2015 Daniel Ramos Kpi Garnacha de Gredos

För ett tag sedan provade jag Daniel Ramos amforalagrade 2013 Kpi, en variant som även lagrats på ek och under flor. Det vinet tilltalade mig inte så värst mycket.

 2015 Kpi är enbart lagrat på amfora (eller tinajas som man säger i Spanien) och inte under flor. Det är en helt annan upplevelse. Såklart. Här har vi ett vin med vild, otämjd doft. Stöddig och kraftfull med kryddor och mineraler, fin, ren frukt i form av hallon och mörka körsbär.   Smaken är också den kraftfull med massor av frukt som balanseras snyggt av hög syra och lite oslipade tanniner.

Trodde inte jag skulle kalla en grenache på 14.5% för ett kul vin. Men det här är verkligen fullpackat med drickglädje. Obortstat på gränsen till burdust men blir rent av kärvänligt med något lagom fett och salt från grillen.

Stride Strömme säljer.

2015 Zanotto Rude

Riccardo Zanottos utbud har verkligen växt ! När jag besökte honom för första gången för fyra år sedan gjorde han bara Col Fondo. Sedan hjälpte han till att marknadsföra farbroderns konventionellt tankjästa prosecco och experimenterade med stilla glera och ett rött. Idag gör han ett tiotal viner, allt från köpta druvor. Det finns numera tre Col Fondo-varianter, den ursprungliga, en röd och en orange. Det är inte utan att man kan fundera på om det gått lite för fort...

2015 Rude är glera som fått en tids skalkontakt (har sett uppgifter på "några dagar" men även två veckor). Färgen är hursomhelst guldgul och lite grumlig. Doften bär mycket av ett orangevins kännetecken. Här finns aprikos, mandarin och grönt te i doften men också en lite oren ton som inte låter sig vädras bort. Smaken funkar inte riktigt för mig. Frukt och mineraler finns där. Ok syra och lite ruffiga tanniner. Tyvärr också något slags metallisk biton som stör. På det hela taget känns vinet inte harmoniskt. Dessutom är det på tok för dyrt. Med ett pris på runt 200 kr/flaskan har man hamnat väldigt långt ifrån själva grundidén med Col Fondo, ett rustikt, enkelt o törstsläckande vardagsvin.

2015 Fazenda Prádio Tinto & 2015 Bodegas La Senda 1984 Tinto

Jag fortsätter mitt utforskande av viner från den iberiska halvön, ett område som jag tills för bara några månader var totalt ointresserad av. Jag är full av fördomar men jag gillar att få dem utmanande. Oftast behövs det ett blint glas eller en duktig vägvisare för att jag ska se igenom fördomarna och prova med ett någorlunda öppet sinne. När det gäller Spanien, Portugal och den våg av naturliga viner finns det nog inte så många bättre guider än Felix Chamorro, delägare i Stride Strömme och sommeliere på nyöppnade Brace i Köpenhamn. Häromdagen fick han mig att prova ett par viner från Ribeira Sacra och Bierzo i nordvästra Spanien som verkligen föll mig i smaken.

Fazenda Prádio ligger i Ribeira Sacra i Galicien. Ett litet familjeägt företag med c a 10 ha vinmarker på c a 500 m ö h som framförallt odlar mencia men också en del andra lokala druvsorter. Man tillämpar ekologisk odling men är inte certifierade.

2015 Prádio Tinto är druvren mencia som jästs och lagrats på ståltank. Min första tanke när jag provar vinet är att det doftar och smakar väldigt "franskt". Kan inte riktigt sätta fingret på var i Frankrike men drar åt trosseau från Jura, gamay från Beaujolais eller syrah från norra Rhone. Jordgubbar, lakrits och viol i doften. Smaken är lätt, men med intensitet, slank och frisk. Hög syra och lätta tanniner. När vinet fått lite mer luft så drar det allt mer åt syrah-hållet med tydliga violtoner framförallt i smaken. Överhuvudtaget blir vinet lite rundare och mer generöst fruktigt med luft.
Det här gillar jag skarpt. Här finns massor av omedelbar charm och vinet är en matspelare av rang.

 Bodegas La Senda har sina marker i Bierzo. De ligger på c a 6-700 m ö h. Även de arbetar ekologiskt och hantverksmässigt utan någon certifiering. 2015 La Senda 1984 är också druvren mencia men denna har jästs och lagrats sju månader på franska ekfat. Det här vinet är lite snällare, generösare och rundare än det föregående, lite mindre nervigt. Frukten känns mörkare med körsbär, björnbär och sviskon. Lakrits, tobak och en aning vanilj. Smaken fungerar på precis samma sätt. Fylligare och med lite mer kraft men fortfarande inte tungt. Bra syra som balanserar och lätta tanniner.

Skulle jag tvingas välja ett av de två så blir det 2015 Prádio Tinto. Lyckligtvis slipper jag  och det finns definitivt plats för båda i vinkylen.

2014 Melnikon Vino di Melnik och 2015 Keratsuda

Vinvärlden växer. Åtminstone gör min vinvärld det. Tack vare ett gäng vakna, kunniga och framförallt passionerade importörer (ni vet vilka ni är... Winewise/Terroiristen, Oinofilia, Stride Strömme, Wine Waves, m fl m fl) har jag, och många med mig, fått den ena ögonöppnaren efter den andra. För ungefär ett år sedan var jag i Köpenhamn på en vinprovning. Det mesta vi provade var från östeuropa. Som jag minns den provningen var det hög nivå över hela linjen. Allra mest fokus hamnade på Milan Nestarecs viner men vinet som gjorde allra störst intryck på mig kom från en etikettslös flaska. Den innehöll ett tankprov av 2014 Melnikon Vino di Melnik. Från Bulgarien. Ett samarbete som involverar Stefan Jensen från Terroiristen, Nicoletta Dicova, Christoph Kuenzli från Le Piane och en lokal producent. Som jag minns det smakade vinet ungefär som man skulle kunna hoppas med tanke på vilka som varit inblandade. Just då ville jag ta mitt glas, gå undan och verkligen fokusera på vinet. Jag har provat om några gånger sedan dess och verkligen gillat även om jag inte fått riktigt samma kick av det färdiga vinet som jag fick av tankprovet. Dags att göra en riktig omprovning hemma.

2014 Vino di Melnikon är helt transparant i färgen, nästan som en rosé. Detta trots s-e-x månaders maceration. Doften är lätt och lekfull. Inbjudande. Jordgubbar och mineraler. Lite poulsard, lite pinot noir. Smaken har den perfekta balansen mellan lätthet och intensitet. Söt frukt, bra syra och finkorniga tanniner. Det här är ett enormt charmerande, tillgängligt och öppet vin.

2015 Keratsuda är precis som Vino di Melnikon gjort med sex månaders skalkontakt. Här talar vi alltså om ett orangevin då keratzuda är en vit druva. Aromatisk doft, blommig, tropisk frukt och stenfrukter. Smaken är fyllig, texturen är lite oljig, dämpad/låg syra, bitterhet och finkorniga tanniner. Inte lika omedelbart och lättgillat som det föregående, framförallt på grund av den förhållandevis låga syran i kombination med oljigheten. Jag tilltalas ändå av vinet, kanske framförallt för att det är sitt eget.

Båda vinerna är gjorda utifrån lokala traditioner i ursprungsområdet. Lång maceration och lagring på stora fat. Även om min kunskap om traditionerna i Melnik och Kresna-dalen är rätt begränsad så känns vinerna traditionella och ursprungliga.  Produktionen är mycket liten. Av det röda producerades 600 flaskor, av det vita 500. Winewise/Terroiristen säljer i Danmark. Wine Waves har tagit in Vino di Melnikon

2015 La Maliosa Bianco

Senaste veckan har jag haft förmånen att prova en massa bra orangeviner från Friulien och Slovenien. Viner från ett område med lång tradition att göra vin på vita druvor med lång skalkontakt. En del producenter har jag följt i snart tio år och hos många har det skett en stor kvalitetsutveckling. De senaste åren har orangevin blivit hett och tekniken har spritt sig. Resultaten är minst sagt varierande.

Vinet som får mig att tänka i dessa banor är 2015 La Maliosa Bianco från Maremma i Toskana. Producenten arbetar biodynamiskt och med minimala interventioner i källaren. Det är gjort på tre lokala druvor som kommer från en vingård med gamla stockar. Vinet har fått fyra veckors skalkontakt, det har lagrats på stora ekfat och buteljeras ofiltrerat och osvavlat.

Så långt är väl allt gott och väl. Men... Producenten talar om att det ska få några minuter i glaset innan man smakar. Jag skulle nog vilja säga att det behöver luftas några timmar för att komma igång. Första kvällen är det vresigt och tillknäppt. Inte mycket frukt att tala om, hög syra, lite bittert och med en märklig metallisk bismak i avslutningen.

Dag två har det öppnat upp betydligt. Doften är renare med citrus, honung och kryddor. Smaken känns fylligare och mer generös. Helt knastertorrt, hög syra och rätt kännbara tanniner. Och en begynnande musighet. Det känns fortfarande som ett rustikt och enkelt vin. Inte direkt dåligt men ospännande och endimensionellt

Jag gissar att 2015 La Maliosa Bianco kommer att utvecklas med några års lagring. Förhoppningsvis blir producenten också bättre med några ytterligare årgångar innanför västen.

 En halvpall vin importerar till Sverige medan Vinhacker säljer i Danmark

2014 Oltretorrente Timorasso

Timorasso är vanligtvis ingen druva som höjer min puls något nämnvärt. Minns att Carlo Meroli hade ett gäng för några år sedan som var bra utan att riktigt få igång mig. Jag börjar dock lära mig att under rätt omständigheter och i händerna på rätt person så verkar vad som helst kunna hända. Och det gör det ju allt oftare.  Man ställs inför ögonöppnare efter ögonöppnare och vinvärlden är i förändring

Som med det här vinet, 2014 Timorasso från producenten Oltretorrente i Colli Tortonesi. Det tar lite tid för mig att fatta, eller möjligen är det vinet som behöver tid för att öppna upp, hur bra det här egentligen är. Doften är verkligen aromatisk och fullpackad med gula frukt, honung, blommighet och mineraler. Smaken är riktigt kraftfull och fyllig. Citrus, mineraler och honung. Någon stans smyger sig en lätt rökighet in.

Först är det kraftfullheten som imponerar men det här är definitivt inget vin som bara går på kraft. Just nu är det väldigt ungt men man får ändå hintar om vad som väntar iform av djup och komplexitet om några år.

Importeras till Danmark av Vinhacker

2011 Klinec Gardelin

Klinec går verkligen från klarhet till klarhet. Jag provade deras viner för första gången för snart tio år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har jag hunnit besöka dem i Medana vid flera tillfällen och har haft tillfälle att prova deras viner vid många tillfällen. Ändå så tar mig 2011 Gardelin med överraskning.

Här har vi ett vin gjort påpinot grigio med fem dagars skalkontakt som jästs på betong och lagrats två år på jästfällningen i stora fat av acaia. Det är blekt ljusrött i färgen. Doften är initialt lite reduktiv men det vädras snabbt bort. Sedan tonar det fram försiktiga röda bär, apelsinskal, honung, äpplen och nötighet. Visst känns det att man har ett orangevin i glaset men det är långt ifrån någon karikatyr.
Smaken är superfrisk. Fruktig och kryddig med hög, frisk syra. Rejält med mineral och ett lätt tanninnafs i avslutningen.

Det här gör mig glad. Vinet flyttar verkligen fram positionerna för vad ett orangevin kan vara. Välbekant men likväl ett vin som lite granna rör om och utmanar. Jag brukar tycka att skalmacererad pinot grigio från Collio/Goriska Brda kan bli lite för mycket och för tungt. Klinec håller stilen och kombinerar det druvtypiska med ett extra syralyft och resultatet blir något som man kan kalla för stort. På något sätt lyckas Klinec ge uttryck för såväl området som druvan och något hustypiskt.

Säljs av Wine Waves genom privatimport och via Terroiristen.