Vinbloggarträff I Köpenhamn

För ett par år sedan så plöjde jag igenom det mesta av Bodil Malmstens produktion. Eller plöjde förresten, jag läste med stor behållning. I en av böckerna, jag minns inte vilken på rak arm, så berättade hon hur hon testade sin sinnesstämning genom att berätta pingvinhistorian för sig själv. Skrattade Bodil inte åt den visste hon att hon var deprimerad.

 "En gammal dam hittar en pingvin på gatan. 
Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.
"Ta den till zoo", säger tjänstgörande poliskonstapel.

En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan. 
"Jag trodde jag sa ni skulle ta den zoo" säger poliskonstapeln.

"Det gjorde jag också", säger damen.
"Och nu ska vi gå på bio."

För min del har bloggandet gått rätt trögt ett tag och jag har funderat en del på om det är dags att packa ihop och ägna mig åt något annat. Trots allt så har varken Roagna-nebbiolo, natur-beaujolais nouveau eller Philippe Gimels La Pierre Noir fått de kreativa juicerna att rinna till i sådan omfattning att det blivit några inlägg skrivna. Jag har hellre hällt upp ett glas till och skjutit bloggandet på framtiden.

I lördags utsatte jag mig för ett garanterat utslagsgivande försök, ett sätt att ta reda på sakernas tillstånd, en variant på pingvintestet. Ett gäng skånska vinbloggare sammanstrålade för en heldag med besök hos Finn Klysner och en djupdykning i hans italienska sortiment. Därefter en Barricadiero-vertikal på Ved Stranden 10 under ledning av Fabio Simoncini. Genererar inte det ett inlägg är det dags för Billigt Vin  att boka plats på den växande vinbloggskyrkogården var min tanke.

Det gick rätt snabbt för Finn att få mig på andra tankar. Och det var inte bara hans viner som hade en uppiggande effekt. Mannen besitter en enorm kunskap och har dessutom väldigt bestämda och välformulerade åsikter som han gärna delar med sig av. Ibland lite provocerande och burdust, alltid klart och tydligt, hela tiden intressant. Finn låter sig inte imponeras av ord, superlativ, trender eller poäng. Här premieras tradition, gott hantverk och kunnande. Okunniga skribenter, naturviner, det nya nordiska köket, sommeliere-skrået, självgoda vinkonsulter och en massa andra företeelser får en släng av sleven. När kritiken mot naturviner kommer från en person som har rätt mycket som förmodligen kan kategoriseras som naturviner i sortimentet blir den lite extra intressant. Samma sak när det gäller synpunkterna på barriquefrälsta konsulter från en som representerar många producenter som använder mycket ny ek. För mig blir Finns ibland väldigt kategoriska uttalanden paradoxalt nog något som ger nyanser.

Vi provade ett drygt dussin viner under tre korta timmar. Genomgående bra viner såklart, en del som bekräftade det jag redan visste men också några riktiga ögonöppnare. Om jag någonsin trott att jag hade bra koll på "det dolda Italien" eller det Italien som ligger lite utanför allfarvägarna så fick provningen hos Finn mig att tänka om.

Här ovan har ni några av mina favoriter. Hur de smakade kan ni läsa om hos Lessrof och Italienska viner. Kvällens vita för min del blev ju precis som för de andra Mianis 2009 Tocai Buri. När det gäller de röda så överraskade Albanis 1996 Vigne della Casona stort.  Jag har druckit bra viner från Oltrepó Pavese tidigare, även sådana med några år på nacken men det här var något extra. Fortfarande i fin form med pigg syra och strama tanniner. Vinet jag köpte med mig ett par flaskor av var  inte den 2006 Gattinara från Mauro Franchino som övriga valde. Istället satsade jag mina slantar på 2007 Marcus, en bordeaux-blandning från Colli Euganei och producenten Marco Zambin. Ett vin där doften sände ut varningssignaler om att det här inte var något för mig men smaken talade ett helt annat språk. Eller kanske ändå inte. Här finns massor med mörk frukt, kryddor o lakrits som väl egentligen speglar doften väl. Jag hade dock inte väntat mig den syran och, faktiskt, balansen. En upplevelse som väckte min nyfikenhet.  Borde inte gillat den men gjorde det ändå. Återkommer med rapport

Vi korsade Köpenhamn för att ta oss till vinbaren Ved Stranden 10 och nästan provning. Där hade Fabio och Mie från Cibi e Vini dukat upp för en provning av 10 årgångar av Auroras Barricadiero, från 2001 till 2010. Om den första provningen handlade om bredd så fick vi nu en möjlighet att gå på djupet och följa Auroras topptappning från svarvitt till färg, från montepulciano-dominerad blandning till varietalvin. Vi fick en 01:a som nog befann sig på vad Carlo Merolli skulle kalla Sunset Boulevard medan en annan flaska bjöd på dansk ostbutik och tuffa tanniner. 02:an var elegant med Aurora-mått mätt och blev tillsammans med andra jämna årgångar som 04 och 06 mina och de flesta andras favorit.
07 och 08 har jag provat flera gånger tidigare och jag gillar båda, var och en på sitt sätt. Årgång 2009 är   drängigt burdus i sin framtoning men med massor av rustik charm.

Sammantaget en alldeles utmärkt trevlig heldag i Köpenhamn, med både nya bekantskaper och kära återseenden och då snackar jag inte om vinerna. Lusten att både dricka och prata vin har återvänt.
Stort tack till Finn, Fabio och Mie.

2009 Ronchi di Cialla Rosso

“ The best wine and food experiences lay upon values I also search for through my music. 

I love when the music tells about something real, straightforward, pure in a sense, communicating it with simplicity. To the virtuous I prefer the genuine.” Ludovico Einaudi

Citatet ovan dök upp i mitt huvud någonstans efter första fjärdedelen av en flaska 2009 Ronchi di Cialla Rosso. Vinet är Friulien-producentens instegsvin, en anspråkslös 50-50-blandning av schioppettino och refosco dal peduncolo rosso. Det har jästs och, till största delen, lagrats på ståltank. 20% av vinet har fått en vända  på använda barriquer. Druvorna kommer från vingårdarna Cjastenet och Roncjs på 150 - 200 meters höjd över havet.

Vinet är djupt och tätt mörkrött med violett kant. Doften är till en början lite skumt reduktiv men det vädras bort efter några timmar på karaffen. Framträder en synnerligen lyckad förening av de två friulanska storheterna. Här finns typiska schioppettino-komponenter som mörka skogsbär, peppar och paprika som möter refoscons virila körsbärsfrukt och viol. Vad som bidrar till mossan och de varma kryddorna vet jag inte. Det här är rejält, ruffigt, rustikt och så omisskänligt norditalienskt. Här befinner jag mig verkligen på mammas gata.

Men detta är ett vin att dricka snarare än att sniffa på. I och för sig är skillnaden inte så stor för smaken levererar precis det doften lovar men sättet den gör det på. Vinet är drygt medelfylligt, med frisk syra och totalt fjäskbefriad frukt. Det öppnar upp med skogsbär helt utan sötma sedan fyller det på med körsbär och syrliga plommon. I avslutningen dyker det upp en god kryddighet och rost. Tanninerna är på plats, distinkta men inte oborstade.

Det här är ett enkelt men inte simpelt vin som verkligen berör mig. Genuint snarare än virtuöst.  Och skitgott !

Läs mer om producenten här och här.

Cibi&Vini säljer för 104 DKK. Mitt tips är att plocka ihop en låda med två rosso, en ribolla nera, en ribolla gialla och två Cialla biancha. Tänk bara på att lufta ordentligt.  

2010 Meinklang Blauburgunder

 En av mina absoluta favoritvinhandlare är Ole Sörensen och hans Emilie Vin. Oles sortiment bjuder inte på de allra mest spektakulära grejerna men har stor bredd, genomgående hög kvalité och oftast mycket bra priser. Här finns mycket att välja på i bekväm prisklass mellan 75 och 150 DKK. I princip alla viner är ekologiska eller biodynamiska. Ole handlar med viner han gillar och han verkar dessutom gilla att handla med viner. Ett besök  brukar innebära att ett stort antal flaskor öppnas och provas.

2010 Meinkland Blauburgunder går i mörk tegelröd nyans.  Doften tar tid på sig att komma igång. Först är det mest kokta grönsaker, höstlöv och pinot-kryddor. Med lite tid kommer frukten igång och kompletterar doftpaletten med allehanda röda bär. Här finns jordgubbe, hallon, smultron och körsbär. Återhållsamt men klart sympatiskt.

Till en början känns smaken som en riktig fjäderviktare. Jag uppfattar vinet som väldigt lätt och mjukt. Syran är mycket frisk och jag märker nästan inga tanniner alls. Efterhand börjar jag ana en extra växel. Vinet känns fortfarande lätt och slankt men har en väldigt fin och förvånansvärt intensiv eftersmak. När man svalt en klunk så lyfter syror och alkohol (13%) fram en varm våg med röda bär och kryddor som verkligen ger vinet en extra dimension.

Jag provade 09:an för ett tag sedan och den var minst lika bra. Jag tror att båda årgångar finns att tillgå för 85 DKK.

Vinet dracks till canderli allo speck i buljong och rejält med parmesan och det är en kombination jag definitivt kommer att återanvända.

Hälsning från vilsegången vinbloggare

Jag hade helt missat Billigt Vins femårsdag - det är väl ännu ett tecken på hur frånkopplad jag varit på senaste tiden. Jag ser också att bloggen passerat sitt TUSENDE inlägg. Det tycker jag nästan är mer remarkabelt än att vi hållit på att skriva om vin ett halvt decennium.

Det är sant som Ingvar skriver, Sorgenfri-projektet tar en ansenlig mängd tid i anspråk och flyter ut i sidoprojekt som vandringar, föreläsningar, artikelskrivande, nya bekantskaper och så vidare. För första gången på tjugo år har jag börjat fundera på att vidareutbilda mig eller styra om mitt yrkesliv. Tänk vad en liten sketen blogg kan göra - men det är med all säkerhet något alla ni enträgna vinbloggare som läser detta känner igen er i.

Det faktum att sådant börjar hända som en konsekvens av bloggandet har nog helt enkelt att göra med passion - hur man sen kan bli passionerat intresserad av ett gammalt nergånget industriområde är förstås en annan fråga. Men återigen, det där vet ni andra bloggare hur det fungerar, om än det handlar om passionen för en obskyr druva från ett obskyrt område eller något annat.

Passion, ständigt fördjupad kunskap och interaktionen med läsarna - det är väl där kärnan till att fortsätta blogga går att hitta. När jag nagelfar mina skriverier på Billigt Vin - och jämför med andra vinbloggares - är det helt klart på kunskapssidan jag fallerar mest. När nu det svenska vinbloggandet har några år på nacken är det solklart att dess stora fördel och existensberättigande ligger i ett initierat och envetet utforskande av allt det som det inte skrivs om i andra medier. Inte minst - kanske till och med främst - gäller det det som Ingvar framhåller, nämligen dimensionerna bortom smaknoteringarna och de tekniska beskrivningarna, det som handlar om passionen och filosofin hos de vinproducenter han letar upp och besöker.

Där har jag inte så mycket att komma med och inte riktigt den passion som krävs för att kunna ha det. När det redan skrivs så mycket om vin bör det som publiceras uppnå åtminstone någon intressenivå. Måhända invänder någon att bloggandets själva idé är att kunna skriva om precis vad som helst, utan ambitioner eller pretentioner. Jag tänker ofta på en diskussion jag hade med Ingvar för länge sedan, om ordet pretentiös. Jag dissade en eller annan artist med att han/hon var just pretentiös. Ingvar menade att ordet pretentiös har fått oförtjänt dålig klang. I sin bästa bemärkelse innebär det att ha höga anspråk på sitt uttryck. Fram alltså för fortsatt pretentiösa vinbloggar! (Som fortsatt blir en nagel i ögat på pretto-pretentiösa och pseudokunniga vinskribenter.) 
 
Jaja, en jävla massa ord och alldeles nykter också, vilket sällan varit fallet när jag gjort inlägg på Billigt Vin tidigare. Faktiskt har jag försökt minska min alkoholkonsumtion något på vardagar. När sedan helgen kommer är jag oftast så sugen att jag inte har en tanke på att planera drickandet för att det ska mynna ut i ett inlägg. Det är ytterligare ett skäl till att jag aldrig kommer att kunna bli någon vinskribent - jag har aldrig kunnat nöja mig med att spotta och sen blir jag ofta för full för att kunna skriva något.

Nu har jag dessutom märkt att jag utvecklat en förkärlek för att dricka vodka och rom med massor av is, det kan vara riktigt kul men inte något som kvalar in för ett inlägg på Billigt Vin precis. Däremot funkar det ganska bra när jag skriver om stadsplanering (tycker jag själv åtminstone).

Alltså: istället för att som Ingvar hamna längre ut i tassemarkerna håller jag mig alltmer i mittfåran, vilket även det gör att rättså lite jag dricker känns så angeläget att skriva om - återigen i jämförelse med vad Ingvar och andra vinbloggare lyfter fram. Fast det är klart, min mittfåra stavas i stort sett Cibi e Vini - kommer jag på i samma stund som jag skrev det - och det säger väl något om vart de här åren med Billigt Vin har tagit mig och hur referensramarna flyttat på sig. Det jag dricker är numera, helt enkelt, det som andra bloggare snokat upp och rekommenderar. 

Hm. Tänk om jag skulle korka upp en av de där flaskorna av Cascina 'Tavijns Barbera d'Asti Superiore som jag fick med mig en låda från Fabio sist, och till och med skriva en bit om det? Nej, det får bli en annan gång. Dessutom har Italienska viner sagt det som behöver sägas här.   

Britt Karlsson och Per Karlsson "Vinet och Miljön -Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt"

Jag har läst Britt och Per Karlssons bok "Vinet och Miljön - Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt". Boken har två huvuddelar. Den första delen reder ut begrepp som ekologisk, biodynamisk och naturlig. Man går igenom vad de olika förhållningssätten innebär, likheter och skillnader i hur man hanterar olika typer av problem. Detta sätt att närma sig ämnet tycker jag är ett utmärkt angreppssätt. Inga direkta nyheter och heller ingen nöjesläsning men klart, tydligt och någorlunda lättbegripligt.

I bokens andra del får en rad odlare komma till tals och berätta om hur de arbetar och vad som fört dem dit. Den delen är betydligt mera underhållande och väcker verkligen min lust att boka in en resa till Frankrike. Trots det är det andra delen jag har flest invändningar mot. Författarna talar om att urvalet är starkt begränsat och präglat av att de bor och verkar i Frankrike.  Här tycker jag att man antingen borde ha fokuserat helt på Frankrike och struntat i övriga världen eller gjort ett mera rättvisande urval. De två italienska producenter som får en närmre presentation är Fattoria Poggerino från Chianti och Gulfi från Sicilien. Ytterligare ett antal nämns vid namn men många, verkligen framstående producenter lyser med sin frånvaro. Jag tycker heller inte att provningsanteckningarna tillför något.

Sammanfattningsvis tycker jag att "Vinet och miljön" är väl värd att läsa. Den hade kunnat bli ännu bättre om författarna hade bidragit med mer egna reflektioner och tankar. Bokens andra del hade vunnit på att antingen bredda eller fördjupa urvalet.


Funderingar jag sitter med efter att ha läst "Vinet och miljön" handlar inte så mycket  om boken. Snarare känner jag mig rätt trött på certifiering och etikettering  och undrar om det verkligen behövs. Och i så fall vem som har behovet. Kanske behovet är störst hos den som certfierar ? Möjligen är certifiering viktig för den som har problem med tilliten. Och i sådant fall, vem certifierar och kontrollerar certifierarna ? Jag tror också att det är en fråga som är mera angelägen för stora producenter än för små. Många producenter som jag besökt och talat med är inte särskilt angelägna om att certifiera sig. De menar att öppenhet och nära samarbete med kunder och återförsäljare, och den personliga hedern, är en bättre garanti för bra produkter än sporadiska besök från något certifieringsinstitut.

Mer info om boken står att finna på BKWines hemsida

2007 Lichtlé Gewürztraminer Tradition

Jag brukar gilla viner som bjuder lite motstånd, som vågar vara besvärliga, har integritet och käftar emot. Eric Lichtlés 2007 Gewürztraminer Tradition är inte ett sådant vin. Här har vi ett vin som är helt inställt på att bereda ren, skär njutning och glädje åt den som dricker och som går i land med det.

2007 Gewurztraminer Tradition är guldgult i färgen. Doften är fullpackad med godsaker utan att bli överlastad, tung eller överdrivet parfymerad. Det tar inte många sekunder att känna igen druva och ursprung även om det här är en högst personlig gewurztolkning. Här finns druvor och kryddighet men frukten drar mer åt citrushållet än åt det exotiska.

Det här är en balanserad gewürztraminer. Alkoholen klockar in på i sammanhanget rimliga 13.5%.  Smaken följer aromerna precist. Kryddor, druvighet och citrusfrukter i olika skepnader. Syran ger fräschör och ett riktigt lyft åt smaken. I avslutningen dyker det upp lite grapebeska. Fina grejer och ett suveränt matvin när vi gör ett taffligt försök att laga thailändskt.

Det här var utan tvekan den bästa flaskan av sex. Tyvärr även den sista. Det hade varit kul att kunna följa vinet ytterligare några år. Just nu är det årgång 2009 som finns till försäljning och den kostar c a 70 DKK vid köp direkt från producent. Jag hoppas att Eric dyker upp för en julleverans. Information om man beställer , sortiment och ungefärliga priser hittar du här