Pheasant's Tears Winery - Tillbaka till framtiden

Den något osannolika provningen av georgiska viner på pensionat Enehall i Båstad hängde på en skör tråd. Snökaos i Stockholm, inställda flyg, och hala landningsbanor ställde till det. Provningsledarna Erik Andermo och Jakob Mörndal från Georgian Wine Legacy anlände betydligt senare än planerat men det måste anses som en bedrift att de överhuvudtaget lyckades komma fram. Förseningen gjorde att vi fick en snabbversion av deras och Pheasant's Tears historia.

Georgien har en lång vinhistoria som sträcker sig åtskilliga tusen år tillbaka i tiden. Det råder väl något slags konsensus om att det var i trakterna runt Kaukasus som allting en gång började. Tittar man på områdets mer moderna vinhistoria så försåg Georgien Sovjetunionen med vin under långa perioder. Handeln fortsatte även efter unionens sammanbrott och upplösning. 2006 förbjöd Ryssland dock importen av Georgiskt vin med hänvisning till den höga halten av kemikalier i vinet.

Denna kris och potentiella katastrof ledde till nytänkande och utveckling för den georgiska vinindustrin. Man sökte nya marknader, satsade på kvalitet istället för kvantitet och tog in både kompetens och kapital från utlandet. Många började också göra mer internationella viner. Pheasant's Tears valde en helt annan väg. Man satsade på att odla inhemska druvsorter och vinifiera enligt traditionella metoder.

Traditionen att jäsa och lagra vin på qvevri, stora urnor av terracotta som grävs ned i marken, är många tusen år gammal. Den har aldrig helt dött ut men har mest använts för vin till det egna hushållet och lokal konsumtion. Hantverket för att göra qvevris är nästan helt utdött och alla Pheasant's Tears qvevri är sådana man köpt begagnade.

Pheasant's Tears startade, söm jag nämnde i mitt förra inlägg, 2006. Första årgången på markanden var 2007 och det året gjorde man bara saperavi. Den och rkatsitelli gör man nu c a 10.000 flaskor vardera av. Man producerar ytterligare fem viner på inhemska druvor i betydligt lägre antal. Totalt har man 10 ha vinmarker. Skördeuttaget ligger i genomsnitt på 40 hl/ha.

Vinifikationen är så lite intervenerande man kan tänka sig. Efter det att druvorna skördats och pressats så lägger man allt i den nedgrävda qvevrin. De mognaste stjälkarna får följa med. Vinet får sedan macerera mellan tre veckor och sex månader beroende på druvsort och typ av qvevri. Den fortsatta lagringen sker också på qvevri och man använder varken stål, cement eller ek. Innan buteljeringen tilsätter man en liten mängd svavel.



Provningen inleddes med 2009 Mtsvane. Vi får veta att mtsvane betyder grön på georgiska. Det finns dock inget grönt över detta vinet. Det går i gnistrande guldgult. Doften är yppig och elegant. Sherrytoner blandas med citrus, äpple och päron. Idag finns ett tydligt inslag av mango, en frisk tallbarrspust och honung. Smaken följer aromerna mycket precist. Frisk syra, rejält med finkorniga tanniner och lång eftersmak. När jag kom hem efter provningen drack jag det sista från en flaska Mtsvane som stått öppen i kylskåpet i tio dagar. Lite av frukten har gett sig men vinet var fortfarande väldigt bra.



2009 Rkatsitelli har den något otacksamma uppgiften att följa Mtsvane. Druvan är den mest odlade vita i Georgien. Vinet har en lite ljusare färg. När jag provade vinerna förra gången uppfattade jag detta vinet som " en storlek större". Den bilden förändrades när jag provade om vinerna under de efterföljande dagarna. I övrigt upplever jag vinet precis som sist. Mycket fin doft med plommon, aprikos, nötighet och honung. Lite rengöringsmedel, rått fläsk och kryddor.
Smaken är mycket ren med plommon, citrus och vit persika i fronten. Friskt med bra syra, tydliga tanniner och en viss bitterhet.


Kvällens första röda är en raritet. 2009 är första årgången av druvan Shavkapito som buteljerats sedan ryska revolutionen. Mörkt röd färg med viss transparens. Mycket intensiv doft där första intrycket är hallonremmar. Smörkola och bärfrukt. Det finns också ett tydligt inslag av körsbär och tobak. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Finkorniga tanniner och viss bitterhet. Ett mycket trevligt vin som jag gärna skulle följa under ett par dagar. 2009 Shavkapito gav intrycket av att ha ytterligare en växel att lägga in.

2008 Saperavi har en extremt tät och mörk färg. Längst ut i kanten anas något blårött. Doften är tung och funkig. Här blandas ångor från häststallet med rökta charprodukter och slånbär. Färsk tobak med svarta vinbär och björnbär med smörkola. Överallt svävar den där lite blommiga "naturvinsdoften" och lån från någon obskyr italiensk digestivo.

Smaken överraskar med en relativ lätthet. Bärfrukten i centrum med tydliga inslag av tobak. Bra syra, rejäla tanniner och viss bitterhet. Ett personligt och mycket spännande vin som jag skulle placera någonstans mellan norra Rhone och Cahors.

Sista vinet är också det allra första som gjordes av Pheasant's Tears, 2007 Saperavi. Här har färgens intensitet tonats ned något och kanten har börjat anta en tegelfärgad nyans. Det mesta från 08:an går att känna igen men kanterna har rundats av och det här blir mångas favorit.

Jag funderade mycket innan provningen över hur ett gäng såpass udda viner skulle tas emot av en grupp munskänkar utan någon större erfarenhet av naturviner. Jag hade nog väntat mig en större skepticism och måste erkänna att den stora öppenheten förvånade mig. Det gjordes ingen omröstning om bästa vin men när jag tittade mig omkring efter provningen såg jag att många lämnat en del av de vita vinerna kvar i glasen. Däremot var glasen med de röda vinerna nogrannt tömda. Många uttalade att de röda var lättdruckna vilket kanske inte är det adjektiv jag i första hand skulle välja för att beskriva saperavi.

För min del var det de vita, eller oranga, som gjorde det största intrycket. Här har vi två helt unika viner där 2009 Mtsvane prickar bulls eye vad gäller mina smakpreferenser. De röda är något mindre särpräglade men absolut värda att provas. Min rekommendation för den som vill prova Pheasant's Tears viner är att köpa lådan "Limited Selection". Där ingår vinerna vi provade plus en extra flaska 2009 Rkatsitelli. Lådan kostar 936 kr och jag har svårt att föreställa mig något mer prisvärt. Limited Selection-lådan är enda chansen att få prova Shavkapito och Mtsvane. De andra vinerna går även att beställa enstaka flaskor av.
Jag är oerhört imponerad av vad man lyckats åstadkomma på så kort tid. Det känns också oerhört spännande att vara med från början. Med tanke på hur snabbt Pheasant's Tears har arbetat så kan jag inte tänka mig annat än att vi bara har sett början på en mycket dynamisk process.

Ekoviner, ständigt dessa ekoviner...

I stort sett alla inlägg jag skrivit som varit vin-relaterade men inte handlat om något specifikt vin har nästan uteslutande handlat om gnäll och klagande. Jag önskar att jag var bättre på att fånga upp positiva tendenser i vinvärlden men de fastnar inte på samma sätt som det negativa. Naturligtvis är det återigen naturekobioköret som får igång mig.

Övriga familjen har förbjudit mig att läsa Kronstam på söndagsmorgonen så det gör jag inte längre. Nu råkade jag via den alltid lika positive och vänlige Alf Tumble på Dricks ändå utsättas för Kronstams skriverier. Istället för att ta ut det på familjen blir det en bloggpost.

I sin text lyckas Kronstam förklara att vi är många som gillar eko-viner och att de hör framtiden till. Eko-vinerna har varit dåliga, blivit bättre ja till och med "fullgoda" men nu åter blivit sämre. Försämringen beror på att odlarna svavlar för lite. Tack för den klockrena analysen säger jag.

Alf Tumbles text handlar om olika typer av ekoviner och diverse subgenrer. Någon läsare hade bett Alf att skriva om ekoviner och han gjorde en förtjänstfull genomgång av olika sätt att benämna, certifiera och klassificera ekoviner. Den texten är inte alls dålig men tillsammans med Kronstams krönika sätter den fart på mina funderingar. Jag började fundera kring hur otillräcklig och urvattnad beteckningen ekologisk är i både vin och matsammanhang.

Trots att jag i stort sett bara skriver om viner som kan betecknas som ekologiska så tycker jag inte att beteckningen har något större egenvärde. Jag misstror också de flesta certifieringar. Etiketter är lika lätta att klistra på som de är att plocka av. Det är ju förvisso så att en etikett, eller en certifiering kan tydliggöra något men den kan också dölja något eller flytta fokus. Tanken att välja ett vin som skeppats hit med tankbåt för att sedan tappas på klimatsmart papplåda känns lika lockande som att äta Dennis grillkorv. Om det är ekologiskt eller inte spelar liksom ingen roll. För mig är det en närmast löjeväckande tanke att dricka ekologiska viner av hänsyn till miljön. Då är det väl långt bättre att låta bli att dricka vin. Om det är något Kronstams tabell visar så är det väl just detta. Ett vin kan vara prisvärt, fyndstämplat, ekologiskt, rättvisemärkt, förmodligen även producerat av en vinmakare som tänkt på genusperspektivet och ändå suga hårt. Vill man visa sin solidaritet eller sin omsorg om omvärlden är det bättre att göra det på ett sätt som faktiskt gynnar det man vill värna om. Vill man dricka bra vin så bör man skaffa sig kunskap om odlaren och hans, eller hennes, arbetsmetoder.

Mitt intresse för ekologiska viner handlar mest om att jag ser ekologisk produktiom som EN grundförutsättning för att göra bra vin. Småskalighet, hantverksmässig produktion och respekt för traditioner är andra grundläggande förutsättningar för att göra vin som faller mig i smaken. Vinframställning som ger mångfald snarare än enfald.

2007 Soleil de Coulaine Chinon

Jag har börjat dricka vin allt oftare. När vi startade bloggen för dryga tre år sedan så drack jag ett par flaskor till helgen. Undan för undan har det blivit färre dagar och måltider utan vin. Med det har följt ett ökat behov av variation. Det har känts allt mera viktigt att hitta viner som funkar till enkel vardagsmat. Där finns det naturligtvis massor att hämta i de områden jag vanligtvis rör mig i men det är också kul att vidga sina vyer. Jag gav mig ett nyårslöfte att prova fler röda viner från bejoulais och loire. Det lilla jag provat tidigare har gett mersmak och en idé om att det finns mycket att hämta i dessa distrikt. Åtminstone om man gillar lätta, matorienterade och okonstlade viner. Ikväll stekte jag fläskkotletter. De stekte länge i ugn med lite vitlök och rosmarin. Till det en enkel potatiskaka. Jag plockade fram senaste lådan från Vinminvin och hittade en flaska med gris på etiketten. Cabernet Franc från Chinon kan nog funka till fläsket. Och det gjorde det.

2007 Chinon Coulaine de Soleil går i en ljust klarröd färg. Doften gör mig till en början lätt konfunderad. Är det hallon eller svarta vinbär det doftar ? Svaret är naturligtvis både och. Det finns även en hel del animaliska toner, en lätt rökighet, kryddor och jord i doften.

Smaken är relativt lätt med den goda bärfrukten i centrum. Kryddigheten och de animaliska inslagen finns där. Mycket frisk syra och en aning blodapelsin/grape i slutet.

Vinet är perfekt till maten. Jag provar det även till en mild men rätt smakrik grevé och det är också bra kombination. Inga konstigheter alls men här finns precis allt jag söker i ett vardagsvin. Rejält och redigt hantverk, rena och okomplicerade smaker. Kostar 110 kronor hos Vinminvin.

2008 Domaine Joubert Brouilly Vielles Vignes

Jag har skrivit om min motvilja mot att poängbedöma vin tidigare och var nästan på väg att göra det igen. Jag kom dock på bättre tankar. Det var kvällens vin, en enkel beaujolais med 11% alkohol som nästan fick igång mig. Ett sånt vin lär väl knappast meritera sig för några högre poängsummor. Ändå så upplevde jag ett slags perfektion.

Marcel Joubert är fjärde generationens vinodlare. Man har sammanlagt 11 ha belägna på sluttningar i Fleuri och Brouilly. Odlingen är helt ekologisk, man använder bara naturlig jäst, ingen filtrering och inget svavel.

Jag har väldigt lite erfarenhet av beaujolais. Jag har provat viner från ett par kvalitetsproducenter i munskänksammanhang och dessutom ett antal flaskor av Georges Duboeufs Morgon. I höstas fick jag möjligheten att prova några riktigt bra naturliga beaujolaiser som väckte min nyfikenhet på området.

2008 Domaine Joubert Brouilly Vielles Vignes går i en helt transparent klarröd färg. Härlig ren jordgubbsdoft, halm och mineraler i doften. Det finns också en antydan till brett som inte stör på något sätt utan snarare tillför karaktär. Det känns rustikt och mycket jordnära.

Smaken är lätt och bjuder även den på rustik elegans. Jordgubbsfrukten charmar och mineraltonerna snackar allvar. Tanninerna finns där, lättfotade som en ballerina men tydligt närvarande. Syrorna är behagligt uppfriskande. Ett vin som verkligen excellerar i balans och elegans. Det här är ljuvligt att dricka. Lekfullt och charmerande men samtidigt ett alldeles ypperligt matvin. I kväll fick vinet ackompanjera en smörstekt rödspätta med champinjoner.

Vinminvin säljer för 129 kr. Varför inte lägga till ett par flaskor av Marcel Jouberts viner vid nästa Saint Jean du Barroux-beställning. Bor man i Singapore går vinet att beställa från Wines2U

Kompisar från förr

De sista exemplaren av några gamla rea-inköp från tiden före bloggen.

Grauburgundern har en blommig och parfymerad doft. MSÄ tycker den river i halsen, och visst finns det en ganska skarp och besk eftersmak. Förmodligen har den passerat sina bästa dagar för några år sedan. Ändå helt drickbar med mer sötfruktighet och markerad syra än vad jag kan minnas sedan tidigare. Då har vinet vistats någonstans på skalan sublimt - menlöst, med en lutning åt den sublima polen. Nu rör det sig mer på skalan charmigt - inställsamt och hamnar väldigt nära mitten.

Men det är weissburgundern som är intressant. Korken har möglat lite under metallhöljet och när den åker ur halsen kommer det en unken och jäst pust ur flaskhalsen. Jag förbereder mig på att jag måste hälla ut alltihop i vasken. När jag smakar är vinet lätt spritsigt, men de jästa dunsterna förflyktigas snart. Istället smyger det fram oljiga och oxiderade aromer, det kunde nästan varit en halvgammal riesling i glaset. Det hela verkar ganska snarlikt senast jag öppnade en flaska Salwey, fast mer av allt. Fett, fruktigt och lätt fascinerande.

Vi dricker till en röra på rökt torsk. Weissburgunderns fortfarande vitala frukt och syror matchar sältan i den rökta fisken på ett utmärkt sätt. En blåmögelost som sällskap hade nog också fungerat. En kul påminnelse om poängen med att glömma bort sina viner i källaren några år och sedan ta upp bekantskapen igen. Mycket kan ha hänt både med vinet och den egna smaken under tiden. Just nu är det inte den här typen av vitt vin jag tror att jag gillar - desto roligare att bli glatt överraskad av det.

2009 Mas Louise

Det är lätt att bli fartblind, tappa ödmjukheten och perspektivet. Nu har jag inte lunchat med Gaia Gaja och druckit nebbiolo i mångtusenkronorsklassen. Min fartblindhet inträder redan vid betydligt lägre hastigheter. Den senaste veckan har jag varje dag druckit förträffliga och ytterst personliga viner från bl a Bressan, Seant Jean du Barroux och Phesant's Tears. Så ikväll få det bli friday evening coming down med ett varuprov från Arvid Nordquist.

2009 Mas Louise är en Côtes-du-Rhône på 65% grenache och 35% syrah från Domaine Duseigneur. Företaget drivs av familjen Duseigneur, en av Frankrikes pionjärer vad gäller ekologisk odling. Idag är produktioen biodynamisk och man tillhör topproducenterna i Lirac. Mas Louise är deras enklaste vin gjort på köpta druvor. Det är heller inte biodynamiskt certifierat men väl ekologiskt.

Vinet har en mörk, blåröd färg. Det ser m a o ut precis som ett ungt Rhône-vin ska se ut. Doften känns också väldigt välbekant. En trevlig blandning av mörka bär, plommon, pepprig kryddighet och lite lakrits. Charmigt, enkelt och kravlöst.

Smaken är relativt fyllig. Vinet har bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Smakerna från doften går igen. I slutet känns smaken något klen och alkoholen känns rätt tydligt.

Det här är ett enkelt vin som smakar som ett enkelt vin ska smaka. Inga konstigheter, utan ett okomplicerat matvin som trivs väl tillsammans med kvällens lammsmäcka med ugnstekta rotfrukter. Det vore onekligen kul att prova Domaine Duseignurs toppviner.

Skalkontakt av tredje graden - Pheasant's Tears Winery

Om du läser orden ekologisk odling, inhemska druvor, oranga viner och lagring på urnor av terracotta på Billigt Vin så klandrar jag dig inte om du tänker Friulien eller Slovenien och Gravner, Vodopivec, Movia eller Kante. Men det stämmer faktiskt inte. Inte denna gången. Nu ska vi istället söka deras rötterna. Allt började nämligen inte på 90-talet i Friulien. Traditionen att göra vin på underjordiska terracottaurnor stammar från Georgien där man hållit på i ett antal tusen år. Åttatusen säger de själva

Pheasant's Tears är en ny producent som hållit på sedan 2007. Ett möte mellan en amerikansk konstnär, John Wurdeman och den georgiske vinmakaren i åttonde generationen Gela Patalishvili resulterade i detta gemensamma projekt. Målet var att göra viner enligt uråldriga traditioner på lokala druvsorter.

Jag hörde talas om Pheasant's Tears för ett par veckorsedan via Story Telling Wines nyhetsbrev. Beskrivningen av vinerna väckte min nyfikenhet. Story Telling Wines säljer nämligen Radikon, Gravner och Vodopivecs viner. När de gjorde jämförelsen med mina friulanska favoriter och dessutom hänvisade till att Jancis Robinson gett ett par av Pheasant's Tears viner mycket höga betyg (17/20) började jag surfa runt för att hitta någon näthandlare på närmre håll som skulle kunna stilla min nyfikenhet.

Jag hann besöka Pheasant's Tears hemsida ett antal gånger innan jag började läsa deras historia ordentligt. Jag gjorde det med stigande förvåning. Bland personerna involverade i företaget fanns nämligen tre svenskar. En snabb googling på Erik Andermo ledde mig till Georgian Wine Legacy. Och jodå, vinerna fanns i beställningssortimentet.. Andra gången på ett par veckor jag råkar ut för samma sak. Förra gången var det Foradoris viner jag irrade runt i cyberrymden efter

Jag etablerade kontakt med Erik Andermo på GWL via mail. Han berättade till min förvåning att man haft väldigt lite koll på hela naturvinsrörelsen, de italienska terracottaexperimenten eller ens begreppet oranga viner. Man ville göra viner enligt gammal georgisk tradition och råkade träffa mitt-i-prick på en internationell trend. Första gången man träffade, eller ens hörde talas om, likasinnade västeuropeer var på förra årets Prowein-mässa ! Intressant hur man kan komma till samma punkt på så olika vägar.

Häromdagen anlände ett paket med två varuprover. Jag slet upp paketet direkt och plockade fram korkskruven. Sällan har min nyfikenhet varit så stor som denna gång. Åtminstone inte när det gäller vin.


Av 2009 Mtsvane producerades 1.200 flaskor. Färgen är lite ljusare än väntat och jag skulle inte beskriva den som bärnstensfärgad eller orange. Snarare som guldgul. Spännande doft med lite oxidativa inslag som påminner lite om sherry. Jag hittar citrus som blandar sig med äpple och päron. Tydliga mineraltoner och en viss rökighet.

Smaken följer aromerna väl. Det har rätt hög viskositet, mycket frisk syra och är absolut bentorrt. Det finns en lätt mineralisk sälta. Vinet har lång ren eftersmak och viss strävhet. Ett härligt aptitretande och munrensande vin med stor personlighet. Visst påminner det till viss del om andra macererade viner på gröna druvor, framförallt vad gäller struktur men det ger ändå en helt egen och unik upplevelse.



2009 Rkatsiteli gjorde man 10.000 flaskor av. Påminner mycket om det föregående vinet i färgen men en anings aning ljusare. Doften är en storlek större och mer komplex med gula plommon, aprikos, nötter och honung. Lägg till en kapsyl ekologiskt rengöringsmedel utblandat i en spann vatten uthälld på ett stengolv och du har en bild av hur jag upfattar doften.

I munnen känns det också lite mera kraftfullt. Frisk, stram syra och helt torrt. Smak av vita persikor och plommon med lite bitterhet. Rätt sträva tanniner. Återigen ett vin som träffar precis mitt i prick på mina smakpreferenser. Välbekant men också något nytt.

Jag provar om vinerna efter övernattning i kylskåp i öppnade flaskor. Mitt intryck är att båda vinerna vunnit på behandlingen. Mtsvane mer än Rkatsiteli och vinner jämförelsen mellan de två med en noslängd. De har öppnat upp mer och aromerna har blivit tydligare. Jag tror att dessa viner skulle tåla åtskilliga år på rygg och utvecklas väl. Jag dricker dem till mat och de fungerar suveränt bra till såväl soppa på jordärtskockor som till salame, lufttorkad skinka och en bit comté.

Jag uppfattar att smaken, precis som färgen, är något mindre intensiv än hos italienarna och slovenerna. Tanninerna känns också något mindre framträdande än hos exempelvis Gravner. Jag lägger absolut ingen värdering i detta påpekande utan konstaterar bara en skillnad i stil.

Är du det minsta äventyrligt lagd och sugen på en spännande vinupplevelse så rekommenderar jag verkligen desa båda viner. Suktar du efter Gravner eller Radikon så är detta en alldeles utmärkt ersättning. Till ungefär en tredjedel av priset.

2009 Mtsvane går bara att beställa som en del av lådan Limited selection. 2009 Rkatsiteli ingår också i paketet men kan även köpas flaskvis. För den som bor i södra Sverige besöker GWL's Henrik Callerstrand Båstads Munskänarna och presenterar ett antal av Pheasant's Tears viner. Jag räknar redan dagarna.