Chouffe Houblon Dobbelen IPA Tripel

Med åren har jag börjat utveckla en allt mer konservativ syn på tillvaron. I det förändringens tidevarv som är vår samtid önskar jag allt oftare att saker ska förbli som de är och inte hålla på att förändras. Jag får väl ansöka om medlemskap i The Village Green Persevation Society eller nåt. När belgiska bryggeriet Chouffe lanserar Houblon Dobbelen IPA Tripel, en syntes av amerikansk dubbel-IPA och belgisk tripel reser jag ragg. När jag dessutom läser att man producerar alen på begäran av den amerikanske importören, pryder etiketten med en fånig tomte och dessutom hittar på en berättelse om hur den fånige tomten rest jorden runt, samlat in olika humlesorter för att sedan återvända till sitt hem i Ardennerna och brygga just detta öl så är min gräns sedan länge passerad. Å andra sidan är min nyfikenhet på hur brygden smakar så pass stor att det hamnar ett par flaskor i min varukorg. Kassörskan gav mig en underlig blick när jag försökte förklara att tomteflaskorna var till mina barn.

Vid upphällningen bildar alen ett fluffigt vitt skum som sjunker ihop ganska snabbt. Färgen är ljust gul och lätt grumlig. Inte så värst tilltalande. Doften är desto trevligare och ger faktiskt en liten hint om att bryggeriets påfund inte är lika fånigt som etiketten. Här finns fin humlearom, god citrusfrukt, gräddkola och jästtoner. Väldoftande och intressant. Smaken är fyllig och frisk. Bra fruktighet, tydliga jästtoner, en mycket lätt rökighet. Beskan känns till en början rätt lätt men i eftersmaken kommer den tillbaka och hänger kvar en bra stund. En av årets bästa öl såhär långt. Mycket komplex och välbalanserad. Houblon Dobbelen IPA Tripel innehåller 9% alkohol men är ändå både läskande och lättdrucken. En farlig kombination, särskilt som den säljs på 75 centilitersflaska. Kanske man ändå ska ta det goda med det onda när det gäller globaliseringen.

Böcker om vin

Vinböcker är ett rätt knepigt kapitel. Precis som med kokböcker har det utvecklats en speciell genre där bristen på läsvärt innehåll kompenseras med vackra bilder. Mer yta än innehåll Jag har funderat mycket på vilka som ingår i den tilltänkta kundkretsen för dessa. Jag föreställer mig en växande skara människor som som vill verka vin- repektive mat-intresserade utan att behöva bära runt på en massa onödig kunskap. Jag kan också tänka mig att present- och julklappsmarkanden är något utgivarna har i åtanke. Jag fasar redan inför tanken att behöva ge ifrån mig ljud som tyder på något sorts uppskattning när jag öppnar mitt tredje exemplar av André Dominés opus magnum VIN eller Kronstams Vinets Magi (världens bästa vinbok för den som inte visste det. Åtminstone enligt bokens ödmjuke författare).

Nej, jag mina vinböcker måste ha lite mer substans. Precis som när det gäller vin så vill jag har vinböcker som säger något, som vill förmedla något.

Den bok jag sett mest fram emot var Carla Capalbos Collio - The Fine Wines And Foods From Italy's Nort-East. Här kan man snacka om att vara smal och nischad. Ett val som möjliggör att gå ordentligt på djupet. Boken är helt enkelt en reseguide med fokus på vinproducenter. Här finns också tips om boende och restauranger. Det som gör Capalbos bok så speciell är att hon tillbringat mycket tid i Collio. Hon har lärt känna vinmakarna och deras familjer och verkligen velat förstå vad det är som händer i området. Här finns ett djup som är ovanligt i guideböcker. Jag är helt övertygad om att jag kommer att ha stor nytta av boken vid nästa Friulien-resa.

De två andra semesterböckerna var av ett helt annant slag men minst lika läsvärda. Två böcker med tankar och reflexioner kring vin, två rätt olika böcker med mycket gemensamt skrivna av två legendariska amerikanska vinhandlare, bäda med en preferens för europeiska viner. Jag började med Kermit Lynchs Adventures On The Wine Route. Här berättar Lynch om sina erfarenheter under 30 år som vinhandlare med särskilt fokus på de resor han gjorde i Frankrike under mitten av 70-talet. Det är en mycket fascinerande historia där Lynch letar efter det ursprungstypiska och genuina vinet. Han nöjer sig inte med att bara handla med vin utan ger sig in i dialog med vinmakarna och påverkar dem i en mer traditionell inriktning. I boken får läsaren möta en mängd fascinerande personligheter och se en glimt av det vinproducerande Frankrike som det var innan investerarna tog över och när de allra flesta vinerna var möjliga att köpa även för den med en normal inkomst.

När man läser Neal I Rosenthals The Reflections Of A Winemerchant direkt efter Adventures On The Wine Route ser man tydliga skillnader i personligheterna men stora likeheter i synen på vin. Redan böckernas titlar säger en del om den merkuriske f d hippien Lynch från San Francisco och den mera analytiske och disciplinerade tidigare advokaten och New Yorkern Rosenthal. Lynch kom in i branschen några år före Rosenthal och de samarbetade under några år. Ingen av författarna berättar om varför samarbetet bröts men om man läser mellan raderna så förstår man att två såpass starka och tävlingsinriktade personligheter knappast skulle kunna hålla ihop någon längre tid. Särskilt inte som deras intresseområden är så likartade.

I The Reflections Of A Winemaker berättar Rosenthal om sin syn på vin och sitt samarbete med porducenterna. Även han samarbetar verkligen med sina producenter och påverkar aktivt de viner han köper. Det är verkligen intressant att få en inblick i hans arbete. Rosenthal gör också många personliga och djupa personteckningar av de olika producenterna och reflekterar kring hur vinmakarens personlighet återspeglas i vinet. Här finns också många fascinerande berättelser om generationsskiften och förändringar hos vinmakarna.

Sammanfattningsvis tre mycket intressanta böcker. Capalbos bok är omistlig för den som vill besöka, eller lära känna, Italiens främsta vitvinsdistrikt. Rosenthals och Lynchs böcker är båda väldigt välskrivna och en läsupplevelse i sig. Jag tänker också att de kan fördjupa förståelsen och upplevelsen av vin. Åtminstone för mig.

Temperaturloggen ånyo

Sedan den stora värmeböljan i månadsskiftet juni-juli, då temperaturen i källaren smög sig upp mot 17,5 grader, har den stabiliserats runt 15,5. Variationerna mellan natt och dag är knappt märkbara. Det känns ganska betryggande.

Avslutningen på semesterns hyllräder gav också god utdelning. Först - till en varmrökt lax från Kaj i Hallavara - en 2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken, som senast provades i maj 2008. Också då var en lax inblandad i det hela, och liksom då är det riktigt kul att dricka det. Ännu roligare faktiskt - ett vin jag tycker riktigt mycket om. Färgen är gyllengul och gnistrande i glaset. Blommiga dofter av honung och melon men också något undflyende, gäckande som utlovar en intressant upplevelse. Vinet är mer smakrikt än vad jag minns sen tidigare, fylligare och med en mer komplex eftersmak. Syran är tydlig och balanserar det lättsamma och gulligt blommiga. Visar inga tecken på att mattas, tvärtom. Ett tidigt reafynd - från cirka 2006 - som i nedsatt skick kostade runt 120 kronor.
Om weissburgundern ger en känsla av fest och helglyx, så är João Ramos druvmix 2005 Vila Santa mer vardag, sås & päror (eller snarare spaghetti & köttfärssås, för att överföra liknelsen till dagens mathållning). Och det är verkligen inte att förakta! Fruktigt och saftigt är bara förnamnet, med strävheten och fattonerna smygande försiktigt i bakgrunden. Hur gott som helst att dricka några glas av efter en hård dag med hammare och spik. Har inte alls farit illa av ett år på lut och även om det inte kommer att hända så mycket mer kan resterande flaskor säkert ligga några år till utan problem. Numera är det enligt Systembolagets hemsida årgång 2007 som är i omlopp, och den får mycket bra omdömen vid en snabb sökning.

2004 Chateau Belgrave

Jag fortsätter med mina försök att närma mig Bordeaux röda viner. Bortsett från en fullträff med 2001 D:vin så har jag inte riktigt fått till det. I kväll blir det ett 5:e cru vin, det tidigare utskällda men nu något rehabiliterade Chateau Belgrave. Vinet köptes på tilbud i en danskt snabbköp för 100 DKK.

Färgen är djupt mörkröd. Till en början ger doften mest svarta vinbär men efterhand dyker det upp lite andra nyanser. Om det är självsuggestion ska jag låta vara osagt men jag tycker mig hitta ett uns av den berömda cigarboxen. Här finns också kaffe, torkad frukt och en viss stallighet. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är knappt medelfyllig med mycket tydlig svartvinbärsfrukt, lite salmiak och kryddörter. Jag är lite förvånad över hur lätt vinet känns. Syran är frisk och tanninerna förvånansvärt mjuka men änså tydligt markerade. Tyvärr är eftersmaken väldigt kort, den nästan tvärdör när man svalt. Gott att dricka men godare att sniffa på.

Jag drack 2004 Chateau Belgrave till en klassisk söndagsstek och det funkade alldeles utmärkt även om vinet var i lättaste laget. Helt OK för sitt pris. Jag känner mig däremot mera tveksam till köp när det gäller aktuella årgången på systembolaget

2005 Foley Syrah Rancho Santa Rosa

2005 Foley Syrah Rancho Santa Rosa verkade en gång som en lysande idé. Lovordad på ett par andra bloggar och plötsligt dök den upp på röda listan nedsatt en femtiolapp från väl häftiga 224 kr. När jag väl hämtat mina flaskor fick jag genast farhågor om att mitt impulsköp kanske inte varit så lyckat. Flaskorna hamnade i en garderob i sommarstugan och där har de legat tills vi grillade marinerade skivor av lammstek och ingen annan syrah fanns att tillgå.

Vinet är mycket mörkt i en blåröd nyans, tätt men tydligt genomskinligt. Doften är som en överdriven karikatyr av syrah från Rhone. Här finns mycket av allt; björnbär, blåbär och svarta vinbär från fruktdepartementet. Man hittar även en generös dos bacon, lakrits och vanilj. Jag har förstått att Foleys syrah ska vara en förhållandevis sansad amerikansk variant men för mig är detta overkill.
Smaken är också den häftig. Massor med frukt och en del sötaktig fatvanilj balanseras av en bra syrah. Alkoholen och syran ger en lång eftersmak. Mot slutet dyker det också upp en förvånande och lite oborstad fränhet.

Vinet gick bra att dricka till det grillade köttet men detta är inte riktigt min grej. Jag funderar lite över hur jag ska klara vinerna från Qupé som beställdes vid samma tillfälle

2005 Château Limbourg

Siste semesterveckan är i princip slut. Nu återstår bara uppackning, tvätt och en massa goda upplevelser. Man hinner med rätt mycket när man väljer bort dator, tv och arbete. Veckan tillbringades med familjen i stugan på Bjäre. Vi gjorde fåfänga försök att landa en havsöring och mera framgångsrika räder i björnbärssnåren och bland halvöns gårdsbutiker.

En av de bästa ställena att handla på är hos Kaj Röjers fiskrökeri. Rökeriet ligger några stenkast från Hovs Hallar, längst ut på Bjäre. Här kan man handla väldigt goda sillinläggningar, bl a tradtionell kryddsill men den stora grejen är den färskrökta fisken. Vi handlar en varmrökt lax som rökts i c a 8 timmar. Inga andra ingredienser än lax, salt och röken från alspån. Det ger en mild röksmak som inte täcker alla andra smaker. Man behöver inte fundera en sekund över om det är fisk eller kassler som ligger på tallriken.

Sommarstugans vinförråd är ytterst begränsat men det fanns några pavor vitt att välja bland. Jag bestämmer mig för 2005 Château Limbourg en sauvignon blanc/semillion-blandning som det bloggats om både här, här och där. Och faktiskt även här. Ett välbloggat vin skulle man kunna säga.

Jag gillar Chateau Limbourg rätt rejält. Det skiljer sig en hel del från de vita bordeauxer med större andel sauvignon blanc jag druckit tidigare. Färgen är ljust guldgul med lite grönt i. Doften är mycket god och rätt komplex. Här finns fin citrusfrukt, honung, fläder, lite vanilj från faten och en diskret petroleumton.

Smaken är ganska fyllig med bra syra. Väl avrundat, lite tjockt i konsistensen och med de olika smakerna väl integrerade. Citrusfrukten dominerar men de flesta av aromerna dyker upp i smakpaletten. Ett riktigt trevligt vin som fungerade bra till fisken

2005 Barbaresco Nubiola

Häromdagen befann jag mig i en förort till Köpenhamn en dryg timme tidigare än planerat. Jag använde tiden till att besöka ett par livsmedelsbutiker för att kolla vinutbudet. Under det senaste året har jag slutat att kolla upp vad som finns i de danska butikerna då kronkursen sällan gör det intressant att handla. Hos Superbest gjorde jag upptäckten att det fortfarande kan löna sig att handla vin på andra sidan. Här fanns flera späannande Piemonte-viner och allra bästa tilbudet var på 2005 Barbaresco Nubioloa från välrenomerade producenten Pelissero.
En flaska för en dansk hundring, en bra bit under halva normalpriset.

Vinet har den där typiskt tegelröda nebbiolonyansen. Doften är också den en klassisk nebbiolo. Röda bär, violer, rosor, multna löv och en liten skvätt aceton som samsas med återhållna fattoner. Smaken är ung och frisk, medelfyllig men ändå kraftfull. Just den sistnämda aspekten tycker jag är så kännetecknande för de nebbioloviner som tilltalar mig. Här finns inget uppblåst och storvulet utan det handlar mer om en senig styrka, lite som en småländsk småbonde från förrförra seklet. Vinet är naturligtvis alldeles för ungt nu men redan så gott. Allteftersom kvällen fortskrider händer det saker med vinet. Det blir mer tillgängligt, frukten mer framträdande och den mycket friska syran kontrasteras av sötman från mogna bär och torkade frukter. Vinet är rätt strävt och lite kärvt men det rättar pastan och köttfärssåsen till.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det är möjligt att sälja ett vin som detta för en dansk hundring eller c a 150 svenska kronor. I affären jag handlade fanns åtminstone 200 flaskor kvar och vinet har sålts för detta pris en längre tid. I Italien kostar Barbaresco Nubiola c a 25 euro. Det fick 91 poäng av Parker och två glas av Gambero Rosso. Det borde inte behöva slumpas bort i en förorts butik.