St Peter's Winter Ale - säsongsöl revisited

Kvällen gestaltade sig inte riktigt som planerat. Som vanligt. Mina tanke var att lättnadens suck över att julledigheten infunnit sig skulle vara tungt rödvinsmättad. Så blev det alltså inte. Istället tog jag vid där Trisse slutade för att fira en vit jul.

St Peter's Winter Ale visade sig vara en ytterst trevlig bekantskap. Denna ale är mycket mörk, nästan svart i färgen. Håller man glaset mot ljuset så anar man en rödaktig ton. Ur glaset strömmar en doft av brun farin och nybakat vörtbröd. Ljuvligt men ändå inget mot vad som kommer. Smaken inleds med kaffe, choklad och kanske lite apelsinskal. Därpå följer en behaglig sötma som balanseras av avslutningens bitterhet. Fantastiskt gott. Om det var smaken, de 6.5% alkohol eller någon icke angiven ingredient vet jag inte men jag kände mig nästan snäll när flaskan var tom. Snacka om julöl. Årets hittills bästa. Den enda kvarvarande flaskan får imorgon sällskap av flera. Mitt givna val till brunkålen och det småvarma. Möjligt även till fruktkakan och gottebordet.

Tisdagskväll i timmerkojan

Den idé Esping så framgångsrikt förfäktar, angående att göra vardagskvällarna festligare med hjälp av gott vin, är mycket tilltalande. På tisdagen yppade sig ett tillfälle att lämna glögg- och ale-diket, efter en lång och ansträngande arbetsdag. Till middagen hade vi bjudit in A, som dök upp efter bastu- och vinterbad på Ribban (Esping! En aktivitet vi borde återuppta vid tillfälle).

Som en liten aperitif testade vi en för oss ny grüner veltliner, Leth (nr 4200). Doften var lätt och frisk, "ungdomlig" som det står i Systemets beskrivning. Smaken var överraskande kraftig, spritigt grovhuggen och nästan alltför påträngande tyckte jag först. Förmodligen berodde det på att vinet var för kraftigt kylt. Efter hand kom mer fruktiga och mjuka toner fram när vinet värmdes upp och smakerna fick blomma ut. Framför allt behövs det mat till för att det ska fungera riktigt bra, och då var kvällens rätt - ugnsstekt kyckling och bulgursallad - inte helt fel, även om en mjäll forell kanske varit ännu mer passande. För facila 69 spänn är vinet i alla fall ett gott köp i den stabila österrikiska mittfåra vi vant oss uppskatta.

Till maten var det egentligen ett annat vin som stod på dagordningen: C J Pask Roy's Hill Unoaked Chardonnay (nr 2730). Chardonnay tycks ha fallit i onåd på sistone, här i Sverige kanske beroende på att druvan förknippas med Magnus Uggla som rimmar på efterfest, balkong och chardonnay i kartong. I USA lär man använda begreppet ABC - Anything But Chardonnay. För finsmakaren har förmodligen chardonnay - eller egentligen de ofta fläskiga, starkt ekade och bombastiska viner som produceras på druvan - en alltför folklig framtoning. Denna Roy's Hill gör alltså en poäng av att inte ha varit i närheten av ekspån eller ektunnor, och det är ett lyckat drag. Druvans friskhet kommer fram, vinet är ungt, citrusfruktigt och blommigt i glaset. Till maten, som hade mycket lime och syrlighet i smakerna, var det lättdrucket och trevligt. För 87 kronor flaskan kan jag absolut tänka mig att dricka det igen - kanske till försommaren när man åter kan slå sig ner i gröngräset med en lätt måltid och gott sällskap.

Som avrundning fanns några ostar och till dem korkade vi upp en amarone som legat en längre tid i vinstället och pockat på uppmärksamhet, Ca' Montini Amarone Classico della Valpolicella från 2002. Det hade säkert klarat en tid till på lut, men hade förmodligen inte vunnit på längre lagring. Nu var det moget, russin- och körsbärsfruktigt och mjukt smeksamt. "God jul!", som A så passande uttryckte det. Min kära hustru, som hyser en väletablerad skepsis mot rödviner i den motsträviga och krävande skolan, föll även hon till föga inför detta ämabla vin. Även morgonen därpå mindes hon bekantskapen som "något av en knock-out", men i en positiv mening som jag uppfattade det. Synd bara att det inte finns fler av samma sort i förrådet, årgång 2002 är med all säkerhet sedan länge utgången. Hur är 2003, eller 2004 som tycks vara den nu förhärskande årgången? 164 spänn och några år i säkert förvar är det pris man får betala för att få svar på frågan. Och det finns ju mycket annat att lägga sina surt förvärvade slantar på.

Velenosi 2004 Rosso Piceno Superiore "Il Brecciarolo"

Den engelska matskribeneten och författarinnan Elizabeth David hade många kloka tankar. En av dessa var att dricka något enklare till helgmiddagarna och sedan låta ett riktigt bra vin förgylla en vardagskväll när tiden eller ambitionerna inte räckt till för någon mer avancerad matlagning. En god tanke. I söndags tillät inte omständigheterna vin till middagen och till kvällen fanns det varken tid eller ork för matlagning. En djupdykning i frysens mörkaste vrår resulterade i rester från döttrarnas barnkalas. Djupfrysta pizzabitar från pizzerian rakt över gatan. Döttrarna stormförtjusta medan jag var mera måttligt road. Nåväl, med några skivor riktig salami, lite ost, sallad, oliver och så då en halv flaska "Il Brecciarolo" så blev det en riktigt bra måltid som förmodligen inte hade accepterats av fru David.

Rosso Piceno är ett DOC i Marche i mellersta Italien. Det har inte något högre anseende utan Superiore-beteckning men det finns några kvalitéts-medvetna producenter som visat att det går att göra riktigt bra viner här. Velenosi är en av dessa. De har fått de eftertraktade tre röda glasen i Gambero Rossos vinårsbok och just "Il Brecciarolo" har utsetts till Italiens mest prisvärda vin.

Vinet är mörkt blårött. Till en början ger det inte mycket ifrån sig. Det behöver minst en timme i karaffen. Den friskad often bjuder på röda bär. Vinet är medelfylligt, smaken är friskt syrlig och ger associationer till klarbär. Tanninerna är mjuka och väl integrerade. Hyggligt lång och god eftersmak. Påminner en hel del om en lättare, men bra, Chianti

"Il Brecciarolo" (brett-tji-ahr-ålå) är en typ av vin som jag uppskattar väldigt mycket. Det är gjort för att drickas till mat, inte för att dominera. Tänk Dolcetto, oekad Barbera eller varför inte en välgjord Valpolicella.Viner som funkar bra till det mesta som inte är alltför krävande. Vardagsviner som inte är slätstrukna, som prägplas av sitt ursprung och producentens kunnighet.

I kväll dracks den resterande halvan, som klarat övernattningen väl, till lövbiff med grönpeppar och klyftpotatis. Jag blev mer än nöjd. Elizabeth David visste vad hon snackade om (även om hon nog inte skulle ha sett Rosso Piceno som ett riktigt bra vin). För den som vill läsa något av henne rekommenderas "En omelett och ett glas vin"(eller var det tvärt om ?) eller samlingsvolymen "South Wind Through The Kitchen"

Systembolaget har ett par av Velenosis viner i ordinarie sortimentet bl a "Il Brecciarolo" (beställningsnr 99927). Tyvärr kan man inte säga att det är det mest prisvärda Italienska vinet i Sverige. Här kostar vinet mer än dubbelt så mycket som i Italien, 149 kr. Jag köpte mina flaskor hus favoritvinhandlaren Simon Unna i Helsingör. Vid hel låda kostar vinet knappt 70 DKK (under 90 svenska), lite mer om man köper lite mindre men det finns det få anledningar att göra.

Adventstiden...

... går mot sitt slut. Det är en period av sammankomster kring glögg-grytan. När det nu är dags att summera, flyter de olika glöggmuggarna - eller snarare deras innehåll - samman i ett varmt och lätt disigt töcken. Något som framträder som ett klart lysande juleljus är idén att spetsa glöggen med rom. Jag tror det mest har varit Blossas färdigblandade starkglöggsvariant som har varit på tapeten. Ja, på tapeten har den ju sällan varit rent bokstavligen, turligt nog. Ibland har en skvätt spillts på golvet dock, med resultat att man liksom blivit fastklibbad i en sorts evig adventspose.
Ett särskilt hedersomnämnande går här till R's specialvariant, vällagrad original-blossa egenhändigt uppgraderad med mörk bacardi. Mycket angenäm och kraftfull i smaken, lagom söt och med en distinkt men ej alltför påträngande touche av sprit.

Glögg i all ära, det är ändå inramningen och sällskapet som är det viktiga. Hos vännerna på Möllevången langades, efter en stärkande Första Advents-promenad, fram diverse smårätter - sparris, skinka, ost med mera - innan själva glöggintaget. Till maten Allesverloren Shiraz, ännu en favorit som alltför ofta blir förbigången till förmån för mer flyktiga bekantskaper.
Hos kamraterna på Solbacken fanns de traditionella lussebröden, kärleksfullt knådade till sedvanligt konstfärdiga former, och en armada av minipizzor som församlingen glatt mumsade på. Till detta kunde den som ville njuta av nämnda romspetsade dekokt, eller halsa en sval och läskande dansk öl.
Hos vännerna i Sundets Pärla åtföljdes glöggen av en mustig fisksoppa kryddad med saffran. Här förhöjdes stämningen av chardonnay i olika former: Lindemans i box (nr 16457) och Mezzacoronas i flaska(nr 2407). Båda dracks med välbehag av gästerna, särskilt det italienska föll mig på läppen med sin friska och ändå kraftfulla smak.
Slutligen fick jag, i samband med det traditionella julfirandet på Solbacken, en chans att förvissa mig om att R's färdigheter i glöggblandarbranschen inte var en engångsföreteelse. Hans romglögg fungerade utmärkt som aptitretare. Inte blev det sämre av att julbordet hade ett märkbart Förslövs-tema: Hotella-senap till skinkan, en heberleinsk grönpepparkorv där bland charkuterierna. Även en "Torekovs-sill" bland inläggningarna bidrog till att trösta Bjärebor i förskingringen. Efter en stunds palaver kom vi fram till att det nog var nionde gången vi samlades här för firande. Åren kommer och går, liksom batteriet av snapsbuteljer - vissa försvinner till slut ur sortimentet och vissa hänger med från högtid till högtid. Som den svartetiketterade flaskan med isländskt brennìvin, som nog varit med samtliga år. Den var alls inte dum, upptäckte jag: snarlik de danska kumminkryddade sorterna, mild och behaglig till sillen och skinkan. Nästa år, om Gud vill och levern håller, gör jag nog tabberas på den.

Så mycket förströelse i den nervösa väntan på tomten! Så mycket glögg och gamman! Jag känner mig nu helt förberedd på den stundande färden till fjällen och de stupande branterna. Tanken på att dödsföraktande kasta mig utför dessa fjällsidor skrämmer mig inte längre lika mycket. Om det blir min sista advent, tar jag åtminstone med mig många glöggfryntliga minnen till det hinsides.

Den Onde Alven - säsongsöl II

Traditionell Lucia-konsert i Johanneskyrkan, den vackra jugendbakelse där min älskade hustru och jag knöt hymens band för ett decennium sedan. Nyblivne 14-åringen till tonårsson uppställd framme vid altarringen, iförd vit särk och stjärnstav, tillsammans med resten av Augustenborgsskolans kör. I vimlet efteråt träffade vi H, som var där för att – liksom vi – beundra sin avkomma. För tillfället gräsänka var hon inte sen att följa med till Skolgatans ölcafé för något uppiggade efter den meditativa hänryckningen. Ölet för kvällen var tjeckiska pilsnern Krušovice, en kär gammal vän.

Jag har bestämt för mig att bryggeriet hade – kanske har? - en ölstuga i Prag med samma namn, vid en tvärgata till Parížska som förbinder Gamla stan och Josefov. Vid tiden för sammetsrevolutionen var det ett trångt och larmigt ställe där röken låg tät över de grova borden och långbänkarna. Gästerna var nästan uteslutande män, många i soldatuniform eller annars arbetsklädda. Den rostfria serveringsdisken hade man framför sig när man steg in i lokalen, bakom den regerade barska män som hastigt sköljde av begagnade sejdlar i diskhon och tappade upp nytt öl i dem. Här har du – drick! Ölet var bland det godaste som gick att uppbringa på stadens ölstugor, vilket inte ville säga lite. När jag hade tillfälle att återvända hit, något år senare, hade stället förändrats totalt. Nu var det ommålat och möblerat med stolar och bord med duk och blommor i vas. Längs bortre kortväggen hade man installerat ett stort akvarium. Publiken var propert klädd, det fanns meny och man serverade enklare rätter till pilsnern. Som i och för sig fortfarande var god, men känslan av att något för evigt hade gått förlorat gick inte att helt vifta bort.

Upplivad av barbesöket gav jag mig efter hemkomsten i kast med nästa ale, Bad Elf. Fylld av onda aningar, naturligtvis - man måste vara naturligt skeptisk mot vad som verkar vara en typisk gimmick-pryl. Måhända avtrubbad och glatt okritisk efter den tjeckiska pilsnern blev jag emellertid positivt överraskad. Jämfört med Fuller's folly var Den Onde Alven mycket mer balanserad, med en behaglig doft och sammansatta smaker som höll ihop när de tumlade omkring med varandra i munnen. Här hade vi ju den brända kolan, pomeransen, fruktigheten och allt det andra som utmålats i förhandssnacket! Eftersmaken var lång och avrundat besk. Mer smeksam än ond, denne alv: 'Eres to your Elf som det står på etiketten. Till falukorv och potatismos var det kanske sådär, men det gick det också.

Bra vinbloggar

När jag diskuterade min i mitt tycke utmärkta och orginella idé att starta en blogg om vin så svarade den alltid lika raka och rättframma hustrun; -Vem vill läsa något av någon som inte kan någonting om det han skriver om. Jag får medge att det onekligen ligger något i hennes kommentar och erkänna att just den tanken faktiskt inte slagit mig tidigare.

Om ni nu vill läsa något av personer som verkligen kan något och är trötta på Bengt Göran Kron-nånting följer här några länkar

http://dobianchi.wordpress.com/ Jeremy Parzen är en kulturell mångsysslare som skriver om vinupplevelser i New York. Parzen har en förkärlek till Italien i allmänhet och oekade Piemontesiska rödvin i synnerhet.

http://vinare.blogspot.com/
I mitt tycke den bästa svenska vinbloggen där jag plockat upp många bra tips. Oftast rör de sig några snäpp över min prisklass men inte alltid.

http://frankofilen.blogspot.com/
Något av ovanstående bloggs lillebror. Ofta väldigt intressanta tankar kring vin och sitt eget förhållande till drycken.


http://winecamp.squarespace.com/
Detta är den bästa vinblogg jag läst. Korta tastingnotes blandas med långa artiklar. Har arbetat i vinbranschen hela livet och på alla tänkbara sätt. Som importör, försäljare, journalist, fotograf och numera även som vinmakare. Skriver ofta om lite udda viner från små producenter som man faktiskt har råd att köpa (om man hittar dem)

http://thepour.blogs.nytimes.com/
New York Times vinskribents blogg.

www.gwestling.com/barolobrev.html

Inte en blogg men väldigt läsvärd är denna hemsida. Barolo och Barbaresco dominerar men här skrivs även om andra viner. Smalt, fokuserat och initierat.

Säsongsöl

Scenen är given: det lackar mot jul, det är vinterkallt i luften. Den prövade mannen stressar och stretar. Han behöver en stunds kontemplativ avkoppling. Tänk brasa, tänk läderfåtölj och upplagda fötter, tänk ett glas med något gott i. Till exempel någon av de förföriskt lockande, säsongstypiska ölsorter som dyker upp i sortimentet. Med färgglada etiketter och fantasieggande namn som Young’s Winter Warmer, Anchor Christmas Ale och Santa’s Private Reserve Ale – och varför inte de inhemska Oppigårds Winter Ale eller Nils Oscar Kalasjulöl - utlovar de en stunds seriöst mys. I år tycks utbudet av tillfälliga frestelser vara större än någonsin. Inte minst tidningarnas ölskribenter, som med bred pensel målar upp hela krydd- och fruktbutiker i sina smakbeskrivningar, piskar upp förväntningarna. Alltså har jag efter ett besök på Södergatan i Helsingborg och burit hem en kasse buteljer.

Den förespeglade upplevelsen är inte helt lätt att återskapa. Bristen på brasa och läderfåtölj är exempelvis påtaglig i hemmet. Skillnaden mellan att dra korken av en flaska och hälla upp den hemmavid och att få den omsorgsfullt upptappad från kran på ett ställe som Bishop’s Arms eller Gästgivaren är stor.
Men skam den som ger sig. Först ut är Fuller’s Old Winter Ale, skimrande rödbrunt i glaset och skummande som sig bör. Ale balanserar – i min smak - ofta på en slak lina mellan det balanserat, sammansatt upplivande och det surt spretiga och platt avslagna. Den här varianten av Fuller’s hamnar tyvärr, i min bok, på fel sida. Doften är det inget fel på: djup och smörig med en syrlig underton framkallar den de rätta reminiscenserna från långa sittningar på livliga engelska pubar. Men jag gillar inte smaken, stickig och metallisk med en påträngande bränd ton som lämnar en aldrig avklingande sur/besk eftersmak. Som efter den femte pinten, när pubbordet blivit klibbigt av uthällda skvättar och man känner att det egentligen inte är så kul längre. Här framstår plötsligt fördelen med hemmets lugna vrå: man kan lugnt lägga av medan tid är och gå och lägga sig istället för att insistera på att nästa pint kanske blir angenämare.