Nynäshamns Ångbryggeri - Brännskär Brown Ale & Stenstrand Summer Ale

Det var ett bra tag sedan jag skrev om öl på Billigt Vin. Igår kväll provade provade jag två för mig helt nya ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brännskär Brown Ale är mörkt rödbrunt i färgen. Doften är rätt maltig och bjuder på kavring, mörk sirap och en del nedtonade humlearomer. Smaken är medelfyllig, maltig med viss sötma, lite citrus och aprikos. Eftersmaken har viss beska och lätt bitter syrlighet.

Det här är inget dåligt öl men heller inget jag går igång på. Rätt anonymt faktiskt och långt från den standard som brukar gälla för Ångbryggeriet. Jag kan också tycka det är lite märkligt att lansera en brown ale i maj. Hade passat bättre i oktober

Desto roligare är då Stenstrand Sommar Ale. Tydligen är jag inte ensam i min uppfattning för hela laddningen sålde slut på några dagar. Även en andra batch försvann i ett nafs och många blev utan. Här kan vi verkligen tala om sommardryck trots att det är en kraftig sak med nästan 7% alkohol.

Stenstrand Sommar Ale är relativt ljus i färgen, ljust guldgul. Doften är ren och frisk med massor humlearomer. Citrusfrukten dominerar med uppackning av honung, blommiga toner och lite spannmål. Smaken är medelfyllig och mycket frisk med massor av citrus och örter. Till en början är det citron/apelsinzest som dominerar och mot slutet glider det över i grapefrukt. Jag gillar Nynäshamns kolsyrning och här har de verkligen fått till det. Den är kraftig men inte vass och ger Stenstrand extra fräschör. Riktigt bra. Det blir till att hänga på låset nästa sommar.

Återbesök hos Bressan

Som avslutning på första dagens Friulien-tripp gjorde jag ett återbesök hos Bressans. När jag anlände till Farra d'Isonzo möttes jag av ett lätt kaos. Mitt på gårdsplanen stod ett gigantiskt terrängfordon som såg ut som det var specialbeställt av Arnold Schwarznegger. Dörrarna var öppna och stereon vrålade ut bluegrass musik. -Fulvio har just kommit tillbaka från en månad i USA förklarade hustrun Jelena.

Fulvio själv var hårt upptagen med att röja upp förödelsen i trädgården efter ovädret som dratt genom delar av Collio några dagar tidigare. Jelena tar mig på en tur bland vinrankorna medan Fulvio hämtar andan. -Ungefär 40% av skörden blev förstörd av haglet berättar Jelena och visar skadorna. Hon tror också att skadorna kan komma att påverka även nästa års skörd. Ovädret var över på en kvart men ställde till stor skada på många håll i området. Bressans var inte de värst drabbade.

Efter en stund ansluter även Fulvio och vi beger oss in i lagringslokalen för att provsmaka de nya årgångarna som nyss buteljeras. Jelena och Fulvio berättar att de är mycket nöjda med de nya vinerna som de menar är mycket väl lämpade för lång lagring.

Vi inleder provningen med 2007 verduzzo friulano som i vanliga fall beskrivs som ett maskulint vitt vin, eller ibland som ett rött vin i ett vitt vins skepnad. Sanningen är att det är närmast guldgult i färgen och att nya årgången är den kraftfullaste jag provat. Mäktig doft med äpplen och aprikoser. Här finns en blommig komponent och honungstoner. Smaken är stor och fyllig, rund och silkig med ett tydliga tanniner. Mycket frisk syra. Imponerande idag med stor potential för framtiden.

2006 pinot nero är inte som någon annan pinot nero jag provat. Färgen är tät och mörkt röd. Doften har en lätt rökighet, flörtig frukt med körsbär och skogsbär och en viss fatkaraktär. Smaken är rejält fyllig, saftig och läcker. Mycket frisk syra och bestämda tanniner. Lång eftersmak. En powerpinot som är mer producenttypisk än druvtypisk.

Vi provar nya årgången av pignol som varit på flaska i två månader. Aktuell årgång är 2000 och vinet känns väldigt, väldigt ungt. Doften bjuder på svarta vinbär, röda bär och kryddöretr. Smaken är mycket frisk med rejäl syra som känns mycket påtaglig trots ett tjockt hull av ung frukt. Samma sak med tanninerna. Bestämda på gränsen till tuffa men mycket väl förpackade. Här finns struktur för mycket lång lagring. Nästa flaska blir nog lagom att öppna på pensioneringsdagen.

Jag fick också ett rejält glas av den mytiska 1997 Pignolo som fortfarande ligger på fat. En del av produktionen buteljerades för några år sedan men Fulvio valde att behålla sex fat för fortsatt lagring. Det är lika bra som jag minns det...

Provningen fortsätter med nytillskottet i Bressans portfölj, ett rosévin!!! Fast det är inte som andra rosévin om nu någon hade väntat sig det. 2009 Rosantico är gjort på moscato rosa en druva som länge odlats i trakten sedan länge. Nu är dock produktionen minimal. Normalt används druvan till dessertviner men Fulvio gör ett helt torrt vin. Det tror man inte när man känner den aromatiska rosenparfymerade, blommiga och druviga doften. Smaken är däremot torr, fyllig och mäktig. En speciell upplevelse som jag återkommer till när jag bekantat mig bättre med vinet.

Det har blivit dags att lämna Bressans och jag berättar mina planer för de kommande dagarna som bl a innehåller ett besök hos en mycket namnkunnig granne. Fulvio lägger armen om mina axlar och säger att han hoppas att jag uppskattar vatten och kemikalier...

Vinomatik importerar Bressans viner och säljer via beställningssortimentet.

Läs mer om Fulvio Bressan och hans viner här

Grekisk Afton i Sjörröd

Mitt besök hos Evangelos Paraschos fick ett lite abrupt slut beroende på dålig planering från min sida och ett alltför tight schema.Jag hann bara med fatprov och fick lämna stället innan vi han börja prova de buteljerade vinerna.Igår eftermiddag fick besöket en trevlig epilog, en provning med stora delar av Paraschos sortiment. Inte i Collios böljande landskap men väl ett stenkast från Finjasjöns soldränkta stränder i sällskap med Vinosapien och Italienska viner.

Tyvärr tvingades vi konstatera att 2007 Kai, 100% Tocai, var korkad bortom all vett och sans. Synd på så rara ärtor...


2007 Ponca är Paraschos vita toppvin. Ponca är också namnet på den magra jordmånen som anses som ytterst lämplig för produktion av kvalitetsviner och som är typisk för Collio. Evangelos Paraschos vill utvigda begreppet och menar att det innefattar jordmån, klimat, traditioner, la bora, d v s hela det sammanhang som bidrar till att vinet smakar som det gör.

Ponca är en blandning där sauvignon blanc och chardonnay utgör c a 90% och resten består av ribolla gialla, pinot blanc, malvasia, verduzzo och picolit. Fem dagars maceration och sedan två års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel.
Färgen är ljust bärnsten med en dragning åt guldgult. Doften är mycket intensiv och komplex. Den domineras av aprikos med inslag av krusbär och mynta. Det finns honung, torkad frukt och en aning karamell.
Smaken är mycket frisk och fruktig. Vinet är rejält fylligt utan att bli det minsta tungt. Tanninerna är märkbara men förhållandevis mjuka. Bra syra och lång god eftersmak. Ett helt fantstiskt vin där den speciella vinifieringen på inget sätt tar över eller skymmer kvaliteter. Inget dumt ställe att börja på om man vill bekanta sig med oranga viner.


2008 Not är gjort på 100% pinot grigio. Här har skalkontakten pågått i tre veckor. I övrigt är det gjort på precis samma sätt som Ponca. Jag ska säga något om vinets namn. Evangelos Paraschos kommer från Grekland och han har valt den grekiska symbolen för pi som sitt varumärke. På italienska uttalas den "pi greco", alltså "grekiskt p" läser man ut det blir det pi+not=Pinot.

Vinet är betydligt rödare i färgen än det föregående, nästan rosa. Doften kryddig, karamellig och har inslag av aprikos och persika. Smaken har till en början ett stort anslag och känns fylligt och kraftfullt. Österländska kryddor och torkad frukt dominerar men jag upplever att smaken inte riktigt fyller ut det stora anslaget. Frisk syra och rätt så rejäla tanniner. Här upplever jag att metoden lite granna skymmer druvmaterialets kvaliteter och vinet är mer intressant än gott. När jag provar om vinet dagen efter och dricker det till en lätt kanelkryddad spezzatino med polenta gör det jobbet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Suveränt matvin. Dag två har smaken växt ett par storlekar och nu levererar det fullt ut.


Vi fortsätter med 2008 Merlot, ett vin gjort på druvor från mycket unga stockar. 30 dagars maceration. I övrigt samma vinifikation som de övriga vinerna. Rätt trevlig doft med plommon, körsbär och mineraler. Smaken är rätt enkel med lite gröna inslag och vi får alla associationer till Cabernet Franc. Bra syra, bestämda men inte tuffa tanniner.


2006 Noir är 100% pinot nero. 20 dagars maceration, tre år på stora ekfat och ett år på flaska innan försäljning. Glöm allt du lärt om italiensk pinot nero. Färgen är ovanligt tät och mörk för druvsorten. Doften bjuder på malört och lite skogstjärn tillsammans med pigga röda bär och typiska biovins-toner. I munnen så upplever jag mer av Friulien än av pinot. Drygt medelfyllig smak, vital frukt, frisk syra och rejäla tanniner.


Sista vinet i i samlingen är 2006 Skala, 95% Merlot med några småskvättar barbera och refosco. Allt från stockar med minst 30 år på nacken. 30 dagars maceration och fyra år på stora ekfat. Doften indikerar till en början att vinet packat ihop, som om det stått förlänge på öppen flaska. Det känns lite oxiderat och för tankarna till gammalt blomvatten. Det tar sig med luft men doften blir aldrig helt inbjudande. Smakmässigt möter man en helt annan spelare. Här finns absolut inget trött eller bedagat. Smaken är ytterst vital och fyllig med läcker frukt, frisk syra och kraftfulla, men väl integrerade tanniner. Stor men men inte alls tung utan i perfekt balans.

En samling mycket välgjorda och intressanta viner som jag verkligen ser fram emot att få följa i framtiden. Jag skrev i mitt förra inlägg om Paraschos att Niklas importerade. Någon drog slutsatsen att det var Vinik och det var även min tanke. Så är emellertid inte fallet utan det är Wine Trade som har hand om importen. Tyvärr går Paraschos viner i nuläget bara att beställa som privatimport. Prismässigt ligger vinerna på mellan 20 och 35 euro i Italien.

Vi drack en massa andra rasande trevliga viner också. Om dessa har Patrik skrivit med sedvanlig ackuratess

En bit Fenseck och 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

När jag motvilligt gav mig ut på stanför att handla något att äta idag efter jobbet trodde jag först att gårdagens excesser hunnit ifatt mig. Jag firade internationella IPA-dagen på Bishop's Arms i Helsingborg. Firandet genomfördes i två akter med en paus i mitten för att se HIF spela sig vidare i Europe League.

Jag möttes av en livlig kommers på torget mem det var inte den vanliga torghandeln med fiskbil och ett par förskrämda grönsakshandlare. Nej, här fanns stånd med franska och italienska delikatesser, läckra bakverk och fin frukt. Jag gav mig ut på Storgatan för en reality-check. Där fanns samma sura Dressman-, Brothers- och Bokia-butiker som vanligt. Jag återvände till torget och allt det härliga fanns kvar. Efter att ha pratat med ett par torg-handlare visade det sig vara ett ambulerande jippo som reser Sverige runt.

Jag gick runt, provade, smakade och började så smått tro på att det som verkade utspela sig på torget verkligen hände och inte var något slags flashback av effekten från psykotropiska humlekottar. Efter att ha talat med försäljaren i ståndet som sålde italienska delikatesser återkom mina tvivel. Jag provade olika ostar och fastnade för en variant med ett rätt oskönt yttre. Fenseck hette den och säljaren berättade att den var gjord på opastöriserad komjölk och skulle passa väldigt bra till "the great wine ??? Jag frågade två gånger vilket vin det var osten skulle passa till. Försäljaren tappade väl till slut tålamodet och bokstaverade B-A-R-O-L-O, "You know, the great wine from Piemonte".

Jag bara undrar, när hände det dig senast att en osthandlare på ett torg i en svensk småstad rekommenderade en barolo till osten. Jag handlade en rejäl bit Fenseck och skyndade hem för att än en gång förvissa mig om att mina sinnen inte svikit mig. Lämpligt nog hade jag precis hämtat en låda 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Jag korkade snabbt upp en flaska och skänkte mig ett rejält glas.

Vinet är ljust brunrött helt transparent och har en väldigt vacker lyster. Doften hjälper mig på intet sätt att komma ner på jorden. Vinet har de där fascinerande närmast kaleidoskopiska kvaliteterna som en bra barolo ska ha. Det är svårfångat och byter hela tiden skepnad. Skogshallon, körsbär, mandelmassa, eleganta exotiska kryddtoner och choklad passar revy. Mångfacetterat, spännande och smått omtumlande.

Smaken tjusar mig inte riktigt på samma sätt men visst är det bra. Det är en förhållandevis lätt och elegant barolo med sötma från de röda bären, hög frisk syra och finkorniga tanniner. Det känns inte som något lagringsobjekt men oerhört charmigt och tillgängligt idag.

Och försäljaren hade alldeles rätt för sig. Det satt som en smäck till en bit fenseck

En eftermiddag hos Edi Kante

Navigatorn i min hyrda diesel-Fiat lovade att trippen från San Floriano del Collio till Duino Aurisina skulle ta en halvtimme. Den tog nästan det dubbla. Jag fick mig en rundtur på den fascinerande högplatån Carso som på något märkligt sätt påminner om en blandning av småländsk landsbygd och zonen i Tarskoskijs "Stalker". Fast med havsutsikt. Jag har varit här för några år sedan och besökt Vodopivec och fångades då helt av det gåtfulla landskapet som känns både välbekant och helt främmande. Man kan säga detsamma om vinerna, oavsett om det gäller de lokala vitovska och terrano eller när Carsos terroir fått sätta sin prägel på internationella druvor som chardonnay och sauvignon. Det smakar alltid framförallt Carso. Välbekant och främmande, alltid spännande.

Jag är på väg till den legendariske Carso-producenten Edi Kante. Jag vet på förhand att jag inte kommer att få träffa Edi Kante själv utan hans systerson Goran. Vi hamnar direkt ut i vingården. -Du måste med ut här och se hur det ser ut för att du ska förstå säger Goran och börjar berätta den fascinerande historien om Edi Kante och hans arbete.

Kante var den förste som buteljerade viner i Carso under tidigt 80-tal. Vin har alltid producerats här men mest för husbehov, till vänner och bekanta och det såldes som vino sfuso. Under 60- och 70-talet lämnade de yngre Carso för att flytta till stan för att hitta bättre försörjning än det magra lantbruket. Edi Kante ville stanna kvar och försöka hitta möjliga vägar till försörjning. Han bestämde sig för att börja producera vin.Trots flykten från landsbygden var det omöjligt att köpa vingårdar utan Kante var tvungen att anlägga nya. De stora kostnaderna för att anlägga nya vingårdar i Carso betydde att det var nödvändigt att satsa på kvalité, något annat skulle aldrig kunnat bära sig.

Det jag får se är en cirka en ha stor vingård som kostat mellan 250.00 - 300.000 euro att ställa i ordning. Tidigare var berget i dagen här. Det krävdes 1.000 lastbilslass med jord. Först ett lager med en jordtyp som är relativt vanligt förekommande i Carso och sedan ett topplager med den speciella och för Carso typiska röda jorden. För att komma åt den röda jorden, som är mycket eftertraktad måste man köpa marken där den finns och sedan transportera jorden till vingården.

Arbetet med att bygga en vinkällare var om möjligt än mer arbetskrävande. Källaren är borrad och sprängd tjugofem meter rakt ned i berget. Under det som ser ut som en rätt anspråkslös anläggning finns tre våningar för produktion och lång lagring. En helt magnifik skapelse, ytterst funktionell och vacker som ett konstverk. Edi Kante verkar vara den sortens person som ser svårigheter och umbäranden som sporrande utmaningar. Utmaningar som sätter fart på kreativiteten. I stort såväl som i smått.

Produktionen är givetvis helt ekologisk. En liten mängd svavel används vid buteljeringen men that's it. Däreomt använder Kante små ekfat för lagring och han macererar inte sina viner som grannen Zidarich gör. Han provade under några år men har nu lämnat den metoden. Här är det klassiskt vinmakande som gäller.

Goran plockar fram ett gäng flaskor, bröd, lokala ostar och charketurier. Provningen kan börja. Vi inleder med två mousserande. NV KK Rosé Brut gjort på 100% Pinot Nero. Vinet har legat ett år på jästfällningen innan det desgorgerades. Goran menar att de skulle vilja lagra det längre men just nu tillåter inte lagringsutrymmet längre tid. Vinet är hursomhelst en ren fröjd att dricka. Blekt laxrosa färg. Doft med friska röda bär och mineraler. Smaken är mycket ren och frisk med hög syra och lätt sälta.

NV KK Brut är gjort på samma sätt men druvorna är 80% chardonnay och 20% malvasia. Även här mycket tydliga mineraltoner, brödiga toner, lätt kryddighet och gröna äpple. Frisk, fyllig och mineralstinn smak som hänger kvar långt efter det att jag svalt.

Vi fortsätter med standardtappningar. 2009 Vitovska har precis tappats på flaska. Doften är knuten men man anar ett elegant friskt och lite blommigt vin med citrus, honung och mineraler. Smaken är ytterligare en variant på temat citrus och mineraler. Vänner av diverse mollusker kan nog inte hitta mycket bättre sällskap till favoriträtten. Munnen känns verkligen rengjord efter en skvätt kvalitetsvitovska.

2009 Malvasia är också den helt nybuteljerad. Här är doften mer aromatisk och kryddig. Smaken är något fylligare än det föregående och mera kraftfull men grundtemat är detsamma

2008 Chardonnay har en lätt sötma, lite tropisk frukt, äpple, citrus och de typiska mineraltonerna i doften. Smaken frisk med hög syra ung pigg frukt och lång eftersmak. Här får jag verkligen känslan av ett vin som behöver ytterligare några år på flaska.

2008 Sauvignon är det av vinerna som har mest druvkaraktär. Återhållsamma, balanserade sauvignon-typiska aromer möter det Carso-specifika. Inget parfymerat utan väldigt elegant. Ren, frisk smak.


Goda årgångar gör man riservor av druvorna från de bästa vingårdarna. Riservorna lagras precis som standardtappningarna ett år på fat men sedan får de ligga på flaska tills de är färdiga. Vilket kan betyda upp till tio år och ibalnd ännu mer. 2006 Vitovska Selektion har fått ett år på fat och fyra på flaska. Man kommer att hålla på det minst två år till, kanske tre. Goran berättar att man alltid gör 3 - 4000 flaskor av riservorna då man inte vill att de ska vara möjligt för många att dricka mogna viner. Priserna ligger sympatiskt nog bara cirka 30% över standardtappningarna. Vinet är elegant guldgult i färgen. Doften är betydligt mera utvecklad än hos den unga vitovskan med större bredd och djup. Samma sak med smaken men här finns både syra och struktur för åtskilliga års ytterligare lagring. -Jag räknar med att detta håller i 15 år till säger Goran.

2005 Vitovska Selektion är ännu bättre. Vinet känns yngre och friskare men samtidigt rundare och fylligare. Inte heller detta vinet har nått marknaden och Goran menar att det mycket väl kan komma att släppas efter 06:an.

Man har valt att kalla 2001 Chardonnay Selektion för La Bora di Kante. Bora är den kalla, hårda vinden som drar fram över Carso. Vinets etikett pryds av en vinterbild från piren i Trieste. Selektion-flaskorna har alltid unika konstetiketter, oftast med någon av Kantes egna tavlor avbildade. Vinet är helt fantastiskt. Fortfarande ytters vitalt, för att inte säga ungdomligt. På något sätt känns det som att lagringen framhävt mineraliteten ytterligare och här kan man verkligen tala om att, för att låna ett uttryck från IV-Patrik, gnaga gnejs med salt och citron.

Kante gör en liten mängd Pinot Noir vissa årgångar men den huvudsakliga röda druvan är terrano. Terrano är en druva med starkt rödblå färg, mycket hög syra och nästan inga tanniner. Vinerna konsumeras unga. För det mesta men inte hos Kante. 2005 Terrano har en magnifik doft. Doften har ett enormt djup med mörka bär där klockrena maraschino-körsbär höjer sig över mängden. Här finns också rejält med järn och mineraler. Smaken är otroligt saftig och bärig med intensiv syra. Lång fascinerande eftersmak. Jag trodde inte det gick att göra bättre Terrano. Men Knate kan.

1991 Terranum är också den 100% Terrano som lagrats tre år på barrique och sjutton år på flaska. Flaskan vi provar har stått öppen i två dagar och Goran menar att vinet ännu inte öppnat upp riktiigt. Tack och lov för det tänker jag när jag drar in den intensiva doften. Här finns också de typiska maraschino-bären men det händer så otroligt mycket annat med örtkryddor, lakrits och mineraler i en salig blandning. Smaken är lätt till medelfyllig men ändå otroligt intensiv. En fröjd att dricka på egen hand och säkerligen ett ypperligt matvin. Och just det, alkoholhalten ligger på 10.5% och Parker gav 93 pinnar.

När jag packar ihop mina saker och gör mig färdig att gå plockar Goran fram ytterligare en flaska. -Här är något verkligen speciellt säger han och jag börjar direkt fundera över vad det kan tänkas innebära. Det som är speciellt i det här sammanhanget måste vara lite extra speciellt. Och det är det ju såklart. Rex Apum är ett muskat-vin som lagrats tre år på barrique. Vinet är guldgult och har en intensiv muskat doft, söt och druvig. Här finns inslag av honung och vilda örter. Smaken blir något av en chock. Vinet är helt torrt och har mycket hög syra. Mycket fylligt och kraftfullt. Ett vin jag skulle velat sitta med länge och begrunda. Tyvärr är det dags att dra vidare mot nästa besök.

Ett fantastiskt intressant och spännande besök. Här får man verkligen hoppas att det dyker upp någon vaken importör å det snaraste. Kantes viner håller absolut världsklass och liknar inte riktigt några andra.

Räknetrissen jagar storvilt

Ett sparsmakat augustisläpp har nått vissa systembolagshyllor. Tysk riesling av årgång 2009 tycks vara det hetaste heta, enligt kritikernas omdömen och även att döma av många blogginlägg den senaste tiden. Ja två champagner verkar inte heller gå av för hackor, för den som har en femhundring eller så att avvara.

Det är lite semesterglest i tabellen: DN saknas och Sydsvenskans sökmotor tycks efter en tillfällig uppryckning ha kärvat ihop igen. Men trotjänarna BKWine, som för övrigt har en ny hemsida, Munskänkarna och HD - flankerade av GP och Tastelines Camilla och Ulrika - ser till att det blir en lista även denna gång.

Det var ett tag sedan jag tittade till Hans Artberg och hans vanligtvis kärva omdömen. Men nu är han nöjd. "Bacchus hör bön!", utropar han och gillar verkligen ett knippe - som ahn uttrycker det - röda "klassiker". Château Poujeaux, La Spinettas Langhe Nebbiolo och Pin Monferrato Rosso - se listan nedan - är några av dem.

Jag tror ändå det får bli några tyska rieslingar... men vänta nu - jag ska ju ta en tur till Berlin i slutet av veckan. Det verkar roligare att kolla där vad man kan hitta. Om någon läsare har tips på en bra vinaffär får denne gärna höra av sig!

VITA
90353 2009 Künstler Hochheimer Stielweg Riesling Old Vines trocken.
169 kr. Medel 4 (5 betyg).
90339 2009 Clemens Busch Riesling vom roten Schiefer.
169 kr. Medel 4 (3 betyg).
90347 2008 Millton Te Arai Vineyard Chenin Blanc.
149 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90346 2009 Millton Riverpoint Vineyard Viognier.
149 kr. Medel 3,66 (3 betyg).
99067 2008 Tim Adams Riesling.
139 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
90357 2004 Reinhold Haart Piesporter Riesling Spätlese.
185 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
95628 2008 Château Montus Blanc.
195 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
90343 2009 Clemens Busch Marienberg GG Fahrlay Riesling trocken.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99106 2008 Pouilly-Fuissé Les Brûlés.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99129 2009 Tim Adams Semillon.
139 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
90341 2002 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre.
199 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

RÖDA
92186 2008 Langhe Nebbiolo.
199 kr. Medel 4 (5 betyg).
99154 2004 Baron de Ley 7 Viñas Reserva.
254 kr. Medel 4 (3 betyg).
90335 2006 Château Vignelaure.
199 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90006 2008 Valpolicella Superiore Campi Magri.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg).
95587 2008 Château Poujeaux. 267 kr.
Medel 3,33 (3 betyg).
99314 2007 Barolo.
315 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99324 2008 Pin Monferrato Rosso.
321 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
95538 2008 Château de Fieuzal.
335 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99309 2008 Zisola Doppiozeta.
249 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
99329 2008 Barbera d’Alba Gallina.
313 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

På besök hos Evangelos Paraschos

Den största delen av sommarens Italien-semester ägnades åt annat än vin. Visst drack jag vin till nåra nog varje måltid men en del var bekantas hemkörda, några flaskor köpta hos lokala producenter utan några kvalitetsambitioner, en hel del prosecco och lätt glömda snabbköpsköp. Kravlöst drickande med andra ord. Det var ju semester gudbevars.

Semestern avslutades dock med en tre-dagars tour de force i hyrd diesel-Fiat runt Friuliens östra delar med producentbesök från tidig morgon till sen kväll. Jag ska efter bästa förmåga försöka återge något av det jag var med om.

Första stoppet, och på förhand ett av de jag var allra mest nyfiken på, var hos Evangelos Paraschos. .Låter det inte italienskt ? Det gör inte alltid namnen i Friulien, särskilt inte i slovensktalande området runt Gorizia. Men Paraschos är inte slovenskt utan grekiskt och Evangelos är tvättäkta grek men har bott hela sitt vuxna liv i Friulien. Han kom drygt 20 år gammal till universitetet i Trieste för att utbilda sig till apotekare. Han mötte sin blivande hustru, utvecklade en passion för de lokala vinerna och började drömma om att själv producera vin.

I byarna runt San Floriano del Collio finns några av Italiens mest radikala naturvinsproducenter. Här huserar bland andra Josko Gravner, Stanko Radikon, Dario Princic och Damijan Podversic. Evangelos Podversic arbetar i samma tradition. Odlingen är biodynamisk och han använder inget svavel. Däremot skiljer han sig lite vad beträffar macerationstiden för de vita vinerna. -Jag valde den här vägen att arbeta på för att det är så man gör här i trakten, det är vår tradition. På senare tid har jag valt att korta ned macerationstiden till ungefär en vecka för alla vita viner utom pinot grigio som får c a tre veckors skalkontakt säger Evangelos som tycker att vinerna blir mera lättillgängliga med den behandlingen.

1997 köpte Evangelos sina första hektar vinmarker. Till en början producerade han mest till familjen och till vänner och bekanta. 1999 var första officiella årgången och då producerades c a 10.000 flaskor. Efter några år började han gå över till ekologisk produktion och 2003 började han macerera de vita vinerna. Det året stod också den nya källaren färdig. Idag äger familjen sex ha och arrenderar ytterligare ett och ett halvt. Årsproduktionen ligger på runt 25.000 flaskor.

Paraschos viner jäses och lagras på ek. De flesta på stora fat men han använder några få barriquer och tonneaux. Vinerna lagras två år på fat förutom röda toppvinet Skala som får dubbla tiden. Under några år har Evangelos dessutom experimenterat med att jäsa och lagra på amforor av terracotta. I år släpptes 2009 Malvasia Amphoreus. Hela produktionen på 800 flaskor gick till Norge som är en av företagets viktigaste exportmarknader.

Evangelos betonar nogrannt att det viktigaste för honom är att göra bra viner, att arbeta biodynamiskt och utan tillsatser av svavel är inget självändamål utan en bonus. -Hade jag inte varit nöjd med vinerna hade jag arbetat på ett annat sätt menar Evangelos. Han berättar vidare att genom macerationen så får stabiliseras vinerna naturligt. Arbetssättet kräver dock extrem nogrannhet i vingårdsarbetet och ställer väldigt stora krav på hygienen i källaren.

Mitt besök hos Paraschos samanfaller med en visit från Slow Food, en representant som arbetar med deras kommande Slow Wine-guide. Det sätter sin prägel på besöket. Italienskan flödar, det är inte helt enkelt att hänga med. Vi provar från fat och från amfora i högt tempo, kommentarer till vinerna blandas med frågor och långa förklaringar. Jag bestämmer mig för att försöka hänga med och fokuserade på pratet. Provningen drar ut på tiden, jag måste dra vidare till nästa besök innan vi kommit till lunch och provning av de buteljerade vinerna. Av fatproverna blev jag oerhört imponerad av en mäktig tocai, en fyllig pinot grigio och kanske allra mest av den kryddiga, aromatiska terracottalagrade Malvasian som fortfarande finns i massor av norska butiker. Just innan jag ska gå frågar Evangelos om jag möjligtvis känner till deras svenske importör. Hanskulle visst heta Niklas. Och jodå, det gjorde jag.

Stora delar av sortimentet fick följa med hem och jag återkommer inom kort med rapport.