4xGarnacha

Det som benämns "Det Nya Spanien", ibland t o m "Det Nya Nya Spanien" har gått mig rätt spårlöst förbi. Har provat en del orangeviner jag gillat men ändå inte följt upp. Gissar att det åtminstone i viss utsträckning handlar om att jag inte riktigt fixar att springa på alla bollar när det händer så mycket spännande på så många håll.

Häromveckan var jag på en vinbar i Köpenhamn och serverades ett glas blint. Han som hällde frågade vad jag tyckte och om jag kunde gissa vad som fanns i glaset. Jag tyckte om och kunde gissa men gissade inte rätt. Däremot blev jag fascinerad av vinet i glaset som var något alldeles eget.

Vinet jag fick blint kom från Sierra de Gredos i centrala Spanien, ett par timmars bilfärd från Madrid. Även om det odlats vin länge i området så har det inte varit specialiserat utan det har handlat om ett traditionellt blandjordbruk. De flesta odlare vinifierade inte utan sålde druvorna vidare. Sierra de Gredos är faktiskt Spaniens nyaste DO. Under de senaste åren har det emellertid dykt upp ett flertal unga producenter som förstått att här finns mycket goda förutsättningar att göra unika viner. Vi talar om mycket högt belägna vingårdar med riktigt gamla, lågavkastande stockar, ofta över hundra år gamla. Jordmånen är en blandning av sand och schist.
 
Nu sitter jag här med fyra  grenacheviner gjorda av två olika Sierra de Gredos-producenter.

Rubor Viticultores
Rubor drivs av Orlando Lumbreras och Ruben Diaz. Den totala produktionen ligger på c a 15.000 flaskor per år. De har satsat mycket på att rädda övergivna vingårdar, odlar biodynamiskt och med minimal intervention i källaren.

2015 Los Besos Que Te Roble kommer från en vingårdar med gamla stockar belägen på c a 1.000 m ö h. Vin är delvis kolsyrejäst och har lagrats på ståltank. Färgen är blåröd och helt transparent  Doften lite lätt funkig med vital frukt i form av jordgubbar. Tydliga mineraltoner. Smaken är frisk med ren fruktighet, bra syra och finkorniga tanniner. Förledande lätt munkänsla trots 15% alkohol. Ett enkelt, okomplicerat och direkt charmerande vin. Kostar 110 DKK hos Stride Strömme

20014 Groove har lagrats i sex månader på använda 500- och 225-liters fat. Druvorna kommer från en vingård med lite annan jordmån än Los Besos. Redan när man ser vinet så förstår man att det här är något helt annat än det föregående. Det är betydligt tätare och mörkare i färgen. Doften är också mer komplex. Här finns jordgubbar, körsbär och lite fatkryddor. Fortfarande ungdomligt men med ett helt annat djup än det föregående. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vara tung. Läcker frukt med stort djup, frisk syra, mineralitet och igen distinkta men finkorniga tanniner. Verkligen ett fascinerande vin med stor personlighet. Väldigt gott och tillgängligt nu men med framtiden för sig. Imponerande att man kan få till ett vin med 15% alkohol som inte känns det minsta tungt eller svårdrucket. Gissar att det är syrorna och minraliteten som fixar till det. KOstar 195 DKK

Daniel Ramos

Daniel Ramos är hälften spanjor, hälften australienare och utbildad enolog. Han drog igång projektet i Sierra de Gredos 2005. Även här arbetar man med riktigt gamla stockar odlade på mellan 700 och 1.000 m ö h och en uttalad ambition att låta druvor och jordmån få maximalt uttryck. Daniel Ramos har två produktlinjer; Zebreros Finca, som arbetar med konventionell vinifiering, och Kpi där vinerna vinifieras på amforor (tinajas) vilket är i linje med lokala traditioner.

2013 Kpi är alltså jäst och delvis lagrats på tinajas men har även fått en tid på använda ekfat. Aktuell årgång lär det även ha bildats ett flor. Vinet är helt klart och tegelfärgat. Doften är lätt oxidativ och jag får inte riktigt ihop doft- och synintryck. Associatonerna drar mer åt sherry eller jura. Smaken känns något mer konventionell. Som ett riktigt moget rödvin som tappat frukten. En del mognadstoner och dämpad syra. En kuriositet men inte överdrivet spännande. 110 DKK.

2010 Zerberos A+P är ett helt annat vin. Här har producenten blandat grenachedruvor från två olika typer av jordmån. Vinet har lagrats på 3- 4 år gamla ekfat. Färgen är helt klarröd och transparent. Doften bjuder på en mognadstoner, björnklister, målarlåda och röda bär. Smaken är verkligen frisk med fin syra. En del mognadstoner och lite nedtonad frukt. Återigen de där finkorniga tanninerna. Ett verkligen intressant  vin där kombinationen av begynnande mognad och vitala syror skapar spänning. Utan tvekan ett fynd för 175 DKK

Måste säga att året har inletts med en riktigt ögonöppnare och jag vill definitivt prova mer, både från Sierra de Gredos och andra delar av den iberiska halvön. Man kan se en mycket tydlig röd tråd hos de här vinerna (om man bortser från det amforalagrade), en tråd som handlar om fin fruktighet, frisk syra och finkorniga tanniner som vittnar om kombinationen av duktiga vinmakare och de mycket speciella förutsättningarna som råder.

Av de fyra provade vinerna är det definitivt 2014 Groove och 2010 A+P som är mina favoriter. Groove dricker jag gärna rakt upp och ner medan A+P är utan tvekan det bästa matvinet just nu. Los Besos Que Te Roble smakar bäst lätt kylt. Alla fyra säljs via Stride Strömme.

2015 Domaine Papargyrion Le Vigneron Grec

Ännu ett grekiskt vin som fullständigt slår mig med häpnad. Jag borde ju såklart inte bli överraskad längre, så mycket fantastiska grekiska viner som jag druckit under året. Likväl, detta var jag inte beredd på. Det är inte utan att man kan tolka flaskans utforming,  bourgogneflaska med vaxförslutning, och vinets namn som en hälsning till franska naturvinsprodcenter. En rätt kaxig hälsning som det finns rejält med täckning för.  2015 Le Vigneron Grec är  inte det bästa grekiska vin jag provat men ett ytterst spektakulärt och välgjort orangevin.

Vinet är gjort på 100%  höghöjdsodlad (800 m) assyrtiko som fått 10 dagars skalkontakt. John Papargyrion har dessutom låtit skal från muskatdruvor jäsa med. Det har lagrats 7 månader på en blandning av nya och använda 500litersfat. Vinet har inte filtrerats eller klarnats och givetvis är jästen naturlig.

Vinet är ljust orange i färgen och helt klart. Komplex och intensivt aromatisk doft. Humle och stenfrukter, melon, apelsinskal och en del florala stråk. Det känns verkligen att man har ett orangevin i glaset. Jag får intrycket att muskatskalen satt sina spår och att producenten verkligen visste vad han gjorde när han tillsatte dem.

Smaken är verkligen kompromisslös. Vinet är absolut bentorrt, med hög syra och både bitterhet, som av grapefrukt, och strävhet i avslutningen. Den fina frukten mildrar något liksom en litet inslag av vanilj. Sammanfattningsvis så är Le Vigneron Grec ett väldigt bra orangevin. Gott nu och med massor av potential. Om nu någon till äventyrs fortfarande behöver övertygas om att det händer stora saker på vinfronten i Grekland så är detta ännu ett tungt argument.

Vinet kommer att säljas via Oinofilias webshop under en begränsad period.

2012 Tiago Teles Gilda

Minns inte när jag drack ett portugisiskt rött senast. Förr blev det ofta Periquita och Dao men det var länge sedan. Nu har man låtit mig förstå att det händer spännande saker där borta i väster. Utifrån kvällens flaska, som verkligen ger mersmak, kan jag bara konstatera att det kommer att bli mer portugisiskt framöver...

2012 Gilda från producenten Tiago Teles är gjort på merlot, castelao och tinto cao som vuxit på kalksten i Bairrada går i en lite matt brunröd nyans. Initialt är det rätt reduktivt men det vädras bort efter en vända på karaff. Doften bjuder på lite funkighet, rödblå frukt och svarta vinbär. Smaken är sval och läskande. Fin bärfrukt, bra syra, blyertspenna och rätt lätta tanniner.

Blint hade jag nog gissat på cabernet franc från Loire från ett lite varmare år. Det är svalt och läskande men visst har frukten lite extra generositet ? Hursomhelst en riktig ögonöppnare och definitivt något att gå vidare med Jättefint vardagsvin för en liten peng. Finns hos Stride Strömme i Köpenhamn.

2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro

Ibland kan jag bli lite trött på hur vi ofta pratar om vin. Vi försöker ofta fånga vinerna i något slags absoluta kvalitetstermer. Vingårdsviner är bättre än apellationsviner, gamla stockar är bättre än unga o s v o s v. Jag kan tycka att vi borde tänka mer i termer av olikheter och användbarhet. 2014 Thymiopoulos Young Vines Xinomavro kan tjäna som ett bra exempel på vad jag menar. De som har provat xinomavro vet att det nästan alltid handlar om kraftfulla viner byggda för lång lagring. Ibland är frukten rätt nedtonad till förmån för soltorkade tomater, animaliska toner och örter men hos producenter som Tatsis och Thymiopoulos kombineras det mustiga med mörk bärfrukt. I princip alltid gjorda med lång skalkontakt och lång tid på fat.

Så vad händer om man gör xinomavro på druvor från unga stockar, med relativt kort skalkontakt och lagrar på stålkontakt. Heter man Thymiopoulos så blir resultatet ett extremt användbart matvin. Utifrån mina referensramar hittar jag likheter med både pinot noir och lättare nebbiolo. Ett väldigt aromatiskt vin, blommigt, rödfruktigt. Anslaget är ganska lätt och dansant men intensiteten hög. Smaken lätt till medelfyllig men ändå med djup. Kryddig och bärig med fin syra och förhållandevis lätta tanniner.

I somras drack jag kall Young Vines till marinerad bläckfisk med koriander o chili och fick en av årets bästa mat- vin-matchningar. Igår dracks det svalt till råbiff och det klarade jobbet utmärkt. Ikväll imponerar det rumstempererat till lasagne. Svårslaget när det gäller drickglädje och användbarhet.

Finns hos Oinofilia som numera har webshop och även skickar till Sverige med riktigt bra fraktpriser.

2014 Domaine Les Grange Tiphaine Quatre Mains

I helgen fick jag möjlighet att prova ett stort antal viner ur Bonden&Vinets intressanta portfölj. Omständigheterna var lite småstökiga med mycket folk och många viner. Ett vin stack ut lite extra och jag återkom till det flera gånger under eftermiddagen. Stack ut är förresten kanske inte helt rätt uttryck. Snarare var det så att det smög sig på mig och fångade min uppmärksamhet undan för undan. Jag insåg att jag behövde dricka vinet och det under lite mer ordnade former.

Domaine Les Grange Tiphaine har sina marker i Touraine och Montlouis i Loire. Damien Delécheneau är tredje generationens vinbonde och förfogar över 10 ha vinmark, en stor del med riktigt gamla stockar. Han har haft ansvaret för vinerna i några år och ställde snabbt om till ekologisk odling med en dragning åt det biodynamiska. 

http://www.bondenovinet.se/

2014 Quarte Mains är fatjäst sauvignon blanc. Tydligen har Damien Delécheneau en liten plätt silexjord planterad med gamla stockar av en unik klon. Vinet är ljust guldgult i färgen. Vinet är aromatiskt men på ett elegant och återhållsamt sätt. Det druvtypiska finns där men på ett väldigt subtilt sätt. Doften domineras av äpplen, päron och persika tillsammans med nedtonad fläder och krusbär. En del örter och flinta. Munkänslan är lite fet och Quarte Mains har en smak med pondus utan att vara tungt. Aromerna går igen i smaken. Frisk syra som nog upplevs som lite mildare genom frukten och den gräddiga munkänslan. I avslutningen en lätt strävhet.

Jag gillar det här skarpt. Det här är verkligen fantastisk sauvignon blanc i en egen stil som ändå inte förnekar vare sig ursprung eller det druvtypiska. Bonden&Vinet säljer via privatimport.

2014 Sclavos Metagitnion

Jag postade om 2014 Sclavos Metagitnion på Instagram häromdagen och skrev att jag skulle återkomma på bloggen när jag skaffat lite mer information om vinet. Det här vinet väckte verkligen min nyfikenhet och min lust att ta reda på mer. Dessutom är det alldeles för bra för att bara få några rader som druknar i flödet. Så mycket mer information har jag egentligen inte lyckats få fram. Snarare är det väl så att nyfikenheten ökat...

Evriviadis Sclavos är alltså en av de stora pionjärerna när det gäller biodynamisk vinodling och naturligt vinmakande i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia som verkar kunna erbjuda en massa spännande i vinväg. Det är först relativt nyligen som vinlusen nått ön och här finns en hög andel pre-phylloxerastockar. Dessutom finns det många lokala druvsorter.

Vinet är gjort till 100% på inhemska druvan vostilidi från 100-åriga stockar. Ingen klarning, ingen filtrering, inget svavel och lagring på använda ekfat. Vinet är bärnstensfärgat men har inte macererats. Doften är minst sagt speciell med torkad frukt, kanderarde citrusskal och nötter. En del fattoner och oxidativa drag.

Smaken är lika speciell den. Speciell men absolut inte konstig eller svår.Den rör sig på gränsen mellan det bekanta och det okända, och landar i något alldeles, alldeles eget. Den är fyllig och kraftfull med hög koncentration. Mer torkad frukt, citrus, nötter, lite vanilj och bränt socker. Medelhög syra och extremt finkorniga tanniner. Jag hinner tänka på sherry, på madeira (sercial) och på traditionell vit rioja och faktiskt på mogen cognac. Och det ska inte tolkas som att vinet känns spritigt, för det gör det absolut inte.

Att 2014 Metagitnion överhuvudtaget existerar måste ses som en bedrift av herkuliska mått. I januari det året drabbades nämligen Kefalonia av en svår jordbävning och Scavlos produktionsanläggning fick stora skador. Likväl förmådde Evriviadis Sclavos producera förstklassiga viner bara några månader sedan. Metagitnion är det tredje Scalvos-vinet jag provar. Allt har varit top notch och jag vill ha mer. Och veta mer. Om både producenten och ön.

Importeras till Danmark och Sverige av Oinofilia.

Vinets lov av Carl A Andersson

Jag tillbringar rätt mycket tid, eller kanske jag borde skriva åt skogen för mycket tid, åt att leta efter vinylplattor på loppisar och i secondhandbutiker. Tiden då man verkligen kunde hitta guldklimpar är ju sedan länge förbi men en och annan godbit dyker upp ibland. Ska man titta lite krasst på mitt letande så kan man nog säga att det inte lönar sig. Fast så är det ju med mycket annat man ägnar sig åt. Svampplockning och sportfiske t ex. Skulle man börja räkna timpeng så blir den nog inte så hög... Men det är ju nåt med letandet, sökandet, rotandet eller fiskandet som lockar. Sedan finns ju det där med sidofångster. Blir det inga plattor så hittar man alltid något läsvärt.

Som t ex Carl A Anderssons "Vinets Lov - Vinprovaren berättar". Boken gavs ut 1983 men då det i förordet står att texterna varit publicerade på annat håll, framförallt i DN, gissar jag att merparten av bokens innehåll kom till på 70-talet. Carl A Andersson var en gång i tiden inköpschef på Systembolagets importavdelning och sedan vinskribent på DN. Han var alltså den som föregick Bengt-Göran Kronstam...

Carl A Andersson var verkligen old school. Hans vinvärld kretsade kring bordeaux, bourgogne, champagne och port men mycket av det han skriver i "Vinets Lov" får mig att höja på ögonbrynen. Texterna är också oldschool, lärda och lätt kåserande men absolut inte utan djup. Han har en förmåga att fånga läsaren och väcka nyfikenheten. Carl A Andersson skriver aldrig läsaren på näsan. Hela hans hållning präglas av öppenhet och nyfikenhet.

Här finns texter om Jura-viner, om Beaujolaise, Vino Verde, Chateauneuf-du-Pape och Österrikiska Viner. Det för mig allra mest förvånande och läsvärda kapitlet har rubriken "Vin på de Gambles vis" och handlar om biodynamiskt vin. Där kan man läsa följande:

          "När man talar med vanliga odlare, handelns folk och t o m forskare häpnar man över konservatismen...
           Jag tycker man ska uppmuntra biodynamisk odling av vin därför att erfarenheten säger mig att potatis
           och grönsaker blir godare utan konstgödsel och besprutningar med kemikalier. Varför skulle då inte vinet
           också bli godare?
           Det finns allt fler som reagerar mot det industriella jordbruket och som är villiga att betala en slant extra för
           det som kan tänkas vara sundare och godare - hushållsgrisens fläsk, den späda gödkalven, kycklingen med
           muskler av utegående, grönsaker vuxna ur naturlig dynga och vin som de gamble gjorde det. Vi är så många 
           redan att Systemet och Spritcentralen måste reagera och ge oss ett biodynamiskt vin att prova!"

De orden skrevs alltså för ungefär 40 år sedan av en vinskribent på väg mot pensionsålderna. En vinskribent som vägrade sätta betyg på vin.  Carl A Andersson skrev fem vinböcker och även fem barnböcker. Jag ska försöka hitta de andra fyra vinböckerna och förhoppningsvis springa på några rara vinyl under letandet.