Ibland är möjligheten att handla mat på kredit något att vara tacksam för. Då kan man passa på att köpa den där billiga oxfilén från Brasilien fast kassan är skral, och en liten burk béarnaise-sås därtill. Sedan, medan man kånkar hem sina kassar, kan man glatt nynna refrängen till en fin gammal melodi:
I load 16 tons
What do I get?
Another day over
Deeper in debt
S:t Peter don't you call me 'cause I can't go
I owe my soul to the company store
Under tiden kan man också fundera på vad som kan drickas till köttbiten. Till skillnad från Esping drabbas jag för tillfället mer av plånboks- än korkskruvsångerst. Men vad är en hundralapp sett i evighetens perspektiv? Runt det strecket finns det en massa att välja mellan i det beständiga sortimentet, pålitliga produkter som ofta får stå tillbaka för tillfälliga nyheter. Ta till exempel Vila Santa, som jag aldrig blivit besviken på men som det var evigheter sedan jag drack. Nu är det årgång 2005 som gäller, den skulle förmodligen må bäst av att stoppas undan och tas fram om något år. Pio Cesares Langhe Nebbiolo från 2004 är nog klar att skänka upp, liksom Monti Garbi Ripasso från samma år. Eller kanske den gamla trotjänaren Allesverloren? Här finns ju dessutom både tinta barocca och shiraz att välja mellan nuförtiden. Men slutligen fastnar jag för något helt annat, Côtes-du-Rhône från vinmakaren Etienne Guigals katalog. Ett vin som alltid finns där i hyllan och som jag alltid hastar förbi.
Liksom i det Espingska hemmet blev det alltså ett Rhône-vin till fredagsmiddagen. Men om jag kan skönja en viss tvekan i Espings omdöme, blev min glädje mer ogrumlad. Jag fick bra utdelning för min satsade hundring. Ett kryddigt vin, med syra och strävhet som kontrast mot den fräscha fruktigheten. Gott. Ett matvin, inte komplicerat men tillräcklig sammansatt för att hålla intresset vid liv måltiden igenom. Till oxfilé, som sagt, med ugnsrostade rotfrukter: potatis, morötter, palsternacka. Säkert användbart till det mesta i köttväg. Fet och smakrik sås till är ingen nackdel. Känns som jag är uppe på banan igen, efter en tids existentiella tvivel. Det är ju det här det handlar om - mat och vin i skön förening, utan krångel eller stora åthävor.
lördag 12 januari 2008
2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue
Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. I går hade jag planerat att öppna en Taurasi Radici Riserva från Mastroberardino. I sista stund drabbades jag av akut korkskruvsångest och kunde bara inte öppna. Varje försök att att köra skruven i korken resulterade i andnöd och svettningar. Som med många andra besläktade åkommor får man väl tänka att mitt undermedvetna även i detta fall hade en god avsikt, att det skyddade mig från att göra något dumt. En massa strul under eftermiddagen hade lett till kraftigt försenad hemkomst vilket betydde att
Taurasin bara skulle få en timme i karaffen. Det gick betydligt lättare att öppna en av de Vacqueyras från Alain Jaume som länge pockat på min uppmärksamhet. Ett vin från södra Rhone gjort på en blandning av Grenache (65%), Syrah (20%), Cinsault (10%) och Mouvred (5%).
Vinet är vackert blårött i färgen. Doften är god och inbjudande med hallon och körsbär som dominerande inslag. I bakgrunden anas något mera diffust gummiaktigt och inte lika angenämt. Smaken érbjuder också hallon och körsbär och en del kryddor (rosmarin ?). Avslutningen är inte helt angenäm med en viss fränhet och alkoholgenomslag. Vinet kändes baktungt och klumpigt. Här finns också en syltighet som jag ofta har svårt för. Utan facit i hand hade jag nog gissat på att jag drack en sämre kalifornisk Pinot Noir.
Till maten fungerade vinet bättre än på egen hand. Vi åt entrecote, ugnsstekt potatis och blomkålspuré som kryddats med en generös mängd rosmarin. Till de efterföljande ostarna (brie, en baskisk bondost och parmesan) var det helt utmärkt.
Jag gläds inte nämvärt över de kvarvarande flaskorna Grande Garrigue. Antingen får de drickas med ost under någon av vårens champions leaguematcher tillsammans med herr K eller så återbördas de till systembolaget.
onsdag 9 januari 2008
Slovensk Vinfestival Helsingör 19/1
En kort påminnelse om den stundande vinfestivalen i Helsingör. På hemsidan (www.vinfestival.dk) finns nu en lista över de viner som kommer att presenteras. Det blir c a 12o st., med många av landets topproducenter representerade. Ett gyllene tillfälle att bekanta sig med ett relativt okänt vinland. Den som gillar aromatiska vita viner kan fira tidig julafton.
Blänkare
Sådärja - testet av vinter-ale slutfört. Ett sånt slit! Resultatet finns under rubriken Säsongsöl VII nedan. Nu behöver jag rensa systemet med en sval grüner veltliner eller sauvignon blanc, tror jag bestämt. Efter knödel kommer grönsallad, efter vinter kommer vår, efter regn kommer sol, efter a kommer b och så vidare.
tisdag 8 januari 2008
Rea på bolaget
Januari: den långa månaden mot en löning som - likt solen norr om polcirkeln så här års - inte ens skymtar över horisonten. Förråden länsas och jakten på Billigt Vin är mer intensiv än vanligt. Ledig tid ägnas åt att skrutinera bolagets röda lista på prisnedsatta viner. En hel del har sänkts med de brukliga 20 procenten vid årsskiftet (ett vin som kostat 99 går för 79, ett som kostat 78 går för 62 och så vidare). De flesta finns kvar i försvinnande små mängder på systembolag spridda över vårt avlånga land. Men det lokala bolaget kan beställa hem, det kostar inget.
Om det enligt hemsidan finns en eller två flaskor i en butik brukar det betyda att de IRL inte går att uppbringa, att de blivit snodda eller felräknade - men man vet aldrig. En gång ville jag ha ett vin som det bara fanns enstaka exemplar kvar av, och då roade jag mig med att ringa runt till alla butiker där det skulle finnas. I Pajala fick jag napp: någon hade beställt en butelj och inte hämtat ut den, och nu berättade den mycket tillmötesgående person jag fick prata med att den stod på skrivbordet på hennes kontor. Sedan upplyste jag min systembutik om att vinet fanns där i Norrland, de beställde hem det och så kunde jag nöjd bära hem det från butiken och korka upp det. Jag hoppas den fick följa med en redan fullastad posttransport, annars blev det inte så lyckat med tanke på den globala uppvärmningen. Kanske var det ett vin från Nya Zeeland, som redan färdats runt halva jorden för att komma till Pajala.
I det perspektivet är det närmast ofattbart - och kanske också oförsvarbart - att man kan köpa Slowine Chenin Blanc Sauvignon Blanc 2006 (nr 97963) från Sydafrika för 62 kronor. Trots det något pretentiösa anslaget - etiketten pryds av en sköldpadda och talar mångordigt och flummigt om vikten av att skynda långsamt och att njuta av livets goda - är det ett uppfriskande och välgjort vin. För 62 spänn är det närmast som att få det kastat efter sig. Här finns också en verdicchio från Moncaro, Le Vele Verdicchio dei Castelli di Jesi 2006 (nr 97864) , för 52 kronor. Duger både att hälla i fisksoppan och i sig, till det priset. En annan italienare verkar värd att pröva: Terlaner Classico 2006 (nr 99407) nu för 79 kronor. I den högre prisklassen kan tasmanska Coombend Sauvignon Blanc 2006 (nr 97519) mycket väl vara ett bra köp för 95 kronor. Här får man skynda att fynda innan de sista flarrorna dunstar ur hyllorna.
Som vanligt är det mest på den vita sidan det reas, i alla fall i de lägre prisklasserna. Rödtjutet Kurni 2003 (nr 99125) från Marche för 554 kr istället för 678 som förr kan säkert vara hur bra som helst, men det känns ju inte som superrea - i alla fall inte om man har ebb i kassan. Säkert är det generellt så, att ju dyrare och i kronor mer nersatta vinerna är desto mer får man relativt sett för stålarna. Ett rödvin som jag däremot skulle kunna tänka mig är australiensiska Tatachilla Keystone Shiraz Viognier 2006 (nr 99465) för 79 spänn. Man måste ju börja tänka på grillsäsongen. Det ska just nu finnas 19 ex i Arvika.
Jag gjorde faktiskt en liten beställning förra veckan, och nu har det kommit ett sms från de trevliga kamraterna i min favoritbutik om att varorna anlänt. Trevliga, som sagt, men att de ska vara så kundorienterade att de låter mig hämta ut drickat på krita är nog att hoppas på för mycket. Undrar om de kan hålla flaskorna tills jag får den där löningen? Annars finns det kanske snart några övergivna flaskor på kontoret därstädes som någon lycklig och mer solvent person kan lägga vantarna på.
Om det enligt hemsidan finns en eller två flaskor i en butik brukar det betyda att de IRL inte går att uppbringa, att de blivit snodda eller felräknade - men man vet aldrig. En gång ville jag ha ett vin som det bara fanns enstaka exemplar kvar av, och då roade jag mig med att ringa runt till alla butiker där det skulle finnas. I Pajala fick jag napp: någon hade beställt en butelj och inte hämtat ut den, och nu berättade den mycket tillmötesgående person jag fick prata med att den stod på skrivbordet på hennes kontor. Sedan upplyste jag min systembutik om att vinet fanns där i Norrland, de beställde hem det och så kunde jag nöjd bära hem det från butiken och korka upp det. Jag hoppas den fick följa med en redan fullastad posttransport, annars blev det inte så lyckat med tanke på den globala uppvärmningen. Kanske var det ett vin från Nya Zeeland, som redan färdats runt halva jorden för att komma till Pajala.
I det perspektivet är det närmast ofattbart - och kanske också oförsvarbart - att man kan köpa Slowine Chenin Blanc Sauvignon Blanc 2006 (nr 97963) från Sydafrika för 62 kronor. Trots det något pretentiösa anslaget - etiketten pryds av en sköldpadda och talar mångordigt och flummigt om vikten av att skynda långsamt och att njuta av livets goda - är det ett uppfriskande och välgjort vin. För 62 spänn är det närmast som att få det kastat efter sig. Här finns också en verdicchio från Moncaro, Le Vele Verdicchio dei Castelli di Jesi 2006 (nr 97864) , för 52 kronor. Duger både att hälla i fisksoppan och i sig, till det priset. En annan italienare verkar värd att pröva: Terlaner Classico 2006 (nr 99407) nu för 79 kronor. I den högre prisklassen kan tasmanska Coombend Sauvignon Blanc 2006 (nr 97519) mycket väl vara ett bra köp för 95 kronor. Här får man skynda att fynda innan de sista flarrorna dunstar ur hyllorna.
Som vanligt är det mest på den vita sidan det reas, i alla fall i de lägre prisklasserna. Rödtjutet Kurni 2003 (nr 99125) från Marche för 554 kr istället för 678 som förr kan säkert vara hur bra som helst, men det känns ju inte som superrea - i alla fall inte om man har ebb i kassan. Säkert är det generellt så, att ju dyrare och i kronor mer nersatta vinerna är desto mer får man relativt sett för stålarna. Ett rödvin som jag däremot skulle kunna tänka mig är australiensiska Tatachilla Keystone Shiraz Viognier 2006 (nr 99465) för 79 spänn. Man måste ju börja tänka på grillsäsongen. Det ska just nu finnas 19 ex i Arvika.
Jag gjorde faktiskt en liten beställning förra veckan, och nu har det kommit ett sms från de trevliga kamraterna i min favoritbutik om att varorna anlänt. Trevliga, som sagt, men att de ska vara så kundorienterade att de låter mig hämta ut drickat på krita är nog att hoppas på för mycket. Undrar om de kan hålla flaskorna tills jag får den där löningen? Annars finns det kanske snart några övergivna flaskor på kontoret därstädes som någon lycklig och mer solvent person kan lägga vantarna på.
måndag 7 januari 2008
Goda intentioner
Min avsikt är att snart kunna publicera en samlad säsongsölsbedömning som komplettering till Espings, ehuru fullödiga, rapport. Jag sliter hårt i det tysta med denna uppgift. Det citat som inleder Espings förra inlägg inger visst hopp, men vi bör också erinra oss gamle Bob Neuwirths krassa insikt:
They say that the road to hell
is paved with good intentions
Nåväl. Om gatloppet utför är kantat med täta mat- och dryckesstationer, kan det möjligen skynda på processen men också göra den betydligt behagligare - senast i sällskap av M & P som vi försökt samordna oss i rummet med sedan adventstiden. Till att börja med kan det gärna finnas ett litet glas bubbel, och varför inte Dopff Brut Crémant d'Alsace (nr 7410). Halvflaskan som blev stående oöppnad på nyårsnatten blev nu en aperitif för fyra, en liten slurk åt var och en som slank ner lätt som en plätt. Aptitretande, bubbligt och friskt, inget som satte sig på tvären eller störde det goda humöret.
Vi hade förberett en vegetarisk måltid med lätt asiatisk prägel, och här fick den riesling (2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken från Staatliche Weinbaudomäne Trier) som Esping så godhjärtat beställt, burit hem och förvarat en längre tid bli följeslagare. Jag hänvisar till Espings törstframkallande beskrivning av den 25:e december 2007, ty det finns inte något att tillägga. Tyvärr var korken i den andra flaskan skum: svartnad och illavuren. När jag satte korkskruven i den gled den illavarslande ner i flaskhalsen, vilket tydde på att den inte slöt tätt och att innehållet läckt ut. Det var svårt att avgöra om vinet var skadat, men vi hade ingen större lust att prova. Istället ska jag undersöka möjligheterna att byta flaskan, även om det inte går att få tag på någon mer riesling av samma ursprung. Kanske kan man hoppas på nya årgångar.
Till efterrätten - friterad camembert med hjortronsylt direktimporterad från Härjedalen - fick det bli en av de flaskor tokaji aszú vi hemförde från Budapest i höstas. Den här höll 3 puttonyos, vilket var friskt snarare än sockersött. Inslag av äpple och citrusfrukter kunde förmärkas. Det är tydligt att det hänt en del på tokajer-fronten sedan Hungarovin hade monopol på marknaden under den kommunistiska eran, både vad gäller producenter och kvalitet. Det är också en värld av begrepp och beteckningar - se bara Espings inlägg på Luciadagen om Tocai Friulano och kampen om rättigheterna till varumärket tokajer. Det kan vara på sin plats att söka information, till exempel på Wikipedia eller Vinklubben.se. Här kan man få lite rudimentär kunskap om den ungerska tokajern och dess historia, men som alltid måste man vara kritisk och läsa mellan raderna. Det är lätt att racka ner på det vin som producerades under kommunisttiden, men det framgår också att de bästa gårdarna efter systemskiftet har köpts upp av utländska intressenter - bland annat franska - och att stilen nu närmar sig sauternes-vinerna. Ett bestående intryck från besöket i Budapest var det utländska kapitalets inflytande, på allt från uppköp och restaurering av byggnader till att driva restauranger som Gundel. Det blir snyggare och snofsigare, men också mer likriktat och tillrättalagt. Den "ungerska" stilen strömlinjeformad och paketerad för den besökare som vill ha något genuint.
They say that the road to hell
is paved with good intentions
Nåväl. Om gatloppet utför är kantat med täta mat- och dryckesstationer, kan det möjligen skynda på processen men också göra den betydligt behagligare - senast i sällskap av M & P som vi försökt samordna oss i rummet med sedan adventstiden. Till att börja med kan det gärna finnas ett litet glas bubbel, och varför inte Dopff Brut Crémant d'Alsace (nr 7410). Halvflaskan som blev stående oöppnad på nyårsnatten blev nu en aperitif för fyra, en liten slurk åt var och en som slank ner lätt som en plätt. Aptitretande, bubbligt och friskt, inget som satte sig på tvären eller störde det goda humöret.
Vi hade förberett en vegetarisk måltid med lätt asiatisk prägel, och här fick den riesling (2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken från Staatliche Weinbaudomäne Trier) som Esping så godhjärtat beställt, burit hem och förvarat en längre tid bli följeslagare. Jag hänvisar till Espings törstframkallande beskrivning av den 25:e december 2007, ty det finns inte något att tillägga. Tyvärr var korken i den andra flaskan skum: svartnad och illavuren. När jag satte korkskruven i den gled den illavarslande ner i flaskhalsen, vilket tydde på att den inte slöt tätt och att innehållet läckt ut. Det var svårt att avgöra om vinet var skadat, men vi hade ingen större lust att prova. Istället ska jag undersöka möjligheterna att byta flaskan, även om det inte går att få tag på någon mer riesling av samma ursprung. Kanske kan man hoppas på nya årgångar.
Till efterrätten - friterad camembert med hjortronsylt direktimporterad från Härjedalen - fick det bli en av de flaskor tokaji aszú vi hemförde från Budapest i höstas. Den här höll 3 puttonyos, vilket var friskt snarare än sockersött. Inslag av äpple och citrusfrukter kunde förmärkas. Det är tydligt att det hänt en del på tokajer-fronten sedan Hungarovin hade monopol på marknaden under den kommunistiska eran, både vad gäller producenter och kvalitet. Det är också en värld av begrepp och beteckningar - se bara Espings inlägg på Luciadagen om Tocai Friulano och kampen om rättigheterna till varumärket tokajer. Det kan vara på sin plats att söka information, till exempel på Wikipedia eller Vinklubben.se. Här kan man få lite rudimentär kunskap om den ungerska tokajern och dess historia, men som alltid måste man vara kritisk och läsa mellan raderna. Det är lätt att racka ner på det vin som producerades under kommunisttiden, men det framgår också att de bästa gårdarna efter systemskiftet har köpts upp av utländska intressenter - bland annat franska - och att stilen nu närmar sig sauternes-vinerna. Ett bestående intryck från besöket i Budapest var det utländska kapitalets inflytande, på allt från uppköp och restaurering av byggnader till att driva restauranger som Gundel. Det blir snyggare och snofsigare, men också mer likriktat och tillrättalagt. Den "ungerska" stilen strömlinjeformad och paketerad för den besökare som vill ha något genuint.
lördag 5 januari 2008
2003 Cavit Rosso Trentino DOC 4 Vicariati
I nyårstider brukar det vara dags att plocka fram tagelskjortan, lova bot och bättring, sluta med visst och börja med annat. Här på Billigt Vin fortsätter kasandet utför med ett jämnt accelererande utifrån devisen "The road of excess leads to the palace of wisdom"
(William Blake).
I kväll plockades ett av sommarens inköp upp ur gömmorna för avsmakning
I somras bytte jag tåg i Trento och hade några timmar till förfogande i denna vackra, norditalienska stad där konciliet som ledde till motreformationen ägde rum 1545-1563. En snabb koll i Vini Di Veronelli, en ständig och omistlig följeslagare på resor i Italien, talade om för mig att det fanns flera vinproducenter med säte i Trento. Så istället för att besöka stadens historiska centrum tog jag bussen till ett trist industriområden i Trentos utkanter och Cavits huvudkontor med tillhörande enotek.
Cavit är ett koperativ, eller rättare sagt en sammanslagning av flera olika koperativ, med c a 4.500 vinodlare som levererar sina druvor och därmed en av giganter på den Italienska vinarenan. Trento är mest känt för sina vita viner och Cavit är bl a störst på den amerikanska marknaden när det gäller vita trenddruvan Pinot Grigio. När det gäller volymvinerna är Cavits viner inte mycket att tala om. Anonyma, massproducerade viner i vinflodens mittfåra. Inga dåliga viner men heller inget för den med ett uttalat vinintresse.
Nu ryms det inte bara ansiktslösa viner i Cavits katalog. De har också en serie mera exklusiva och ambitiösa viner under namnet Masi Trentini. Tänk Fiat som massproducerar vardagsbilar men även har Alfa Romeo, Lancia och Ferrari i koncernen. Cavit producerar kanske ingen Ferrari (det gör däremot deras granne som är Italiens mest kända Spumante-producent Ferrari) men visst kan Masi Trentini jämnställas med Lancia. Typ. Här finns ett antal vingårdesbetecknade viner varav flera fått toppbetyg i de Italienska vinguiderna. Toppvinet är Trentino Rosso Superiore Maso Torsella (en bordeaux-blend) som får högsta betyget tre blå stjärnor av Veronelli.. På Cavits enotek bjuds man att prova ur hela sortimentet men tyvärr är de flesta Masi Trentini-vinerna utsålda. De kostar nämligen 10 - 12 euro per flaska, ett mycket lågt pris för viner på såpass hög nivå. De produceras också bara 4 - 5000 flaskor/år utan att man talar om limited edition. Jag smakar en utsökt Sauvignon, en läcker Pinot Nero, en fyllig Lagrein Riserva och en kryddig Traminer. Med hem följde några flaskor Teroldego Rotaliano och en halv låda 4 Vicariati.
De förstnämnda är sedan länge urdruckna medan första smakprovet i somras av 4 Vicariati talade om att det nog var klokt att vänta. 4 Vicariati var Cavits första prestigevin. Också det en bordeaux-blandning med cabernet sauvignon, cabernet franc och en liten del merlot. Vinet har lagrats ett drygt år på fat och därefter på flaska. Vid första doft- och smak-prov är vinet rätt slutet men det öppnar sig efter 1½ timme i karaffen. Då märker man direkt doften av Cabernet Sauvignon gjord på väl mogna druvor. Svartvinbärsdoft och lite cederträ. Smaken är drygt medelfyllig, lång och med samma goda vinbärsfrukt. Fatlagringen kan anas men inte mer. Mot slutet en viss strävhet som talar om att vinet skulle tåla ytterligare ett eller annat år på flaska. I kväll stod det upp väldigt väl mot involtini (rullader av utbankade skivor av innanlår, fyllda med parmaskinka, parmesan och salvia), skysås och ugnsstekt potatis. Vinet fungerade också väl till en bit brie.
Det är något visst med att korka upp ett vin som köpts direkt hos tillverkaren även om besöket hos Cavit inte precis skapade någon personlig relation. Istället fick jag ikväll en påminnelse om hur vinintresset ledde till att ett redan mördande tungt bagage utökades med ytterligare 20 kg att släpa på vid tågbyten och under ett tre timmars uppehåll i Munchen. Visst var det mödan värt men jag gör nog inte om det. Fast några flaskor av deras Traminer på sent skördade druvor skulle nog kunna få mig att tänka om, eller deras Sauvignon Bianco. Tänk om jag skulle maila och reserva en låda av den där Maso Torsellan. Mmm kanske det blir bilen nästa år...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)