I havsbandet

På hemväg från fjällen sökte vi oss ut mot östkusten. I den vackra Ljusnan-dalen snöade det, men längre söderut var det blött gråväder. Roslagen var så grått som bara ett svenskt höstlandskap kan vara, utan mycket förströelse för blicken. Så värmande att slutligen nå Blidö och T & R (som hälsar till dig, Esping!). De tog emot oss med sin vanliga gästfrihet plus gubbröra, en klar snaps och sval Grolsch. Precis vad som behövdes efter alla mil längs vägarna. Eftermiddagen förflöt angenämt i värmen från kaminen, med småprat om vad som timat i våra liv sedan sist vi sågs för ett par år sedan. Omärkligt gled dagen över i kväll och matlagning.

Jag hade en förväntan sedan tidigare provningar på den medhavda boxen, Barone Ricasoli Formulae. Först blev jag något besviken, den här tappningen från i höstas kändes till en början okoncentrerad och spjälkig. Men kanske var det jag som var okoncentrerad, yngste sonen E kom hem och utmanade mig i att spela Wii - ett tv-spel som är interaktivt och går ut på att man ska fäkta med armarna och göra snarlika rörelser som när man exempelvis spelar bowling eller boxas. I handen har man ett slags spelkontroll, och förhoppningsvis resulterar övningarna i att figurerna på skärmen gör motsvarande rörelser och slår en strike, träffar bollen med sin racket eller knockar motståndaren i ringen. Innan jag fick ordning på lemmarna lyckades jag bland annat slå ut ett glas vin över inredningen - ett mycket engagerande spel detta. E knockade mig, så ung han är, ett flertal gånger innan det var dags att äta.
När jag lugnat ner mig och satt mig till bords vid pastan med gorgonzolasås, kom också vinet mer till sin rätt. T hade påpassligt dekanterat det så att det fått lite luft, och nu höll det ihop sig bättre. Om man ger sig tid att lukta på det märker man att doften är kryddig och bärig. Det finns också generöst mycket bär och frukt i smaken, tillsammans med spår av lagring på ekfat innan vinet hällts på plastpåse. Klart värt sina 225 spänn för 3 liter. Ett bra mat- och festvin, som även passade när vi gick över till att pröva Singstar och Guitar Hero så att väggarna skallrade och älgarna utanför husknuten sprang till skogs. Medan T visade sig ha talanger som gitarrhjälte gav R min kära hustru en match som schlagerstjärna - och det är ingen lätt match.
En särskild eloge till R, som ordnat så att min själs älskade kunde få en gin & tonic på kvällskröken, och som också föreslog en liten liten whisky-dram som sängfösare.

After ski

Sista middagen i stugan - efter en solig dag på tillfryst, hård och snabb snö i blåa backar - blev det varmrökt fjällröding, mandelpotatis och en kall sås på turkisk youghurt, citron, finhackad dill, salt och peppar. Synnerligen enkelt och till det en enkel pinot blanc från Alsace (nr 12169), inhandlad under den sladdiga utflykten till Sveg. Lättdrucket och lättgillat, fruktigt och blommigt till det överkomliga priset 72 kronor.

Fin middag i Vemdalsskalet

I mellandagarna firades svärföräldrarnas 40-åriga bröllopsdag. Det imponerar och tarvar förstås bubbel. Befinner man sig i Vemdalen – och har glömt att göra en beställning hos ombudet Ekbergs Fiskeriaffär dagen innan – får man pallra sig iväg till Sveg och Systembolaget där. Det är ungefär sex mil enkel resa, inte som att smita bort till Triangeln om andan faller på. Härjedalingarna bör ha utvecklat olika färdigheter: framförhållning, eller egenproduktion. Det finns enligt vissa efterforskningar två systembutiker i landskapet, den i Sveg och så en i Funäsdalen.

Svegs Systembolag har gammal hederlig betjäning över disk. Fördomen säger att kunderna mest inhandlar starkbärs och vodka, och visst fanns här ett inslag av fåordiga män i Helly Hansen-tröja och gröna jägarbrallor. Men också de som sökte flaskor där ”korken far ur halsen” inför nyåret. Utbudet av champagne var inte överväldigande, men här fanns Gula Änkan, Pol Roger och några till. Nu valde vi en tillfällig nyhet, 99191 Laherte Frères Brut Tradition. Väl tillbaka på Vemdalsskalet fick buteljen kyla ner sig en stund i snön utanför sovrumsfönstret innan det var dags för en välgångsskål. Det var ett festligt tillfälle och champagnen skämde det inte, även om den inte på något sätt var märkvärdig. Enkelt, spetsigt citrusfruktigt och med inte särskilt mycket i eftersmaken var vinet en småtrevlig upptakt till kvällens fortsatta äventyr, men knappast något jag kommer att återvända till.

Middagen intogs på Hildings Krog, som vi nådde efter en halkig promenad nerför backen vår stuga låg i. Ställets vinlista var komponerad med en viss omsorg, vilket var en trevlig överraskning. Vi startade med att ta in ett par flaskor Bernhard Ott Am Berg Grüner Veltiner 2006. Ungdomligt och friskt, med mycket krusbär, mineral och grape i doften. Smaken hängde på i samma stil, med en liten bitter touch på slutet som gjorde sig bra ihop med min förrätt - kallrökt röding med dillcrème och fäboknäcke. Även de som valde löjrommen verkade nöjda.

Till huvudrätt blev det ren i olika varianter, rostbiff och kamfilé med tillbehör som rotfruktskaka och kroppkakor på sötpotatis och rökt renkött. Överhuvudtaget vällagad mat som anspelade på lokala råvaror, enkla rätter som uppdaterats utan att det blev ansträngt eller fånigt. Ambitiöst snarare än pretentiöst. Till köttet drack vi ett vin från Piemonte, Reverdito Barbera d’Alba 2004. Ett sällskapligt och medelfylligt vin, som inte tog fokus från maten men umgicks väl med den. Ganska nyansrikt med fruktiga toner av körsbär och moreller, med lite kärvhet i eftersmaken och en syra som lättade upp. Producenten, Michele Reverdito, har en vingård i byn Rivalta i närheten av La Morra i Barolo. Tydligen har han bara gjort vin sedan 2000, men verkar kunna sina saker. Han har flera viner i Systemets beställningssortiment, varav denna barbera d'alba är det enklaste. Så här yppar sig ett tillfälle att göra som Esping rekommenderar, att pröva vinerna från ett område eller en producent "nerifrån och upp".

Innan vi bröt taffeln för att dra vidare till Högfjällshotellets pianobar beordrade svärfar in jög, vilket resulterade i en stunds intressant palaver med den lokalt förankrade servitrisen innan det kom in kaffe och vodka till bordet. Jag ville gärna ha honung till - honungajög har alltid varit min preferens - och till slut kom det in en sån där plastflaska med rinnande acaciahonumg. Det var på inget vis att jämföra med den hårda skogs- eller rapshonung som fordomdags producerades i Vantingetrakten. Men man kan inte få allt här i världen.

Crux Bibbiano Gilberto 2001 Rosso di Toscana IGT

Detta är samma vin som Trisse provade i hastigt mod härförleden. En s k supertoscanare gjord på 80% merlot och 20% av Toscanas druva nr 1, Sangiovese. Vinet är lagrat 12 månader på stora ekfat och sex månader på flaska. Således har denna 2001:a tillbringat fem år i sitt glashölje vilket också märks. Vinet är väl moget och jag misstänker att försäljaren som sålde vinet till oss på Kronborgs vinfestival hade ett för stort stort lager. Oavsett detta så är vinet väl värt sin danska hundralapp. Det är vackert mörkt purpurfärgat och bjuder på en intensiv doft av söt frukt och lite stalltoner. Smaken är typisk merlot med inslag av plommon och vinbär. Förmodligen är det sangiovesen som ger en aning körsbär. Slutet är lent och eftersmaken förhållandevis lång. Lättdrucket och älskvärt tycker jag och önskar att detta inte var min enda flaska. Samtidigt håller jag med Trisse. Detta är inte ett vin man dricker varje dag och inte heller något jag kommer att längta efter. För inställsamt och endimensionellt.

Chinon

Dagstidningarnas vinskribenter brukar ofta innan jul vitsa till det och skriva något om kluckande klappar( vilket bara är snäppet mera uthärdligt än Pinot Gris med knorr). Sådana lyste tyvärr med sin frånvaro i min julklappssäck(till nästa jul ska jag börja dricka St Peter's i god tid). Däremot förärades jag en synnerligen spännande flaska någon dag innan jul. Vilkoret för gåvan var att givarens identitet inte röjdes och självklart är min diskretion total i denna fråga. Flaskan var också anonym men på hyllan bredvid låg en identisk men etikettförsedd flaska. Etiketten var hemmagjord men talade om "Chinon 93". Flaskan jag fick var enligt uppgift några år äldre.

Mina kunskaper sträcker sig inte längre än att Chinon är ett område i Loire och rödvinerna därifrån görs av Cabernet Franc och ibland lite Cabernet Sauvignon. De brukar tåla lagring. Min flaska hade alltså c a 20 år på nacken, förmodligen mer än vad som är att rekommendera för ett enkelt Chinon-vin. Flaskan hade dock förvarats under goda betingelser. Kunde det finnas något liv kvar i vinet ?

Jag kunde inte härbergera min nyfikenhet mer än ett par dagar och i kväll satte jag korkskruven i flaskan. Halva familjen saknade aptit efter att ha umgåtts alltför flitigt med jultåtrta, knäck och choklad så bordet dukades för mig och yngsta dottern. Köttbullar på vörtbröd och julmust för henne, pasta med julklappspesto (från herr K's produktion, en mångkunnig herre) och chinonvin för mig.

Vinet dekanterades och lämnade lite rester efter sig i flaskan. Färgen var fantastisk, ljust brunröd som en riktigt stark cocacolagrogg. Doften var inte rakt igenom angenäm och innehöll blyertspenna, russinsötma och kompost. Långt i bakgrunden fanns en doft som om den funnits i källaren på ett hus jag var spekulant på fått mig att tveka. I kväll fanns det dock ingen anledning till tvehågsenhet. Smaken var intressant snarare än god. Lätt och skör med ett slags pikant syrlighet. Här fanns inte tillstymmelse till strävhet men munnen kändes som den fyllts med ytterst finkornig sand. Trots allt så drack jag både två och tre glas utan problem

Den gamla damen hade defintivt sett sina bästa dagar. Hon utgjorde ändå ett trevligt sällskap trots en viss excentritet och en tendens att röra ihop saker. Damen berättade en god historia men poängen kom kanske aldrig fram.

2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken

I den gråa kulna skånska årstiden som numera ersatt det vi förr i tiden kallade vintern kan man ibland behöva påminna sig själv och sin omgivning om att den går över och att det stundar ljusare tider. Ett utmärkt hjälpmedel i detta inte alldeles enkla företag är en ungdomlig riesling från Mosel. I glaset just nu finns ett synnerligen trevligt exemplar från Staatliche Weinbaudomäne i Trier.

Redan när man öppar flaskan så möts man av en trevlig blommighet. Väl i glaset går associationerna till midsommarfestens välkomstdrink med sprite, fläder och gin. Här finns också fina mineraltoner. Smaken bjuder på mera fläder, gröna blad och välmogna druvor. Mot slutet friska syror

Ett vin som fungerar utmärkt på egen hand, som apéritif eller till "hygge", eller varför inte till en tallrik rökta charkuterier. När ett vin i denna klass kostar under hundringen ( beställningsnummer 7200 84 kr) så tar det oftast slut fort och så även i detta fallet. Här får man försöka trösta sig med att det kommer nya årgångar. Jag kan också meddela Trisse att detta var min sista flaska och att dina två flaskor lever farligt i mitt vinskåp .

säsongsöl IV och en julsnaps

Lillejulaftons och julaftons julbordssittningar gav tilfälle att prova säsongsölen i skarpt läge. Nu dracks Mysingen, Oppigårds Winter Ale och St Peter's tillsammans med det traitionella jubordet som innehöll sill (stekt inlagd, gravad och saltad inlagd), gravad lax, kål (lång-, röd- och brun-), skinka, revben, köttbullar, prinskorvar, bruna bönor, Jansson, rökt korv och lite till.

Alla ölsorterna är ypperliga ales och bäst funkade som väntat St Peter's. Oppigård gillade jag väldigt mycket. Den hustypiska friskheten blandades med typiska jul-aromer, fruktighet och en superb efterbeska. Tyvärr var beskan lite väl markant för sammanhanget. Inte ölets fel och jag dricker den mer än dubbelt gärna i ett annat sammanhang.

Mysingen har avhandlats tidigare. Väldigt bra, funkade fint till julmaten men i det bombardemang av sött, surt, salt och rökt som smaklökarna utsattes för så kom denna raffinerade ales komplexitet inte till sin rätt.

Samma resonemang gäller även St Peter's även om den stod emot bättre än Mysingen. Ale i denna klass förtjänar dock att få spela huvudrollen. En sammanfattande kommentar är att bra julöl dricker man bäst utan mat. Till julbordet går det bra med vadförnåtsomhelst.

En annan dryck som förtjänar att spela huvudrollen och egentligen mer än väl meriterat sig för ett eget inlägg är Herr K's julsnaps. Här samlas mer än ett decceniums erfarenheter, från studier och prövning av kryddning, kombinationer och proportioner, i flaska. Färgen är rödgul, så vacker att man kan förlora sig i betraktandet av skiftningarna. Doften är kryddmättad och kan sammanfattas med ett ord, Jul. Smaken en komprimerad men allomfattande version av vår mest omhuldade högtid. Snapsen matchade faktiskt allt på julbordet utom möjligtvis gröten. Förföriskt len och mild kan den oerfarne lockas till överkonsumtion. Herr K är som vanligt något återhållsam med yrkeshemligheterna men säger att årets version bl a innehåller kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, stjärnanis, pomerans-, citron- och blodapelsinskal, johannesört, johannesbröd, svartpeppar och sirap.

Herr K har förövrigt lovat att längre frammedverka på Billigtvin med en introduktion i brännvinskryddandets konst.