Ar:pe:pe, ett nytillskott i Winewise-portföljen från Valtellina i Lombardiet var en av de producenter som jag provade tidigt under dagen när sinnena var relativt ogrumlade. Jag tror inte jag hade behövt göra mig den omsorgen för vinerna från Ar.Pe.Pe hade nog nått fram till mig även i vingelstadiet. Det handlar ju om höghöjdsodlad och traditionellt vinifierad nebbiolo. Från det charmiga instegsvinet 2010 Rosso di Valtellina till den senskördade 2004 Ultimi Raggi finns en röd tråd av charm, tillgänglighet och elegans. Definitivt en boll jag kommer att springa på.
Champagne var något jag hade tänkt att hinna med en del av. Så blev det inte. Jag provade Olivier Collins viner och sedan blev det av någon anledning inte mer. Det berodde inte på dessa vinerna. Superfriska viner med nerviga syror och kritiga mineraler som tilltalar min mera asketiska sida.
Kanske var det för att asketism och vinfestivaler inte funkar så bra ihop som jag skippade vidare champagne-excesser. Eller så var det för att Vinosapien började snacka om Loire-killen med hatt som gjorde skalmacerade sancerre. Sebastien Riffault blev hursomhelst mannen som för all framtid förändrade min syn på vad som går att åstadkomma med sauvignon blanc. Rika och maffiga viner där 2008 Sancerre Auksinis Maceration hälld från magnum var vinet som jag definitivt vill dricka mer av. Inte ett dugg typiskt eller representativt. Bara ruggigt gott.
Jag gjorde ytterligare ett par frankofila snedsteg värda att nämna innan jag retirerade till den italienska vänsterflygeln. Francois Grinands 2010 Les Etapes har jag velat prova sedan jag kom hem med fel flaska från Skål. Här är det 100% naturlig pinot noir från Bugey som gäller. Urläckert vin som jag definitivt vill ha mer av. Bästa fransosen om du frågar mig. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde missa de vita vinerna från La Vigne du Perron.
Vänsterkanten med där huvudelen utgjordes av italienska producenter, flertalet med Winewise som dansk importör, var sanslöst imponerande. Det går inte att snacka om hög lägstanivå för det var höjpunkter över hela linjen. Paolo Bea var en must-try. Jag har provat deras båda oranga viner tidigare och de var också de som tilltalade mig mest. Även röda "instegsvinet" Montefalco Rosso på sagrantino, sangiovese och montepulciano var mycket tilltalande och direkt. Vinerna med högre andel sagrantino kräver mer lagring och kanske också ett annat sammanhang för att komma till sin rätt.
Cascina Degli Ulivi från Gavi på gränsen mellan Piemonte och Ligurien blev en riktig ögonöppnare för mig. Härlig cortese och en snyggt balanserad dolcetto var topparna men riktigt bra över hela linjen. Definitivt ett spår att följa upp.
Ett annat intressant spår var Vittoria Bera och ett exempel på hur man hitta strålande viner även när man inte letar efter dem. Här provade jag frisk barbera, en riktigt sympatisk dolcetto och en bedårande moscato. På återseende säger jag.
Jag kände ett styng av besvikelse över att inte hitta någon Palmé eller bianco hos Trinchero. Fast å andra sidan, hur rimligt är det att bli besviken när man får möjlighet att prova skalmacererad piemontesisk malvasia, en mogen och imponerande grignolino och enastående barbera av klassiskt snitt.. En verklig benchmark-producent.
Mitt bland alla italienska producenter stod Nicoletta Dicova och hällde georgiska klosterviner gjorda på obskyra druvsorter. Vinerna var gjorda i kvevri med varierande grad av skalmaceration. Rena, aromatiska och förvånansvärt tillgängliga viner. Kisin och det röda vinet Jag minns inte producentens namn men Winewise överväger import.
Fulvio Bressan var också där och visade i vanlig ordning de övriga producenterna ryggen.
1 kommentar:
Hehe, man måste älska Fulvios stil. Man får ju lust att bara ge fingret åt alla andra producenter, hälla upp ett glas Pignol och vrida upp volymen på Enya ordentlligt ;-)
Skicka en kommentar