta eller framhäva vinmakarens personlighet. Istället för att tala om non-interventionist winemaking skulle jag vilja använda benämningen non-intrusive.

Sutor från Vipavska Dolina i västra Slovenien är en annan vinmakare med likartad filosofi. Jag träffade Primož Lavrenčič, delägare och vinmakare hos Sutor, på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. En intensiv och engagerad man med konstnärssjäl men också med ett gediget hantverkskunnande. Ett av vinerna vo provade då var 2005 Burja. I kväll öppnade jag en flaska av 06:an.

2006 Burja är en cuvée som består av lika delar malvasia, rebula och riesling italico. En del av vinet har haft långvarig skalkontakt. Det har lagrats ett drygt år på foudres av slovensk ek. Färgen är en ljus nyans av guldgult med lite gröna inslag. Till en början är vinet knutet och det bjuds inte på några större doftmässiga sensationer. En svag blommighet och lite vingummi är allt och jag börjar nästan misstänka en defekt. Jag lämnar vinet i glaset en knapp timme. När jag återvänder har det hänt saker. Nu är doften stor och mycket aromatisk. Blommigheten har växt och vingummina har blivit till Reine Claude-plommon, Golden Deliscious och vita nektariner. Här finns också nätta vaniljtoner och mineraler. En väldoft som påminner om den gångna helgens marmeladkok.

Smaken och stor och stöddig för ett vitt vin. Burja är ett fylligt vin med en lite oljig och fet munkänsla. Smaken ligger helt i linje med aromerna med tilläg av lite citrus och ett lite beskt, skalbittert bett mot slutet. Lång, lite sträv och frisk eftersmak.

2006 Burja är ett fantastiskt vin med en stor personlighet. Egentligen inte särskilt udda. Den som gillar t ex Jermanns Vinnae känner sig säkert hemma här också. Burja är i och för sig ett betydligt bättre vin men här finns paraleller. Gott redan nu men säkert ännu bättre om några år

Grappa di Nobile di Montepulciano

K firade nyligen nya triumfer i drinkblandning. Ett spontanbesök resulterade i att vi serverades utsökta strawberry daiquiris på löpande band. Min själs älskade fick göra en expedition ut i den mamöitiska, dolska skymningen för att få tag på fler frusna jordgubbar för att stilla vårt begär efter mer. Under den allt mer animerade stämning som uppstod lyckades någon beställa hämtmat från den indiska restaurangen på hörnan. Plötsligt framstod fördelarna med att bo i stan tydligare än på länge (detta timade innan de senaste bombdåden inträffat) - sådana här infall låter sig icke göras ute i obygden.

Till maten drack vi prosecco, en på pappret våldsam crossover som passerade utan större svårigheter. Måhända är det med prosecco som med cava, som ju påstås funka till allt. Eller att hungern och törsten är bästa kryddan.

Nå, till själva saken: efter maten och till kaffet serverade K en alldeles utmärkt grappa från Colle di Val d'Elsa i närheten av Sienna, destillerad på druvor av sangiovese, canaiolo och vernaccia. Så mild och fylllig, så oljigt behaglig! Jag har inget emot en rå, finkelosande grappa då och då, men detta var i sanning något större och märkvärdigare. L hade införskaffat exemplaret på sin senaste tripp till Florens, ett ypperligt val bland alla de sorter som säkerligen stod till buds. Producenten uppges vara Distelleria A&G, som jag inte kan finna någon riktigt bra hemsida till. Destilleriet Alboni - som ska finnas i Colle Val d'Elsa - säger sig vara förknippat med Destilleria A&G, men listar inte denna grappa di nobile bland sina produkter. Kanske bör man åka dit och undersöka saken?

Över huvud taget när jag ofta en längtan till Italien, kanske särskilt påträngande just sådana här grappa-stunder. Ett minne: en ungdomlig tågluffning, stationen i Padova. Tid för en espresso vid en rostfri disk mitt i vimlet. En äldre man på pallen bredvid, som på sitt för mig obegripliga tungomål undrade om jag kände till caffè corretto. När jag - mest troligt - såg ut som en trött fågelholk i fejset beställde mannen resolut in ett litet glas grappa åt oss var och hällde i kaffet. En glädjefylld talgdank gick upp för mig: dom dricker kaffejög även i Italien! Om detta samspråkade vi - jag på omväxlande svenska och engelska, farbrorn på sitt vis - tills det var dags att stiga på tåget.

2004 Bressan Carat

Vi håller oss kvar i Friuli och det känns väldigt bra. Inte någon som helst uppoffring. Gårdagens vin från Moschioni letar sig nog in på årets tio-i-topp-lista och kvällens från Bressan hamnar nog också där. Bressan är en liten familjeägd vingård i Collio-distriktet. Vinmakaren Fulvio Bressan är utbildad i Bordeaux men återvände till fädernegården för att bli den tionde generationen Bressan som odlar vin i Collio. Fokus ligger på lokala druvor som Pignolo, Schioppettino och Verduzzo men man odlar även en del Pinot Noir, Cabernet Sauvignon och Merlot. Bressan gör viner lämpade för lång lagring och man har som policy att inte släppa ut dem på marknaden förrän de är färdiga för konsumtion. Deras Pignolo t ex lanserades förra hösten i årgång 1998.

Kvällens vin 2004 Carat är en vit cuvee med en stor andel av druvan som tidigare hette Tocai Friulano och en mindre andel Malvasia och Ribolla Gialla. Vinet har haft förhållandevis lång skalkontakt, har vilat på jästfällningen i ett år och lagrats på en blandning barriquer och stora ekfat. Varje druva vinifieras separat men blandas och lagras på ståltank några månader innan buteljering.

Om jag varit en bättre fotograf hade ni kunnat se på bilden hur vackert guld/halmgult vinet är. Doften låter ju sig dessvärre inte förmedlas lika enkelt. Vinet är mycket aromatiskt. Först kommer en allmän blommighet sedan en frisk fruktighet med klockren doft av gula plommon. Sniffar man vidare finns det nog lite päron och aprikoser också. Det som gör doften riktigt intressant är en svagt men ändå märkbart petrokemiskt inslag.Smaken är också imponerande. Ett fylligt, friskt och stort vitt vin. Återigen gula plommon där man till och med känner skalbeskan. Jag förnimmer också lite mandel och citrus. Mot slutet märks mineralerna och det diffust petrokemiska igen. Ett fantastiskt vin som jag önskar jag hade ytterligare några flaskor av att öppna om så där 2 - 4 år. Vinet finns att köpa hos danska Winewise