Debatten som förts på
Finare Vinare under de senaste dagarna har verkligen spretat. Ett inlägg som handlade om vinskribenter ledde till kommentarer om högt och lågt. Mycket kom att handla om etik och trovärdighet och kanske rentutav moral. Det är både glädjande och förvånande att se vilket engagemang som finns. Kanske visar reaktionerna också på behovet av ett fortsatt samtal om vinskribenters och vinbloggares roller och funktioner.
En fråga som väckte särskilt mycket engagemang var den om varuprovernas vara eller icke vara för vinbloggarna. Det diskuterades om huruvida det var bra för vinbloggare att ta emot varuprover och om hur det påverkade trovärdigheten. Det är ett intressant ord Tro-värdighet, frågan om någon är värd att tro på, att lita på. Uppenbarligen är bloggarnas tro-värdighet rätt låg, för att inte säga icke-existerande, eftersom såpass många såg eventuella varuprover och gratisprovningar som ett problem.
Ni förstår, tro-värdighet handlar om bedömningen huruvida man bestämmer sig för att lita på någon eller inte. Det hörs ju nästan på ordet att det handlar om en bedömning som man kan tvingas göra när man inte vet. Säkert. Är han, eller hon, trovärdig eller inte ?
När debattörerna i diskussionstråden började föra fram synpunkter på att varuprover nog borde vara ett no-no för bloggare i tro-värdighetens namn, så tänkte jag att här missar man missar något mycket väsentligt. Finns det en tro-värdighet så är varuprover inget stort bekymmer. Finns den inte däremot, då behövs det regler. För övrigt så tycker jag att det verkar som om det här med att tro på saker verkar vara ute och inte särskilt hippt. Det ligger i tiden att veta.
Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle fästa någon större uppmärksamhet vid vad en person tycker om jag inte tror att han, eller hon, fixar att hantera ett varuprov med bevarad integritet.
Nej, varuprover ser jag inte som något problem längre. Däremot har jag funderat en del kring vad goda personliga relationer till en producent eller importör kan göra med omdömet. Jag har, enligt egen bedömning, en bra relation med ett par producenter, Philippe Gimel och Fulvio Bressan. Vi talas vid med viss regelbundenhet och jag lyfter gärna fram deras viner så ofta jag får chansen. Relationen började med att jag gillade deras viner, skrev om dem och fick kontakt. Mitt sätt att hantera den konflikten har varit öppenhet om sakernas tillstånd och att utgå från att läsaren gör en bedömning av min tro-värdighet i dessa båda fall. Ännu så länge har jag dock inte hört att någon tycker att jag varit helt fel ute när jag hissat Bressan och Gimel. Om jag däremot varit journalist så hade saken kommit i ett lite annorlunda läge. Då hade dessa personliga kontakter varit mera problematiska och jag hoppas att jag hade haft det goda omdömet att låte bli att skriva om vinerna.
För egen del tänker jag fortsätta ta emot de få varuprover och provsmakningar jag erbjuds så länge som det är något som verkar intressant. Jag tänker också fortsätta att utveckla goda kontakter med vinbönder i den mån jag kan. Min förhoppning är att det kommer att göra bloggen intressant och framförallt att det kan hålla min passion för vin levande.
Debatten berörde också de professionella vinskribenternas roll. Jag har många gånger ondgjort mig över de stora drakarnas vinmurvlar och det finns många skäl till det. Efter att ha läst kommentarstråden ett antal gånger så kom jag att tänka på vad en gammal handledare sa när jag tyckte att något var obegripligt, "There is always a meta-level". Alltså, det finns ju någon som låter dem hållas, mot etiska riktlinjer och annat, och det är kanske dit vi bör rikta våra blickar
Tillägg 23/6 Jag upptäckte nyss att jag varit inne på
liknande tankegångar tidigare
