Säsongsöl VII

Jag måste hålla med Esping om att det börjar bli dags att summera och avsluta botaniseringen bland säsongsölen. Jag gör därför en sista ansträngning för att med gott samvete kunna lämna ämnet därhän.


Santa's private reserve från Rogue Ales Brewery i Oregon. Ölfryntlig tomte på etiketten. Kan det verkligen vara något? Tja, Bad Elf lärde mig att inte döma någon på förhand, och den här dunkla och djupt brunröda drycken med sin styva och krämiga skumkrona ser inbjudande ut i glaset. Doften är liksom somrig och har något mättat och blommigt över sig. Smaken - å andra sidan - har en liten syrlighet men är framför allt bitter och torr, med en lång lång eftersmak där bitterheten dröjer kvar mot gommen. En ale att gilla eller spotta och fräsa åt. Jag finner den inte alls dum, i små mängder. Säkert bäst utan tillbehör, svårt att se vad för mat som skulle matcha.

Jag ser att jag betalt nästan trettio spänn för 35,5 cl, det var i överkant. Kanske skulle jag kunna tänka mig en till om Bolaget sänker priset till kring tjugo. Flaskans bäst före-datum säger december -08, så i teorin skulle man kunna förbereda sig för nästa yuletide i händelse av rea. Men egentligen har nog bäst före-datumet varit precis just nu.

Oppigårds Winter Ale från Dalarna har redan fått vederbörlig uppmärksamhet av Esping. Det är en vacker ale, mörkt rödbrun. Skummet är inte så imponerande som på Santa's Privates, men doften är julöligt tilltalande med rostade toner tillsammans med pomerans och citrus. Här är det mycket humlebeska och en liten spritsig sensation som dröjer sig kvar i den långa och annars snustorra eftersmaken. En matorienterad ale som gjord för porterstek med sås, potatis och små gröna ärtor. Kanske till och med svartvinbärsgelé. 23.20 för en halvliter är förstås också mer matvänligt än Santa's ho-ho-prislapp.

Corsendonk Christmas Ale. Ah - en belgare! Så frisk och fruktig! Färgen är vackert juleröd i glaset, det doftar av apelsinkarameller och massa andra frukter. Smaken är rund, lite syrlig och äppelkindat uppfriskande - det är inte Comtesse si eller så, men hennes ofrälse kusin från byn. Att njuta av en sen kvällsstund när friden lagt sig över staden, eller till en flaeskesteg med äppelmos och skysås. Med sina 8,5% alkohol kunde det blivit en spritchock, men belgarna kan det där med att balansera sina starka grejer så att de känns som en behaglig smekning. Så mycket mer än de 25 cl som ryms i den lilla flaskan bör man nog inte njuta av åt gången, förstås. Den här ska jag hålla utkik efter när det lackar mot jul igen.

Thing's to do in Denver when you're dead, som Warren Zevon - salig i åminnelse - alltid sa: dricka Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co kanske. Denver, Colorado är enligt uppgift en trist stad på en mördande tråkig slätt. Svårt att smälta: det var hit min morfar reste en gång i början på sjuttiotalet för att hälsa på sin Amerika-emigrerade bror. Ett äventyr det står ett sagolikt skimmer kring, liksom själva resmålet alltid har haft en mytologisk ställning i min fantasi. Nå, Hibernation Ale gör sitt till för att skänka sin härkomst magin åter. Det här är ett så kallat barley wine, fullpackat med smöriga kola- och melassdofter. Massor av sirap, malt och humle. Sötman och beskan tumlar runt med varandra ungefär som när Lucy och Ray rullade runt i höet det första Dallas-avsnittet. Bittersweet! Egentligen är det det här som är ditt perfekta sällskap vid brasan, värmande och gott en kulen vinternatt när Klippiga Bergens pumor - eller Vantinges åsnor och strutsar - stryker utanför husknuten. Små eftertänksamma klunkar, kontemplation och ett tilltagande välbehag som sprider sig i kroppen. Man kan gå i ide för mindre.

Anchor Christmas Ale. Nästan svart i glaset, med rubinröda blänk därinne när man håller upp det mot ljuset. Doften biter ifrån sig och utlovar en rökigt komplex och vuxen smak. Man blir inte besviken: vällagrad, rostad karaktär med stor beska och apelsinskal i eftersmaken. Håller helt med Esping att det här är en av årets höjdare. Anchor's trettitredje försök i genren. Tydligen ändrar de lite i receptet år från år, det kunde de gärna sluta med för min del och köra på 2007:an åtminstone ett par år framöver. Inte för att jag längtar efter det feta julbordet för tillfället, men det här hade kunnat gå till det småvarma. Fast bäst på egen hand, tror jag.

Underlig Jul och God Jul från norska Nögne Ö. Här gick nånting alldeles snett. Tidpunkten för provandet - ovanpå en måltid med vin, efterrätt och kaffe - var inte väl valt. Idén att göra en jämförelse mellan två julöl från samma bryggeri verkade kanske bra på papper, men var mindre kul IRL. Båda varianterna lämnade mig i ett tillstånd av trötthet, kanske ville de mig väl men lämnade mig mest uppgiven. Underlig Jul var den som "vann" den interna kampen: medan God Jul för min smak enbart bjöd på avslaget däven sötma, fanns det hos syskonölet en tilltalande mix av exotiska kryddor som lyfte det ett par snäpp. Vid det laget var jag dock inte i stånd att göra ett omdömesgillt utlåtande, då även ett visst illamående gjorde sig påmint. I efterhand såg jag att båda ölen är opastöriserade och ofiltrerade, och rekommendationen är att låta dem stå till sig några dagar innan användande så att sedimenten kan "samle seg på bunnen". Mitt lager av julöl blev olyckligtvis kvar på jobbet över helgerna, och där har i sanning fått stå till sig i sina kassar. Men väl hemburna kyldes de liggande - så sedimenten blev alls icke kvar på bunnen utan hamnade i min redan överansträngda stackars mage. Kanske därför jag inte mådde så bra efter att ha satt i mig en liter av denna norska ävja. Till yttermera visso rekommenderades dryckestemperaturen för God Jul till 12 grader och för Underlig Jul till 8 grader. Jag hade tagit ut dem i god tid från kyskåpet så de skulle nå den rätta svala aletemperaturen, vilket måhända bidrog till den avslagna upplevelsen. En rad missgrepp således, men jag tror inte jag kommer att återvända till julölen från Nögne Ö de närmsta åren - minnet av denna provning kommer att avskräcka.

Nej, nu får det sannerligen vara nog. Hur ska man då sammanfatta det här? Rent allmänt har det varit en angenäm rundtur i vinterölunderlandet. Det finns många kunniga och påhittiga bryggare därute. Brittisk ale på flaska kan vara ok, men det kan också vara ett riktigt nerköp - och går sällan upp mot det man får från pumpen. Och eftersom det nu - i alla fall för den som bor inom krypavstånd från en välsorterad pub - finns god svensk pinfärsk ale från pigga bryggerier att tillgå, är det ingen större anledning att gå över ån efter vatten. Oppigårds och Dugges har bjudit på fina pints, och sessionen på Bishop's Arms efter vinterbadet står ut som en särskild höjdare.

Favorit på flaska? Spontant: Corsendonk. För friskheten, den ljuva fruktigheten som står ut gentemot all humle och bitterhet i de anglosaxiska alen. Tätt följd av Hibernation Ale och Anchor. Alltså skapelser för den njutningslystne gottegrisen, utan tanke på något annat än att sitta och smutta och pilla sig i naveln. (Nu har jag ännu inte testat St Peters, väl att märka, och Young's Winter Warmer var något kylslagen när den kom på bordet i fjällstugan. Jag inbillar mig att de kommer väl till pass till någon måltid längre fram i vinter.) Jag har också upptäckt att sådant som Bad Elf och Santa's Privates kan vara mer än ok trots den novelty-liknande fasaden. Där bakom döljer sig ett genuint kunnande i tillverkningen som imponerar.

Säsongsöl VI - A Hard Day's Night...

Eftersom torsdagen, liksom fredagen, var ledig kunde arbetet med bloggen inledas redan till lunch med en julöl från Anchor Brewing Co. En riktigt trevlig ale dessutom. Rostade toner, kaffe, kryddor och choklad kombinerat med en balanserad beska. Ett av dessa öl som fungerar ypperligt som matöl, kanske inte i första hand till svensk julmat utan snarare till kraftig husmanskost. Ska jag summera julölsdrickandet så är St Peter's nummer ett för mig (säljs just nu ut på systembolaget för en tjuga ½litern), nummer två är Underlig Jul och sedan på tredje plats dött lopp mellan Mysingen, Oppgårds och Anchor Brewing Co. Vad säger du Trisse ? Härmed är julölsjobbet avslutat och resterande flaskor St Peter's kan drickas för nöjes skull.

Efter vinterbadet (eller nakenbadet som döttrarna envist poängterar) som Trisse så målande skildrat, hade vi upparbetat en icke oanselig törst som vi bestämde oss för att släcka på Bishop's Arms. Ditlockade av hemsidans löfte om Holy Cow från Dugges Ale&Porterbryggeri blev vi intialt något besvikna när det visade sig att den inte fanns tillgänglig (ännu skulle det visa sig). Efter lite snack visade det sig att Holy Cow fanns på lager men alla kranarna var upptagna. Så snart som fatet Smithy Ale från Oppigårds var urdrucket skulle det ersättas med ett från Dugges. Törstiga som vi var gjordes processen kort med detta alldeles förträffligt goda ale. Jag har inte så mycket att lägga till Trisses kommentarer annat än att Oppigårds aldrig gjort mig besviken. De gör den bästa lager jag druckit(Slåtteröl) och deras ale är av en typ som är gjorda för att drickas. Inga spektakulära showstoppers med massor av allt utan produkter som präglas av gott hantverk, godaråvaror och balans snarare än kraft. En mycket bra ale att inleda kvällen med som tyvärr inte finns på flaska.



Under tiden som personalen bytte fat uppstod ett tomrum när vi stod utan dryck i glasen. Som intressant underhållning i denna paus beställdes en flaska Innis&Gunn Oak Aged Beer Island Cask (limited ed. 36.000 flaskor).Om man bortser från den något pretantiösa inramningen och limited edition-tramset så var detta en verkligen en spännande dryck. I glaset var den vackert bärnstensfärgad (West Coast Sunset-färgat enl. kartongens poetiska beskrivning). Doften präglades av en rökighet som får mig att gissa att faten var hämtade från Islay. Smaken innehöll också Islay-whisky, malt, sötma och frukt. Mot slutet en behaglig, lätt balsamvinägeraktig sötsyrlighet. Inte ett öl jag kommer att dricka ofta men definitivt en upplevelse jag vill repetera.

Sedan blev det dags för slutakten, Dugges Holy Cow. Återigen har Trisse sagt allt som behöver sägas. Dugges har gjort det igen. Jag är full av beundran över vad dett göteborgska mikrobryggeri på kort tid har åstadkommit. Holy Cow är en IPA som kan tävla med de bästa. Återigen en ale som inte kör med öppna spjäll på alla områden utan satsar på balans och nyanser. Låt oss säga mer Miles Davis än John Coltrane.

Detta får nog bli det sista öl-inlägget för min del på ett tag. Nu är det dags att försöka leva upp till bloggens ursprungliga idé.

Vinterbad och gasbrasa

En nymodighet: Esping och Trisse på gemensamt uppdrag för bloggen. Det är ett hårt jobb men nån måste göra det. Vi gick ut löst med bastubad på Pålsjöbaden. Insatserna höjdes något när vi lämnade den goa värmen och utsatte oss för de hårda och kalla vindarna från Sundet. Någon meddelade att det var minus två grader i luften och en grad varmt i vattnet. Således rena varmbadet att doppa sig - det är vägen dit, nerför den isiga metalltrappan, som är den besvärliga biten. Det är det emellertid värt - efteråt sprider sig en varm känsla av välbehag genom kroppen.

Välbehaget ökade än mer när vi nådde Bishop's Arms inne i stan. Som vi konstaterade är stället fejk rätt igenom, men ibland känns fejk helt rätt (särskilt i brist på den äkta varan). Här har man gått långt för att efterapa det engelska pubmyset, så som vi föreställer oss det, till den grad att det förmodligen outpubbar de flesta brittiska förlagorna. Komplett med skinnfåtöljer framför en kulissartad men levande gasbrasa. Hearthside, indeed! Här kunde vi inte dricka Young's Winter Warmer, men väl starta med en Smithy Ale från Oppigårds. Den kunde varit ett par grader varmare för att smakerna rätt skulle framträda och harmoniera med varandra, men efter bastun var det läskande med en sval ale. Mycket frisk och lätt men ändå med en mörkrostad humleton på toppen. Här var det på sin plats att kontemplera en stund över den trevliga utvecklingen på ölfronten på senare år, med uppkomsten av alla dessa mikrobryggerier - ofta startade av entusiaster, som med omsorg i tillverkningen förser oss med välsmakande nya bekantskaper.

Det är förstås en helt annan och betydligt exklusivare femma än de mängder av lokala bryggerier som fanns över landet några generationer tillbaka - de nya bryggeriernas produkter är avsedda för en publik av såna där medelålders medelklassherrar som Esping och Trisse - men ändå: trenden gör att det får plats fler aktörer på marknaden än Pripps, Åbro, Tuborg och Spendrups och det känns som en bra sak. Oppigårds har bryggt sitt öl sedan 2002, i flera fall börjar de nya bryggerierna närma sig 10-årsjubiléet. I början och mitten av nittiotalet tycks det alltså ha sjudit och bubblat lite varstans i de svenska ölälskarnas och -entreprenörernas hjärtan. Det var också då som Bolaget breddade sitt internationella utbud, vilket säkert gjorde sitt till, och en och annan pub började föra några spännande ales på pump. Nu kan vi på allvar ta del av en ny ölvärld, både av inhemskt nyproducerat och importerat från världens alla hörn.

Kvällens andra beställning blev just en sådan öl, som knappast hade gått att uppbringa - eller ens sett dagens ljus - för ett decennium sedan. En "limited edition" från det skotska bryggeriet Innis & Gunn, som specialiserat sig på att lagra sitt öl på ekfat. Grejen med begränsad upplaga - kom vi överens om i vår allt mer påtagliga brassides visdom - är ett irriterande påfund, när allt från svindyra maltwhiskies till wettextrasor måste vara "limited edition" för att gå hem hos en publik som tydligen vill känna sig alltmer unik och exklusiv i massmarknadens tidevarv. Gränsen mellan välinformerad njutning och skrytsam snobbism är ibland hårfin. Allt är ju i någon mån begränsat, till exempel livet. Hur begränsad den här mycket speciella ölen - som fått hälsa på i fat där det tidigare lagrats rökig whisky - var överlåter jag åt Esping att klargöra, ty det var han som fick med sig all produktfakta. Säg något om hur det doftade och smakade också, så som bara du kan!

Sista alen ut var Holy Cow från göteborgska Dugges ale- & porterbryggeri. En india pale ale som fick oss att luta oss än längre tillbaka i läderfåtöljerna. Humlebesk, fruktig och ytterst välgjord - eller vad säger du Esping? Vi drömde oss tillbaka till vårens besök i Göteborg och sessionen på ölmekkat The Rover. Tyvärr mindes ingen av oss exakt vad vi drack där, kanske inte någon ale från Dugges just då - eller så var det det. Jag kommer aldrig att förglömma det glas av en belgisk, fruktig, i mitt tycke enastående dryck jag avnjöt. Också här har dess namn glidit ur mitt minne, Comtesse någonting... Denna sköna grevinna skulle jag kunna ägna mycken tid åt att leta efter på europeiska syltor, men mitt hopp om att återse henne är litet. Kanske skulle vi inte ha mycket att säga varandra, när allt kom omkring. Nåväl, ibland är det en välkommen lyx att kunna känna sig exklusiv.

Samkväm med grönkålssoppa

Jag är, som eventuella läsare av mina inpass på denna blogg sedan länge varit på det klara med, ingen vinkännare. Däremot kan det vara en själslig utveckling att börja reflektera något över det jag dricker, istället för att bara hälla i mig det. En utmaning är att avgöra vad ett okänt vin i glaset är för något - något som för mig oftast ter sig tämligen svårt. Ett tillfälle yppade sig när vi besökte min hustrus moster och kusin med familjer i Sundets pärla. Vinet till den mustiga grönkålssoppan - äntligen grönkål, i soppform alltså så som min mormor plägade servera den i mellandagarna efter att långkålen tagit slut - var rött. Fyllt av bärig frukt som drog åt sötma, men också med en bränd kryddighet och någon liten strävhet som gav ett visst sting. Ett trevligt vin, som också fungerade utmärket som sällskap till det gemytliga samtal som utspann sig kring bordet. Min första tanke gick till Italien, en ganska enkel men robust variant av bordsvin. Med tanke på den varma, nästan syltiga tonen kunde jag också gissat på Australien. Men vilken druva och så vidare övervägde jag inte ens att försöka komma på. Slutligen kunde jag inte motstå min nyfikenhet och fann ut att det var ett vin från Salento, boxmodellen av Mauro gjord på den gamla bekantingen primitivo-druvan. Med facit i hand var det förstås självklart - druvtypiskt, som kännaren säkert skulle säga.

Till kaffet bjöds en ny möjlighet att pröva smaklökarna - husets herre skänkte upp ett generöst mått whisky. En mycket mjuk, behaglig malt utan påträngande rökighet och med en för årstiden passande touch av torkade fikon. Hade jag satsat pengar på ett vad hade jag sagt att det var en låglandswhisky. Tur att jag inte gjorde det, för den visade sig vara från Speyside och inte vilken som helst, utan en MacAllan. När jag fick veta detta var det inte svårt att lista ut att det var varianten Elegancia, några år yngre än de årgångar jag så gärna avsmakat bland annat tillsammans med Esping en ljummen sommarafton i Vantinge. Den gången - vill jag minnas - var det denne hårdhudade drinkare som cyklade iväg mot staden utan medhavda accessoarer som solglasögon och dylikt. Inte för att de behövdes på nattkröken, men härav kan vi se att det inte enbart är jag som blir glömsk under rusets behagliga inflytande.

Mellan soppa och morotskaka förevisades vi även husets vinkällare - en imponerande och hemtrevlig plats, med en väggfast hylla som gav inspiration till förbättringar av det fuktiga och råa utrymme i Ängelsbäck som går under samma beteckning. Allra mest förtrödna blev förstås besökarna över hyllans innehåll, en välvald samling rödviner som garanterar ägarna angenäma stunder under överskådlig tid. Ett föredöme, ett önskat tillstånd att sträva efter!

säsongsöl V; Norge vs Danmark

Det har blivit nästan lika mycket öl som vin på bloggen under de senaste veckorna. Det kommer snart att ändras på men just nu måste vi lägga i överväxeln om vi ska ta oss igenom sortimentet innan knut. Om Trisse hittar ölöppnaren så kan vi kanske snart kora säsongens julöl. Då morgondagen är ledig och vikt för vinterbad, blev det i kväll två tungviktare som provades, Underlig Jul från norska Nögne Ö medan de danska färgerna försvarades av Hilleröds stolthet Bröckhouse Julebryg.

Bröckhousen är en riktig best med 9% alkohol. Smaken är mycket fyllig, söt och kryddig med nejlika som dominerar. Beskan är rätt nedtonad. Mer Belgien än England. Oavsett detta så är denna Julebryg för tung, för alkoholsmakande och för söt för min smak.

Man kan säga att Bröckhousen smakade som jag förväntat mig att Underlig Jul skulle smaka. Här möts man dock av en mera nedtonad variant. Om Underlig Jul motsvarar något av Springsteens mer bombastiska ögonblick så är Bröckhouse Meatloaf på högvarv. Detta sagt för att ge en viss nyans åt begreppet nedtonad. Alkoholhalten ligger på 6.5% vilket ger en mera balanserad smak. Det finns en viss sötma men inte lika dominerande som hos Julebrygen. Det jag verkligen går igång på när det gäller Underlig Jul är kryddigheten. Här finns en mjuk kryddridå där en mild kanelsmak svävar lite ovanpå. En smak som påminner om den man får fram genom att låta hel kanelstång koka med i risgrynsgröten. En mycket bra, men inte så värst underlig, julöl. Bröckhouse däremot, är helskum.

Jag ska tillägga, i rättvisans mamn, att jag tidigare år, när Gästgivaren hade Bröckhouse på fat, verkligen uppskattat flera av Bröckhouses belgisk-inspirerade öl som Brygmesters Bryg, Estrum kloster och tidigare Julebrygs årgångar. Bryggeriets starkaste kort är ändå deras engelsk/amerikanska ales.

nyår med riesling och prosecco

Till nyårsmiddagen är det tradition i det Espingska hushållet att försöka ställa ett inte helt ungt vin på bordet. Med detta i åtanke sparades en av de tre flaskor 1981 Riesling Kabinett Domäne Wachau som inköptes i somras (tack till Trisse och framförallt hans själs älskade som köade på Hansacompagniet). Ett sätt att stämma till eftertanke, ytterligare förstärka känslan av sandens ständiga strömmande i timglaset och påminnas om vikten av att använda tiden väl. 1981 då druvorna till det aktuella vinet skördades var året då The Cramps släppte "Psychedelic Jungle", Rh-Negativ gav ut "Firsovs Suspensoar", Ronald Reagan tillträdde och Prins Charles gifte sig med Lady Di. Systembolaget införde lördagsstängt, Gösta Bohman avgick och Arne Källerud gick ur tiden. Så här med facit i hand så kan man ju tycka att vissa beslut som togs var klokare än andra

Precis som The Cramps "Psychedlic Jungle" har vinet stått emot tidens tand på ett föredömligt sätt, inte bara stått emot förresten utan förädlats. Färgen talar visserligen om att det inte är ett ungt vin men det är så vackert i ljust bärnstensfärgade nyanser att man måste tala om att åldern tillfört något. Doften är makalös, stor och aromatisk med tydliga honungstoner och inslag av halvt mumifierade vinteräpplen. Här har vi ett vin där det är doften som är grejen. Smaken är inte så dum den heller, initialt åt det söta hållet med exotisk frukt och gröna äpplen, sedan följer de friska syrorna och ett grapebittert slut. Eftersmaken hänger kvar ett bra tag. Som följeslagare till en teriyaki-marinerad grillad lax med sesamfrön var vinet utmärkt. En kul och annorlunda vinupplevelse för c a 150 kr. Håll ögonen öppna efter nästa altwein-släpp från Domäne Wachau.

När det gäller bubbel på nyårsafton är jag inte så nogräknad. Kring tolvslaget brukar min förmåga att göra distinktioner inte vara på topp och man ska ju inte kasta pärlor åt svinen. Champagnen kan sparas till något annat tilfälle. Igår kväll blev det en riktigt bra Prosecco di Valdobbiadene Superiore di Cartizze från producenten Marsura Natale. Vinet kommer från det allra bästa prosecco-området och bjuder på fin fruktighet och en liten uns sötma som gör det extra älskvärt. Ett ypperligt sätt att välkomna det nya året på.

Nyårsafton i TV-soffan

En rad samverkande omständigheter - dislokerade revben, elaka norrländska baciller, utmattning efter hemresan, möjligen också en överdos av frisk luft - omöjliggjorde alla utagerande aktiviteter denna nyårsafton. Således en stillsam middag i hemmet: oxfilé med den där rödvinssåsen från i höstas och krämig risotto på arborioris, parmesan och grön sparris. En snabb och feberframkallande utryckning till ett folkfyllt Burlöv Centrum resulterade i att vi kunde korka upp en av nykomlingarna i amarone-sortimentet: A Amarone 2003 från producenten Alpha Zeta. Det fick lufta sig någon timme innan maten och släppte när det kom i glaset ifrån sig en fyllig doft med allt som ska finnas med, hela frukt- och bärsvängen plus en kryddighet som kontrapunkt. Vinet var smarrigt till maten - och hade funkat än bättre till några vällagrade hårdostar - med stora smaker av torkad frukt, russin, ekfat etcetera etcetera. Här fanns också en strävhet som effektivt hindrade vinet att bli inställsamt i sin fruktiga sötma.

Den här årgången kan ligga till sig några år. Om jag haft några tusenlappar som låg och skräpade till ingen nytta, hade jag gärna köpt en låda och korkat upp några flaskor om året för att se hur det artar sig. Men som det nu är, vore det nog vettigast att kväva den här amarone-vurmen i sin linda. Fast det är inget nyårslöfte.

När tolvslaget närmade sig slumrade vi sedan länge i soffan till en okritisk "talking heads"-dokumentär om Clint Eastwood. Vi vaknade till ett helvetiskt smällande och raketfräsande, rena Beirut därute på gator och torg. Nyår är ett tillstånd man måste vara på humör för, annars är det bara påträngande. Bubblet står fortfarande kvar ouppsmällt i kylen