Detta är samma vin som Trisse provade i hastigt mod härförleden. En s k supertoscanare gjord på 80% merlot och 20% av Toscanas druva nr 1, Sangiovese. Vinet är lagrat 12 månader på stora ekfat och sex månader på flaska. Således har denna 2001:a tillbringat fem år i sitt glashölje vilket också märks. Vinet är väl moget och jag misstänker att försäljaren som sålde vinet till oss på Kronborgs vinfestival hade ett för stort stort lager. Oavsett detta så är vinet väl värt sin danska hundralapp. Det är vackert mörkt purpurfärgat och bjuder på en intensiv doft av söt frukt och lite stalltoner. Smaken är typisk merlot med inslag av plommon och vinbär. Förmodligen är det sangiovesen som ger en aning körsbär. Slutet är lent och eftersmaken förhållandevis lång. Lättdrucket och älskvärt tycker jag och önskar att detta inte var min enda flaska. Samtidigt håller jag med Trisse. Detta är inte ett vin man dricker varje dag och inte heller något jag kommer att längta efter. För inställsamt och endimensionellt.onsdag 26 december 2007
Crux Bibbiano Gilberto 2001 Rosso di Toscana IGT
Detta är samma vin som Trisse provade i hastigt mod härförleden. En s k supertoscanare gjord på 80% merlot och 20% av Toscanas druva nr 1, Sangiovese. Vinet är lagrat 12 månader på stora ekfat och sex månader på flaska. Således har denna 2001:a tillbringat fem år i sitt glashölje vilket också märks. Vinet är väl moget och jag misstänker att försäljaren som sålde vinet till oss på Kronborgs vinfestival hade ett för stort stort lager. Oavsett detta så är vinet väl värt sin danska hundralapp. Det är vackert mörkt purpurfärgat och bjuder på en intensiv doft av söt frukt och lite stalltoner. Smaken är typisk merlot med inslag av plommon och vinbär. Förmodligen är det sangiovesen som ger en aning körsbär. Slutet är lent och eftersmaken förhållandevis lång. Lättdrucket och älskvärt tycker jag och önskar att detta inte var min enda flaska. Samtidigt håller jag med Trisse. Detta är inte ett vin man dricker varje dag och inte heller något jag kommer att längta efter. För inställsamt och endimensionellt.
tisdag 25 december 2007
Chinon
Dagstidningarnas vinskribenter brukar ofta innan jul vitsa till det och skriva något om kluckande klappar( vilket bara är snäppet mera uthärdligt än Pinot Gris med knorr). Sådana lyste tyvärr med sin frånvaro i min julklappssäck(till nästa jul ska jag börja dricka St Peter's i god tid). Däremot förärades jag en synnerligen spännande flaska någon dag innan jul. Vilkoret för gåvan var att givarens identitet inte röjdes och självklart är min diskretion total i denna fråga. Flaskan var också anonym men på hyllan bredvid låg en identisk men etikettförsedd flaska. Etiketten var hemmagjord men talade om "Chinon 93". Flaskan jag fick var enligt uppgift några år äldre.
Mina kunskaper sträcker sig inte längre än att Chinon är ett område i Loire och rödvinerna därifrån görs av Cabernet Franc och ibland lite Cabernet Sauvignon. De brukar tåla lagring. Min flaska hade alltså c a 20 år på nacken, förmodligen mer än vad som är att rekommendera för ett enkelt Chinon-vin. Flaskan hade dock förvarats under goda betingelser. Kunde det finnas något liv kvar i vinet ?
Jag kunde inte härbergera min nyfikenhet mer än ett par dagar och i kväll satte jag korkskruven i flaskan. Halva familjen saknade aptit efter att ha umgåtts alltför flitigt med jultåtrta, knäck och choklad så bordet dukades för mig och yngsta dottern. Köttbullar på vörtbröd och julmust för henne, pasta med julklappspesto (från herr K's produktion, en mångkunnig herre) och chinonvin för mig.
Vinet dekanterades och lämnade lite rester efter sig i flaskan. Färgen var fantastisk, ljust brunröd som en riktigt stark cocacolagrogg. Doften var inte rakt igenom angenäm och innehöll blyertspenna, russinsötma och kompost. Långt i bakgrunden fanns en doft som om den funnits i källaren på ett hus jag var spekulant på fått mig att tveka. I kväll fanns det dock ingen anledning till tvehågsenhet. Smaken var intressant snarare än god. Lätt och skör med ett slags pikant syrlighet. Här fanns inte tillstymmelse till strävhet men munnen kändes som den fyllts med ytterst finkornig sand. Trots allt så drack jag både två och tre glas utan problem
Den gamla damen hade defintivt sett sina bästa dagar. Hon utgjorde ändå ett trevligt sällskap trots en viss excentritet och en tendens att röra ihop saker. Damen berättade en god historia men poängen kom kanske aldrig fram.
Mina kunskaper sträcker sig inte längre än att Chinon är ett område i Loire och rödvinerna därifrån görs av Cabernet Franc och ibland lite Cabernet Sauvignon. De brukar tåla lagring. Min flaska hade alltså c a 20 år på nacken, förmodligen mer än vad som är att rekommendera för ett enkelt Chinon-vin. Flaskan hade dock förvarats under goda betingelser. Kunde det finnas något liv kvar i vinet ?
Jag kunde inte härbergera min nyfikenhet mer än ett par dagar och i kväll satte jag korkskruven i flaskan. Halva familjen saknade aptit efter att ha umgåtts alltför flitigt med jultåtrta, knäck och choklad så bordet dukades för mig och yngsta dottern. Köttbullar på vörtbröd och julmust för henne, pasta med julklappspesto (från herr K's produktion, en mångkunnig herre) och chinonvin för mig.
Vinet dekanterades och lämnade lite rester efter sig i flaskan. Färgen var fantastisk, ljust brunröd som en riktigt stark cocacolagrogg. Doften var inte rakt igenom angenäm och innehöll blyertspenna, russinsötma och kompost. Långt i bakgrunden fanns en doft som om den funnits i källaren på ett hus jag var spekulant på fått mig att tveka. I kväll fanns det dock ingen anledning till tvehågsenhet. Smaken var intressant snarare än god. Lätt och skör med ett slags pikant syrlighet. Här fanns inte tillstymmelse till strävhet men munnen kändes som den fyllts med ytterst finkornig sand. Trots allt så drack jag både två och tre glas utan problem
Den gamla damen hade defintivt sett sina bästa dagar. Hon utgjorde ändå ett trevligt sällskap trots en viss excentritet och en tendens att röra ihop saker. Damen berättade en god historia men poängen kom kanske aldrig fram.
2005 Riesling Rotliegender Schiefer Trocken
I den gråa kulna skånska årstiden som numera ersatt det vi förr i tiden kallade vintern kan man ibland behöva påminna sig själv och sin omgivning om att den går över och att det stundar ljusare tider. Ett utmärkt hjälpmedel i detta inte alldeles enkla företag är en ungdomlig riesling från Mosel. I glaset just nu finns ett synnerligen trevligt exemplar från Staatliche Weinbaudomäne i Trier.
Redan när man öppar flaskan så möts man av en trevlig blommighet. Väl i glaset går associationerna till midsommarfestens välkomstdrink med sprite, fläder och gin. Här finns också fina mineraltoner. Smaken bjuder på mera fläder, gröna blad och välmogna druvor. Mot slutet friska syror
Ett vin som fungerar utmärkt på egen hand, som apéritif eller till "hygge", eller varför inte till en tallrik rökta charkuterier. När ett vin i denna klass kostar under hundringen ( beställningsnummer 7200 84 kr) så tar det oftast slut fort och så även i detta fallet. Här får man försöka trösta sig med att det kommer nya årgångar. Jag kan också meddela Trisse att detta var min sista flaska och att dina två flaskor lever farligt i mitt vinskåp .
säsongsöl IV och en julsnaps
Lillejulaftons och julaftons julbordssittningar gav tilfälle att prova säsongsölen i skarpt läge. Nu dracks Mysingen, Oppigårds Winter Ale och St Peter's tillsammans med det traitionella jubordet som innehöll sill (stekt inlagd, gravad och saltad inlagd), gravad lax, kål (lång-, röd- och brun-), skinka, revben, köttbullar, prinskorvar, bruna bönor, Jansson, rökt korv och lite till.
Alla ölsorterna är ypperliga ales och bäst funkade som väntat St Peter's. Oppigård gillade jag väldigt mycket. Den hustypiska friskheten blandades med typiska jul-aromer, fruktighet och en superb efterbeska. Tyvärr var beskan lite väl markant för sammanhanget. Inte ölets fel och jag dricker den mer än dubbelt gärna i ett annat sammanhang.
Mysingen har avhandlats tidigare. Väldigt bra, funkade fint till julmaten men i det bombardemang av sött, surt, salt och rökt som smaklökarna utsattes för så kom denna raffinerade ales komplexitet inte till sin rätt.
Samma resonemang gäller även St Peter's även om den stod emot bättre än Mysingen. Ale i denna klass förtjänar dock att få spela huvudrollen. En sammanfattande kommentar är att bra julöl dricker man bäst utan mat. Till julbordet går det bra med vadförnåtsomhelst.
Alla ölsorterna är ypperliga ales och bäst funkade som väntat St Peter's. Oppigård gillade jag väldigt mycket. Den hustypiska friskheten blandades med typiska jul-aromer, fruktighet och en superb efterbeska. Tyvärr var beskan lite väl markant för sammanhanget. Inte ölets fel och jag dricker den mer än dubbelt gärna i ett annat sammanhang.
Mysingen har avhandlats tidigare. Väldigt bra, funkade fint till julmaten men i det bombardemang av sött, surt, salt och rökt som smaklökarna utsattes för så kom denna raffinerade ales komplexitet inte till sin rätt.
Samma resonemang gäller även St Peter's även om den stod emot bättre än Mysingen. Ale i denna klass förtjänar dock att få spela huvudrollen. En sammanfattande kommentar är att bra julöl dricker man bäst utan mat. Till julbordet går det bra med vadförnåtsomhelst.
En annan dryck som förtjänar att spela huvudrollen och egentligen mer än väl meriterat sig för ett eget inlägg är Herr K's julsnaps. Här samlas mer än ett decceniums erfarenheter, från studier och prövning av kryddning, kombinationer och proportioner, i flaska. Färgen är rödgul, så vacker att man kan förlora sig i betraktandet av skiftningarna. Doften är kryddmättad och kan sammanfattas med ett ord, Jul. Smaken en komprimerad men allomfattande version av vår mest omhuldade högtid. Snapsen matchade faktiskt allt på julbordet utom möjligtvis gröten. Förföriskt len och mild kan den oerfarne lockas till överkonsumtion. Herr K är som vanligt något återhållsam med yrkeshemligheterna men säger att årets version bl a innehåller kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, stjärnanis, pomerans-, citron- och blodapelsinskal, johannesört, johannesbröd, svartpeppar och sirap.
Herr K har förövrigt lovat att längre frammedverka på Billigtvin med en introduktion i brännvinskryddandets konst.
White christmas
Civilisationen har nått även Vemdalsskalet - på Högfjällshotellet kan man sitta och surfa på det trådlösa nätet för en billig peng.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.
Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.
Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.
Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.
Några dagars alpina övningar i Skalets gröna backar (ja, alltså, här är gott om snö och ett antal minusgrader, men de kallar sina enklaste backar för gröna) har naturligtvis lämnat mig helt mörbultad. Men det är vackert när solen får fjälltopparna att gnistra, och jag gör vissa framsteg i backarna. Julaftonens övningar kröntes med att jag - efter ett välvilligt råd från min kära alpint lagda hustru - lärde mig "ploga" för att få ner farten i besvärliga partier. Detta i sin tur resulterade i att jag inte trillade utan istället kom ur branterna upprätt - men med väsentligt högre fart än tidigare, då jag mest hasat och rullat mig ner. Nästa projekt måste därför bli att reglera farten i de flackare delarna. Som det nu är forsar jag nerför som en variant av cirkusarnas levande kanonkula, till men för alla barn och dylikt som befinner sig i de lättare backarnas nedre delar. Där finns också hästar, slädar, Sibylla-serveringar, liftköer och andra besvärliga hinder. Stoppsladd är också ett moment i backhanteringen som jag måste lära mig behärska bättre. Juldagen lovar strålande sol, så det blir väl rikliga tillfällen att öva.
Nu är ju inte detta en friluftsblogg, utan ett forum för avrapportering av avsmakade alkoholhaltiga drycker. Jag kommer till det. Efter skidåkningen, då det inte finns en del av kroppen som inte smärtar efter diverse fall och ovan ansträngning av obskyra muskelgrupper, är det en osannolik lisa för kropp och själ att krypa in i stugans bastu och värma upp sig. Sedan är det uppfriskande att lubba ut på verandan för att kyla ner sig i den kalla norrlandsluften. Första kvällen gjorde jag ett dumdristigt försök att hoppa i en snödriva, men det gick inget vidare: det var vass skare som rev sönder benen. Istället är det bättre att sätta sig på en bänk och svalka sig med en Nils Oscars Kalasjulöl – den slinker vid ett sådant tillfälle ner lika lätt som en tappad skida rutschar utför barnbacken. Svärfar rekommenderar Norrlands Guld, med tanke på den geografiska belägenheten, men också på grund av fylligheten och den lagoma beskan hos denna lokala storhet.
Lillejulafton innebär hos svärföräldrarna avsmakning av julbordets fröjder. Svärmors sillinläggningar är legendariska och här fanns ett ymnigt urval: löksill, currysill, kräftsill, kryddsill, stekt sill i ättika, dansk löksill. Vidare rökt lax och ål, en paté på bland annat kycklinglever, rödkål och skinka med svärfars egenrullade senap, ej att förglömma prinskorvarna och leverkorven och ostarna. I vildmarken smakar det extra gott, efter så mycken frisk luft. Svärfars citronsnaps har ett vänligt och friskt bett som passar som hand i lovikavante till sillen. På ölfronten har svåger H gjort en enastående insats och till fjällvärlden släpat med sig – ja, prisa gudarna – Young’s Winter Warmer, som enligt den skrytsamma reklamen på etiketten är "your ultimate hearthside companion". Stugan håller sig tyvärr inte med kamin och därför heller ingen hearthside, men det innebär inga som helst problem att njuta av årets upplaga av Young’s . Här snackar vi åtminstone röd pist i vinterölens alpina konkurrens. Torr som den knarriga snön under pjäxorna, knäckig och med en beska som inte förhäver sig.
Igår, julafton, var det repris av allt detta, plus svärmors egenhändigt hophackade sillsallat med syrliga äpplen, rödbetor och massor av sill. Till skinkan och brunkålen, som avrundning av snapsandet, en annan av svärfars stoltheter: slånbärsbrännvinet. Här är det mer silkesvantar, en stillsam, sötsyrlig smekning av smaklökarna. Idag lär det vara lutfisk på gång. Då kan det vara läge att pröva Bäsken, eller Linie Akvaviten. Om Gud vill och backarna är nådiga.
fredag 21 december 2007
Lungarotti Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2000
Sunne, nio grader kallt och vacker rimfrost på växtligheten. Vitt på marken - White Christmas i sikte. Ett stopp på Selma Spa på väg mot de norrländska snövidderna. Bubbelpool, rykande utomhusbassäng, bastu och alltför många speglar som hojtar om att det är dags att komplettera vinpimplandet och slöandet med regelbundna löpturer - regelbundna i betydelsen en målmedvten halvmil varannan dag snarare än en tvehågsen runda två gånger om året.
Men efter en lång dags resa behövs det ändå något rogivande. Hotellet bygger fortfarande om inför julhelgen och restaurangen är stängd. Min själs älskade har tagit med detta i beräkningarna och har - medan jag i bastun slagit mig i slang med en likaledes fetlagd, julledig kock från Göteborgstrakten - bullat upp på rummet med ett gäng ostar från Coop i Burlöv. Manchego, en förbannat god getost och spansk grönmögelost bland annat. Till detta en godsak, Lungarotti Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2000 (nr 87088 i beställningssortimentet), på hotellmanér drucket ur tandborstglasen. Ett vin som sprider en behaglig efterglöd genom kroppen, fruktigt och delikat tillsammans med sältan i ostarna. Ekfatslagringen har gjort sitt, liksom åren i flaskan, och det finns en strävhet som säger att den andra flaskan av samma sort gott kan få ligga till sig i källaren ett par år till och sedan korkas upp till en blodig biff.
Det här är förmodligen det dyraste vin jag någonsin druckit, och frågan är då om det är värt sitt pris? Kanske det fina i kråksången, de subtila nyanserna och de rätta aha-upplevelserna går mig förbi - eller så gör förväntningarna att jag inte vet vad jag ska förvänta mig - men jag går inte igång på alla cylindrar. Det är gott och välbalanserat, absolut, fast jag har druckit i mitt tycke lika goda viner för ringare summor (amaronen häromdagen, exempelvis). Nå, kanske var det tandborstglasen som gjorde det.
Härmed lämnar jag till Esping att hålla ställningarna på bloggen över julhelgen. Inte för att jag inte tänker ägna mig åt att dricka och äta mig till en än mer framträdande rondör, men för att jag lär hamna i trakter där sådana moderniteter som bredband och trådlös uppkoppling är okända påfund.
Men efter en lång dags resa behövs det ändå något rogivande. Hotellet bygger fortfarande om inför julhelgen och restaurangen är stängd. Min själs älskade har tagit med detta i beräkningarna och har - medan jag i bastun slagit mig i slang med en likaledes fetlagd, julledig kock från Göteborgstrakten - bullat upp på rummet med ett gäng ostar från Coop i Burlöv. Manchego, en förbannat god getost och spansk grönmögelost bland annat. Till detta en godsak, Lungarotti Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2000 (nr 87088 i beställningssortimentet), på hotellmanér drucket ur tandborstglasen. Ett vin som sprider en behaglig efterglöd genom kroppen, fruktigt och delikat tillsammans med sältan i ostarna. Ekfatslagringen har gjort sitt, liksom åren i flaskan, och det finns en strävhet som säger att den andra flaskan av samma sort gott kan få ligga till sig i källaren ett par år till och sedan korkas upp till en blodig biff.
Det här är förmodligen det dyraste vin jag någonsin druckit, och frågan är då om det är värt sitt pris? Kanske det fina i kråksången, de subtila nyanserna och de rätta aha-upplevelserna går mig förbi - eller så gör förväntningarna att jag inte vet vad jag ska förvänta mig - men jag går inte igång på alla cylindrar. Det är gott och välbalanserat, absolut, fast jag har druckit i mitt tycke lika goda viner för ringare summor (amaronen häromdagen, exempelvis). Nå, kanske var det tandborstglasen som gjorde det.
Härmed lämnar jag till Esping att hålla ställningarna på bloggen över julhelgen. Inte för att jag inte tänker ägna mig åt att dricka och äta mig till en än mer framträdande rondör, men för att jag lär hamna i trakter där sådana moderniteter som bredband och trådlös uppkoppling är okända påfund.
Gundel Egri Cabernet Sauvignon 2004
När vi var i Budapest i september kom vi aldrig till Gundel Étterem, den berömda restaurangen i Stadsparken. Stället har en lång och brokig historia, som på hemsidan presenteras i väl valda delar. Mellan 1939 och 1949 verkar det inte ha hänt något, inte heller mellan förstatligandet 1949 och 1991 när några påpassliga entreprenörer tog över stället och gjorde det marknadsmässigt igen. Här får inget nämnas som kan störa bilden av rofylld livsnjutning. Gå därför raskt vidare till Johan Tells reportage i Vagabond. Här kan man bland annat läsa om när de nazistiska ockupanterna gjorde om restaurangen till stall, brände upp Károly Gundels ovärderliga samling kokböcker och länsade vinkällaren.
Nu är det andra tider, igen. Gundel blomstrar och har lanserat en linje viner från vingårdar i Eger, den ungerska vinproduktionens medelpunkt. När vi stod i begrepp att lämna Budapest, efter ett sista termalbad och i väntan på taxi till flygplatsen, hittade vi en affär med en bra vinavdelning. Ungefär 100 meter från lägenheten vi hyrde. Nå, bättre sent än aldrig. Vi ryckte åt oss några buteljer tokajer och en Gundel-flarra. Om vi inte hann äta pannkakor och gulasch där så kunde vi ju i alla fall prova ett av deras vin. Det här - ett cabernet sauvignon från 2004 - var rakt på sak och helt OK, med en kryddig bitterhet och en efter hand allt trevligare, saftig fruktighet. Först passade det bra till tortillas med alla taco-tillbehören, sedan till packning och andra reseförberedelser.
Nu är det andra tider, igen. Gundel blomstrar och har lanserat en linje viner från vingårdar i Eger, den ungerska vinproduktionens medelpunkt. När vi stod i begrepp att lämna Budapest, efter ett sista termalbad och i väntan på taxi till flygplatsen, hittade vi en affär med en bra vinavdelning. Ungefär 100 meter från lägenheten vi hyrde. Nå, bättre sent än aldrig. Vi ryckte åt oss några buteljer tokajer och en Gundel-flarra. Om vi inte hann äta pannkakor och gulasch där så kunde vi ju i alla fall prova ett av deras vin. Det här - ett cabernet sauvignon från 2004 - var rakt på sak och helt OK, med en kryddig bitterhet och en efter hand allt trevligare, saftig fruktighet. Först passade det bra till tortillas med alla taco-tillbehören, sedan till packning och andra reseförberedelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)